Som din astmamedicin

Prosa & poesi/Kultur
Foto: Christoph Keil

PROSAPOESI. Astera Ebraheim skriver via en melodiös prosalyrik fram en kärlekshistorias sista möte. I en lägenhet på Söder tar de sina sista gemensamma andetag. 

 

 

Astera Ebraheim är född 1989, bosatt i Hägersten. Jobbar som låtskrivarmanager samt skriver på ett längre litterärt projekt. Har gått författarskolan på Jakobsberg, publicerat dikter i Populär poesi och debuterade i antologin Vem bryr sig? (Systerkonspirationen). Astera kom nyligen 3:a i Opulens sommarnovelltävling.

Som din astmamedicin

Som din astmamedicin, när pulvret forsade genom bihålorna och satte sig i halsen, hostandet på nätterna, dina fingrar räknade varenda kota på min ryggrad, här ta den, å du dirigerade mina andetag, som vi älskade, in å ut.

Jag är tjugosex år gammal plus några timmar när jag ligger på ditt golv i din etta på Tavastgatan för sista gången. Jag ser oss, jag ser hur vi växer ut ur oss själva, jag vill tvinga dig att komma lite närmare. Det är min sista order, kom. Jag vill hålla fast dig, låser dörren, sväljer nyckeln precis som du svalde mig efter en helkväll på Sture p. Två skilsmässobarn i en skilsmässobar. Fortfarande hel men kletig, nyförlöst mot min egen vilja, tio fingrar tio tår, tålmodig men utan samvete. Jag vill ligga kvar här, jag vill inte lämna än. Sluta. Prata lägre, kom lite närmare för jag vill egentligen inte höra. Minns du eldflugorna i New York? Du kan plocka lite här å där, akta så du inte skär dig, exakt så känner jag mig nu. Jag har tappat det och jag har tappat dig. Vi finns överallt, från Stockholm till Brooklyn. Stuprännor, trottoarer, min tunga är brusten. Din band t-shirt i min mun, är det du eller jag som försöker stoppa blödningen. Minns du inte att jag var tjugofem, nästan tjugosex, när jag sa ja ja ja med hela Manhattans skyline som vittne. Jag kommer att bli rädd nu, rädd att glömma dig så jag gömmer dig allra längst inne. Jag kommer att bli rädd nu, rädd för att ställa fram dig, mig, en å en å se oss blekna av gräsdoften. Vem var det som blåste oss, osäker på vad som är drömmar å vad som är verklighet. Som ​din astmamedicin, när pulvret forsade genom bihålorna och satte sig i halsen, hostandet på nätterna, dina fingrar räknade varenda kota på min ryggrad, här ta den älskling, å du dirigerade mina andetag, som vi älskade, in å ut. Vem ska städa oss nu, du sliter dig från mig, sliter sönder våra sista trådar, slänger dem på mig, det sista vi har, de ser ut som långa godissnören men nu är det slut med socker. Jag som är så söt, kunde jag inte bli sötare. Dina naglar har växt, du skopar upp mig där, på vardagsrumsgolvet, gräver efter nyckeln, inuti, som pulvret genom bihålorna, hakar fast i mig, mina tarmar, mina lungor, mitt hjärta, sliter upp allt, min hals på ditt långfinger. Allting glänser för att du rör vid det, du säger att nu räcker det. Vi måste släppa varandra fria, jag lämnar tillbaka din t-shirt på dörrhandtaget, ber om ursäkt för allt jag lämnar efter mig. Det var ändå aldrig på riktigt säger du, mular mig med orden i augusti. Men vadå eldflugorna, spriten, laddet, flygpoängen. Vad kommer efter högre, högst. Vem köpte allt å sparade kvittot egentligen. Du låser överallt

när jag
går under

ASTERA EBRAHEIM
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen