Ädelbuskis med stänk av svärta

Scen & film
I förgrunden Özz Nûjen. I bakgrunden Vilgot Paulsen, Melina Tranulis, Amanda Gordon, Sven-Åke Gustavsson.
(Foto: Ola Kjelbye)

MASKSPEL. Ädelbuskis med stänk av svärta när Andreas Boonstra sätter upp Hemsöborna på Göteborgs Stadsteater. Torsten Rönnerstrand ser föreställningen och läser förlagan.

Hemsöborna av  August Strindberg
Dramatisering och regi: Andreas Boonstra
Skådespelare: Anders Berg, Marie Delleskog, Sven-Åke Gustavsson, Mia Höglund-Melin, Özz Nûjen, Melina Tranulis
Musiker: Bernt Andersson, Henrik Cederblom, Daniel Lemma
Scenografi och kostym: Åsa Berglund Cowburn
Musik: Simon Steensland
Dramaturgi: Lucia Cajchanova, Joel Nordström

När Strindberg skrev romanen Hemsöborna plågades han svårt av svartsjuka mot sin hustru Siri von Essen. Med eller utan skäl misstänkte han henne för att bedra honom med både män och kvinnor. Det framgår av en rad brev, där hustruns förmodade otrohet uttryckligen förknippas med Hemsöborna och den ö, Kymmendö, som varit romanens förebild. Den 21 augusti skriver han till sin trogne och tappre vän Pehr Staff:

Siris otrohet, ett rent moraliskt brott, av avskyvärd natur för dess möjliga följder – oäkta barn, syfilis införande, falsk arvdelning ochsåvidare, skulle naturligtvis motiveras genom min svaghet. Jag är ej svag som […] rott från Kymmendö till Dalarö fram och åter ensam, o.s.v. [—] Siri har grundat en opinion om min omanlighet och skymfat mig i sällskap, där jag dock tog mig friheten svara: att skruven behöver inte vara för liten därför att muttern är för stor!

Det är dessa svartsjukekval som Strindberg bearbetar i Hemsöborna. Det finns alltså bråddjup bakom den skenbart muntra skrönan om den värmländske intränglingen Carlsson, som genom sitt giftermål med den långt ifrån utfattiga änkan Flod arbetar sig upp från dräng till kommunalpolitiker och välbeställd hemmansägare. Att han i bokens slut bedrar sin hustru och därmed förlorar hela vinsten av att ha funnit sig i detta äktenskap är följaktligen helt i linje med bokens dystra bakgrund. Detsamma gäller också Carlssons dramatiska död på romanens sista sidor.

Av denna historia om svek och otrohet har det blivit ett komiskt mästerverk. Detta mirakel har flera orsaker. En av dem är nog att Strindberg här framstår som någorlunda fri från det patologiska kvinnohat som skämde många av hans verk från samma tid. I Hemsöborna riktar sig sympatierna mestadels mot den bedragna madam Flod. Med gripande inlevelse skildrar Strindberg hennes kval, då hon inser att Carlsson ligger med en av hennes pigor. Detta svartsjukedrama är skildrat med en intensitet som inte har många motstycken i Strindbergs författarskap. Förklaringen är kanske att det i grunden handlar om hans egna kval. Det menar i alla fall Olof Lagercrantz i sin bok August Strindberg:

Beskrivningen av hennes kval, hennes skräck, där njutning också finns, att plötsligt få se vad hon för allt i världen ej vill se, hör till det mest intensiva Strindberg skrivit. Svartsjukan är över henne som en galenskap. Hon darrar i knävecken, hennes blod blir till is och samtidigt brinner hon som var det kokande vatten i ådrorna. Den vinterliga naturen ackompanjerar den olyckliga kvinnans kval och slutliga panik. Hon är en Medea och en Othello i kombination […] Om Strindberg verkligen var så svartssjuk som breven till Staff visar, så fick han redan här fin utdelning. Han skulle få mer i ryssjan innan han slutade.

Denna tragik är starkt nedtonad i Andreas Boonstras dramatisering av Hemsöborna, som nyligen hade premiär på Göteborgs Stadsteater. Det hindrar inte att det blivit en minnesvärd föreställning, där den entusiastiska publiken ideligen avbryter föreställningen med jubel, skratt och applåder. Anledningen till det är nog först och främst att Strindbergs spänstiga språk fått en stark tillsats av ädelbuskis som kan erinra om 50-talets folkkära filmer om Åsa-Nisse.

Till det intrycket bidrar inte minst komikern Özz Nûjens frejdiga nytolkning av drängen Carlsson. Han blir en ”trickster”, en finurlig lurifax och antihjälte med rötter i den folkliga karnevalskultur som under medeltiden tog upp kampen mot det feodala förtrycket.

I samma riktning pekar Daniel Lemmas fyndiga musikackompanjemang. Det uppstår ideligen komiska effekter ur det kontrapunktiska samspelet mellan den burleska handlingen och de högstämda citaten ur den svenska sångskatten.

Det muntra anslaget hindrar inte att det bakomliggande allvaret då och då skymtar fram. Särskilt tydligt är detta i Mia Höglund-Melins väl sammansatta porträtt av madam Flod, inte minst i den gripande scen där den ömhetstörstande änkan framhåller sina erotiska talanger för att på så sätt förmå den skenbart motvillige Carlsson till äktenskap:

Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag säga Carlsson mellan fyra ögon att […] jag kan nog vara så golik som en annan slinka, när det skall bära te; ja, det är inte något skryt, men jag tror inte Floden hade något att klaga, och var det någon som skulle behövt lega för sig så inte var det jag.

Komiken och det lite rörande i denna bejublade replik hindrar inte att Madam Flod i Höglund-Melins tolkning framstår som en mycket imponerande gestalt. Förmodligen är detta helt i linje med Strindbergs intentioner. När man läser romanen kan man lätt få intrycket att den ömhetstörstande änkan i själva verket är ett maskerat självporträtt.

Detta kan i förstone tyckas gå stick i stäv med mycket av det som brukar sägas och skrivas om Strindberg. Man har ju ofta beskrivit honom som kvinnohatare. Dessutom finns det många texter, där han braverar med sin föregivna manlighet.

För den uppmärksamma läsaren står det ändå klart att detta ofta är ett maskspel som bara syftar till att blanda bort korten. Mycket i Strindbergs liv och författarskap kan tolkas som ett sätt att medvetet eller omedvetet täcka över ett kvinnnligt drag som han inte vill kännas vid. Den braverande manligheten döljer ju bara nödtorftigt att han företer slående likheter med många av de kvinnor som skildras i hans verk, till exempel madam Flod, fröken Julie eller Indras dotter i Ett drömspel. Kanske är det detta som P. O. Enquist tänker på, då han i Tribadernas natt låter en av Siri von Essens väninnor säga: ”Ni har en fin liten kvinna inom er, herr Strindberg.”

Kanske är det denna kvinna som Strindberg släpper fram i Hemsöborna. Under alla förhållanden hör skildringen av madam Flod till det mest minnesvärda i Stadsteaterns grandiosa uppsättning av Strindbergs mest populära verk.

TORSTEN RÖNNERSTRAND

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen