Magin tunnas ut med åren

Scen & film

Vissa filmer kan göra ett starkt och outplånligt intryck på en. Men ska man verkligen se om gamla filmer man älskat?

Mästerverket Fitzcarraldo – regisserad av Werner Herzog – är en sådan film för mig. Jag var sexton år fyllda när jag såg den. Det var sent på kvällen och jag satt i slutet av filmen alldeles ensam. De andra hade lämnat rummet. En film som var nästan tre timmar lång. Och där satt jag och drogs med i denna vidunderliga skapelse. Förmodligen var det den gången som jag på allvar stiftade bekantskap med surrealismen på film. Och vansinnet. Det är en sådan film som man inte fullt ut kan återberätta. En film som måste upplevas i hela dess kolossala overklighet. En overklighet som för mig som ung öppnade upp en ny verklighet. Som vidgade perspektivet och som vittnade om den obändiga kraft som vi kallar skapandet.

För vilken skaparkraft låg inte bakom denna film? Filmen är som en hyllning till just skapandet. Och den vittnar därtill om hur långt operafantasten Fitzcarraldo – spelad av Klaus Kinski – med sin järnvilja kan gå för att driva igenom en vanvettig idé som krossar allt som man kan förknippas med förnuft. Idéen att bygga ett operahus mitt i djungeln.

Trollbunden såg jag hela händelseförloppet på TV-skärmen. Alldeles bergtagen. Omöjligt var det för mig att slita mig från den. Hur påtagligt levande var inte allt det jag såg. Åtminstone i min fantasi. Den hemlighetsfulla floden. Den ogästvänliga djungeln med alla sina dolda faror. Samt ångbåten som lutade betänkligt och som fyllde sagolika panoramascener med svarta rökplymer. Och jag minns känslan av den annalkande undergången som ständigt fanns närvarande i filmen. Den som höll mig vaken. När som helst kunde en pil fara genom luften. Eller en ventil explodera i ångbåtens fallfärdiga motor. Vrål från indianer och demoner kunde vilket ögonblick som helst bryta fram från ingenstans. Eller att bankrutten skulle bli en realitet, det vill säga att Fitzcarraldo skulle misslyckas med sitt fullkomligt befängda projekt.

Och naturligtvis minns jag den blonde Fitzcarraldo med sitt plågade ansikte som plötsligt kunde lysa upp i en förryckt eufori. Jag minns framförallt hans yviga kalufs, de klarblå ögonen, de bländvita tänderna och hans solkiga linnekostym som han alltid hade på sig, till och med när han sov. Oförglömlig är scenen när han på Amazonfloden vevar igång sin välljudande trattgrammofon och spelar upp Enrico Caruso för hela djungeln. Och jag minns den vackra bordellmamman Molly – spelad av Claudia Cardinale – och den holländske kaptenen på ångbåten som kunde se skillnad på verklighet och hallucination.

Och jag minns därjämte alla de andra absurda karaktärer som till exempel de smokingklädda herrarna ur en symfoniorkester vilka gled fram i kanoter spelandes instrument. Och den månghövdade kören iklädd svarta dräkter med vita kragar, som om de vore tagna ur en tavla av Govert Flinck. För att inte nämna den svettige och halvt galne plutokraten som sålde det närmast värdelösa ångbåtsskrovet – som saknande propeller – till visionären Fitzcarraldo. Och jag minns, om än vagt, den oupphörligen supande båtkocken med sina två lättfotade damer som han kallade sina assistenter. Och naturligtvis också de tystlåtna indianerna som hade sina alldeles speciella skäl att hjälpa Fitzcarraldo att dra den väldiga ångbåten över ett brant berg. Alla dessa karaktärer förstärkte bilden av att denna film var som en dröm. En makalös dröm där gränsen mellan det möjliga och det omöjliga var påtagligt dunkel. Ett dunkel fylld av arior ur kända operaverk.

Det är så jag minns filmen. Det är så jag vill minnas filmen.

Nu inställer sig frågan om jag ska se filmen en gång till? Någon säger möjligen: Visst ska du det! Men det är inte alls en självklarhet. För jag är inte den samme som jag var för över 35 år sedan. Jag är en annan. Så mycket finns nu i mitt bagage – som förnumstighet och rationellt bråte – som säkert kommer att ge mig en annan upplevelse av filmen. Kanske en bättre upplevelse. Kanske en sämre. Vilket kanhända är det mest troliga.

Minnen är viktiga. Speciellt de som gav mening. Som gav det där genuint extra i tillvaron som möjligen blir allt mer sällsynt ju äldre man blir. För hur lätt är det inte att bli desillusionerad över tiden. Magin tunnas ut. Mysteriet trängs undan. Rutin och förutsägbarhet tar dess plats. Något går förlorat.

Vill jag behålla det fina minnet av filmen; det magiska som jag upplevde för länge sedan? Ännu har jag inte bestämt mig. Och under tiden som jag funderar njuter jag av det minne som möjligen kom att påverka mig mer än jag anar. Sådant är ju svårt att veta. Men långt inom mig finns måhända något ovärderligt som filmen gav mig. Nämligen att man ska bejaka sin vilja att skapa. Att man ska bejaka sina drömmar. Att man ska bejaka varje idé som får en att bli en del av tillvarons gränslösa gåtfullhet.

MELKER GARAY

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Melker Garay

 

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Scen & film

Våldsam hämndsaga

FILMVÅLD. Faktum kvarstår att filmen knappast är något för den känsligt lagda
Gå till Toppen