FILM. “Mungiu försöker inte konstruera renodlade motsättningar mellan godhet kontra ondska, utan öppnar istället ett fönster ut mot ett allegoriskt berättande om livet i rumänska byar mitt i globaliseringens tidevarv”, skriver Filip Hallbäck som sett den nu aktuella filmen “R.M.N – Kall vinter”.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Cristian Mungiu
Medverkande: Judith State, Marin Grigore, Macrina Barladeanu m fl.
Cristian Mungiu vann världsrykte efter att ha tilldelats Guldpalmen vid Cannes filmfestival 2007 med sitt isande abortdrama 4 månader, 3 veckor, 2 veckor och har sedan dess varit ett centralt namn inom den rumänska filmvåg som vuxit av egen kraft de senaste 20 åren. Det internationella intresset för den rumänska filmen handlar om hur flera filmskapare, däribland Mungiu och Cristi Puiu, med ett osminkat och minimalistiskt berättande skildrar livet under och efter den kommunistiske diktatorn Nicolai Ceausescus regim (1967–1989).
I det lågmälda R.M.N. – Kall vinter ger sig Mungiu i kast med rasismens närvaro i dagens Rumänien. Man får följa Matthias (Marin Grigore) som lämnar Tyskland efter att ha misshandlat chefen på slakteriet där han jobbar. Väl tillbaka till en by i Transsylvanien uppstår en rad problemfyllda situationer, varav den mest drabbande är att hans son Rudi (Mark Blenyesi) inte längre talar, som om Rudi bevittnat något som verkligen skrämt honom. Vidare är Matthias pappa (Andrei Finți) svårt sjuk och Matthias träffar sin ex-fru Ana (Macrina Bârlădeanu), som är negativt inställd till honom. Matthias har en älskarinna, ungerskan Csilla (Judith State), som rekryterar arbetskraft från Sri Lanka till sitt bageri, något som retar upp stora delar av lokalbefolkningen. Dödshot skickas på Facebook och byborna samlar ihop en namninsamling om krav på att migrantarbetarna ska skickas tillbaka till sina hemländer. Byborna ”skryter” högljutt att de minsann först ”blev av med zigenarna”, men nu är det utlänningarna som skall bort.
I en ruggig scen när byborna samlas i kulturcentret för att diskutera migrantarbetarnas framtid låter Mungiu kameran stå statisk som om vi kikar igenom ett nyckelhål rakt in i en folksamling. Samma berättargrepp används i flera andra scener, däribland en kyrkoscen, där migrantarbetarna exkluderas från församlingen.
Själva titeln R.M.N är en akronym för kärnmagnetisk resonans, som är något som används inom sjukvård och biokemi. Denna mångtydiga titel går väl hand i hand med Mungius iakttagande berättarstil. Mungiu försöker inte konstruera renodlade motsättningar mellan godhet kontra ondska, utan öppnar istället ett fönster ut mot ett allegoriskt berättande om livet i rumänska byar mitt i globaliseringens tidevarv och inbördes motsättningar.
Exempelvis har EU möjliggjort en rörelsefrihet för medlemsstaternas invånare men ändå betraktas inte alla som välkomna överallt. Byn är mångkulturell, men ändå frodas fördomar och främlingsfientligheten där. Tack vare dagens teknik finns stora möjligheter att sätta sig själv på kartan, men ändå finns inga visioner om framtiden – bara daglig strävan efter överlevnad. Lägg därtill det Ingmar Bergmanska temat hur världen kan vara så obarmhärtig med tanke på det kristna budskap om alla människors lika värde som förmedlats via kyrkan.
Bildspråket, liksom de mänskliga relationerna, är konsekvent kyligt, något som förstärks av de snöiga, tomma landskapsvyerna och mörkret som successivt täcker byn. Ett berättargrepp som åtminstone inte jag sett tidigare är att undertexterna har olika färger beroende på språk som talas: vitt är rumänska, gult är ungerska och övriga språk är rosa.
Betyg:
Genre: Drama
Regissör: Cristian Mungiu
Medverkande: Judith State, Marin Grigore, Macrina Barladeanu m fl.
info@opulens.se
