PROGRESSIV. Karolina Bergström uppmärksammar Point Break från 1991, som hon betraktar som en progressiv kvinnorollsparentes i Hollywoodhistorien.
Det finns mycket att säga om surfarklassikern Point Break från 1991, filmen som av tidningen Rolling Stone kallats ”den bästa kvinnliga blicken-filmen någonsin” (med en blinkning till filmteoretikern Laura Mulveys klassiska tes om den manliga objektifierande blicken) och som regissören Kathryn Bigelow själv benämnt som en ”wet western”. Fullpackad med actionmumma och namn som Patrick Swayze och Keanu Reeves lyckas Bigelows trettioåring till film, där en nyutbildad FBI-agent lär sig surfa för att kunna lösa en serie Los Angeles-baserade bankrån, vända kameran bort från dåtidens tröttsamma glidningar längs kvinnokroppar och istället mot manliga surfartorsos i motljus.
Men Bigelows största bedrift med Point Break måste ändå sägas vara castingen av tomboyskådisen Lori Petty i rollen som surfartjejen Tyler. Medan manusets Tyler var mer av en stereotyp ”Hollywoodbrud” insåg Bigelow att filmen behövde en betydligt mer atletisk kvinnlig roll, det vill säga någon som Petty. Med bara två filmroller bakom sig, varav en som färgstark Madonna-lookalike i dramakomedin Cadillac Man, var Lori Petty kanske inte det mest uppenbara valet för rollen som kalifornisk femme fatale. Möjligtvis var det till sist Keanu Reeves önskan om att Petty skulle få rollen som avgjorde saken. Och tur är väl det, för vem annars hade kunnat slänga ur sig repliker som ”Det är för mycket testosteron här” och se ut som att hon faktiskt menade det?
Filmens Tyler, som gör entré genom att rädda Keanu Reeves rollfigur Johnny Utah när han får en våg över sig under sin första surftur, står ut som en gnistrande korthårig solitär vid sidan av det tidiga nittiotalets hårsvallande kvinnoideal. Hon bangar vare sig för att surfa eller spela stenhård amerikansk fotboll tillsammans med grabbarna i det surfargäng Utah försöker infiltrera, och tvekar heller inte att dra sin pistol mot Utah när hon känner sig sviken. Den kamera som skulle våga sig på att objektifiera Tyler skulle förmodligen också få sina fiskar varma, eller helt enkelt detroniseras av hennes kompromisslösa närvaro.
Enligt journalisten Alison Yarrow, författare till 90s Bitch: Media, Culture and the Failed Promise of Gender Equality, präglades 1990-talet av ett tilltagande sexualiserande av kvinnor som svar på den makt de börjat få, där kvinnor som hävdade sin rätt hamnade i ”bitch”-facket. En senare version av Point Break hade med andra ord troligtvis inneburit en långt större objektifiering av Tyler, som nu enbart tvingas paradera i minimalt spetsnattlinne mot slutet av filmen. Samtidigt är, trist nog, filmens alla andra kvinnor lika objektifierade som i vilken annan dåtida Hollywoodproduktion som helst, och när gängets pagepiffiga surfarkillar samlas runt en eld för att utbyta filosofiska plattityder utgör deras flickvänner bara dekorativa attribut.
Skådespelerskan Lori Petty kom att gå vidare mot roller som baseballspelerskan Kit i Tjejligan och den punkiga seriehjältinnan Tank Girl i scifi-filmen med samma namn, för att senare försvinna från storfilmsarenan till förmån för diverse lika androgynt präglade tv-roller. Filmvetaren Lynne Stalh beskriver hur Jodie Fosters karriär kommit att formas av barnskådespelerskans tomboyroller i filmer som Åh, vilken fredag!, och hur den androgyna framtoningen kommit att bli Fosters signum i ett Hollywood präglat av heteronormativ tomboy-paranoia. På samma sätt drev troligtvis Pettys korthåriga uppenbarelse in henne i samma fåra, senast som den mentalt instabila Lolly Whitehill i HBO-serien Orange is the New Black. Utan Kathryn Bigelows önskan om en kvinnlig huvudkaraktär utanför ramarna hade vi hur som helst aldrig fått se den progressiva kvinnorollsparentes som Point Break utgör i Hollywoodhistorien.
karolina.bergstroem@opulens.se
