TV-SERIE. Det har kommit en ny säsong av tv-serien ”Black Mirror” på Netflix. Mestadels sevärd, tycker Charlotte Wiberg, men anser att det är alldeles för mycket humor i de nya avsnitten.
Det fanns en tid, det är inte jättelängesen, då Charlie Brooker-serien Black Mirror var det hetaste du kunde se på Netflix. Nu återkommer den med en sjätte säsong. Och ja, de flesta av de fem avsnitten är sevärda, jag skulle vilja säga alla utom den trötta varulvshistorien i avsnitt fyra. Men serien har förlorat lite av sin skärpa och svärta. Dess USP (unique selling point) har alltid varit att den knyter an till ett slags skymningsland mellan nutid och framtid, där teknik (framför allt övervakningsteknik) och media står i centrum. Och den har framför allt triumferat i att skapa en känsla av obehag i det sätt som den frammanat identifikation med rollfigurer som visar sig vara moraliskt korrupta på olika sätt.
Det första avsnittet i den nya säsongen skulle kunna ha varit just ett sådant. ”Joan is awful” heter det, och handlar om hur en kanske bara lite mer än genomsnittligt omoralisk kvinna upptäcker att en ny serie i strömningstjänsten Streamberry – i allt utom namnet identisk med Netflix – handlar om henne. Och återger vad hon gjort samma dag. Detta hade kunnat bli en riktigt kallsvettig historia men tyvärr ödeläggs den med humor, och inte av en tillräckligt svartsynt sort. Följande avsnitt om sanningen bakom en serie mord på den skotska landsbygden och om ett intrikat fall av identitetsdubblering är väldigt skickligt uppbyggda dramaturgiskt, med precis den form av vändning Brooker kan överraska med så väl, men deras angelägenhet känns mindre akut.
Det sista avsnittet, ”Demon 79”, är ganska långt och försöker i viss mån imitera utseendet på skräckfilm från just 1979, men återigen solkas otäckheten ner av humor. Men okej, det fungerar i viss mån – att en demon antar formen av den manlige dansaren i discogruppen Boney M är faktiskt rätt kul.
Jag hade dock föredragit att bli lika obehagligt berörd som jag blev av till exempel ”Shut up and dance” i säsong tre eller ”White bear” i säsong två. De tvingar fram sympatier vi kanske inte hade velat ha och sätter sig som minnen av drömmar där du gjort något riktigt fel. Upplevelser som rent konkret är lite svåra att leva med. Bara verkligt angelägen konst kan ge en sådan upplevelse och den kan komma i alla möjliga slags former och storlekar. Visst är den nya säsongen av Black Mirror sevärd, men serien var helt enkelt bättre förr.
charlotte.wiberg@opulens.se
