Prosa: Slutna tankar

Prosa & poesi.
Foto: Pixabay.com

NOVELL. Nina Brander Källman har skrivit en mycket underhållande novell som handlar om hur världen öppnar sig för en ung man. Vi är glada över att få dela den med våra läsare.

Nina Brander Källman är född 1979 i Jakobstad, Finland, och bosatt i Östhammar med make, två barn och hundvalp. Hon har studerat språk, journalistik, översättning och lite idéhistoria, arbetat som översättare i många år och senare som registrator på bygg- och miljöförvaltningen. Nu håller hon på att skola om sig till bibliotekarie. Brander Källman har tidigare publicerat lyrik i antologin Det kostar med gran samt i tidskriften Horisont. Under några år skrev hon krönikor i Uppsala studentkårs tidning Ergo. Hösten 2015 fick hon ett hedersomnämnande i den finlandssvenska novelltävlingen Solveig von Schoultz-tävlingen för novellen Själsmolnet.

Slutna tankar är full av igenkänningshumor (i alla fall för alla dem som har erfarenhet av nördiga spelberoende vuxna barn som inte alls fattar varför deras föräldrar får ångest över att de inte tar sig i kragen och flyttar hemifrån). Källman har genom sitt tidigare arbete kunskaper om registrering av avloppsärenden. Det förstår man när historien vecklar ut sig till ett spännande drama där något så till synes trist som avloppsenkäter får världen att öppna sig för novellens unga antihjälte.

CAROLINA THELIN

 

 

Slutna tankar

Min mamma är egentligen ganska schysst men ibland tjatar hon sjukt mycket och vill inte låta mig vara. Själv lever jag enligt ideologin att om man inte stör någon annan så förtjänar man att bli lämnad ifred, live and let live liksom. Till exempel borde jag, rent principiellt, kunna få sitta på mitt rum och spela Magic Online så mycket jag vill utan att hon ska behöva ha synpunkter på det, så länge jag inte väsnas eller är i vägen för henne på något annat sätt. Dessutom är det lite dubbelmoral över alltihop, för när jag var yngre var jag ofta ute sent på nätterna och då blev hon galen på det. Men om jag inte går ut blir hon också helt hysterisk, man börjar ju undra hur hon ska ha det egentligen. Hon vill att jag ska skaffa ett jobb, jag säger att hon ska lugna ner sig, att jag ska börja plugga i höst eller något, att jag bara tar en liten paus, man vill ju inte fatta några förhastade beslut om sin framtid. (Det argumentet borde väl gå hem?) Men hon ger sig liksom inte. Tack och lov är hon inte hemma så mycket för hon jobbar på biblioteket och på kvällarna har hon ofta fullt upp med olika evenemang som hon själv har ordnat tillsammans med sina kulturtantspolare.

En dag kom hon i alla fall hem på lunchen och började banka på min dörr och skrika som en dåre: ”David, jag hoppas innerligt att du inte ligger och sover fortfarande!” Jag skulle precis joina en ”Amonkhet”-draft på Magic Online, och kunde därför helt sanningsenligt svara: ”Nej, faktiskt så gör jag inte det!” Då kom hon instormande på sina idiotiska höga klackar, rynkade på näsan, drog upp gardinerna och sa: ”Varför i herrans namn har du inte gått upp än? Följ med mig ut i köket, jag har en sak att berätta.”

I köket langade hon fram två plastbyttor med snabbt hoprafsad plocksallad från Ica – några rucolablad, en gegga med sojabönor, slemmiga rödbetor, fetaost och såna där löjliga små krutonger. ”Du vet min kompis Marie?” sa hon. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att komma ihåg Marie och skakade sedan på huvudet. ”Du är hopplös”, sa mamma. ”Hon som är med i litteraturföreningen. Kort, brunt hår, glasögon, snyggt klädd.” Jag sa: ”Mamma, det du beskriver nu är en random medelålders tant. Det där skulle kunna vara precis vem som helst.” Mamma viftade otåligt med handen. ”Marie är chef på miljö- och hälsoskyddsförvaltningen på kommunen. Och hon sa att deras administratörer har alldeles för mycket att göra så här inför våren och sommaren. Så de behöver nån som kan hoppa in med kort varsel och avlasta dem under några månaders tid. Nån som är snabbtänkt och har god datorvana.” Här avbröt sig mamma och log plötsligt ett jättestort leende, innan hon tillade: ”Och då tänkte jag att åtminstone det sistnämnda passar ju in på dig.”

Jag hade inte mycket att sätta emot, så på måndagen veckan därpå befann jag mig absurt nog i ett kontor på kommunhuset tillsammans med två tanter som hette Ulla och Anita. Ulla var stor och rund och Anita var liten och spetsig, och de pratade med varandra i en ganska rå ton. De fick mig att tänka på Timon och Pumbaa, men båda var snälla och verkade glada att se mig. ”Så här är det”, sa Ulla. ”Vi har många fritidshus i kommunen, som du vet. De här husen är inte anslutna till det kommunala avloppsnätet, utan de har enskilda avlopp. Och en hel del av avloppsanläggningarna är gamla och dåliga, så våra avloppshandläggare håller på med en stor inventering. För att få underlag till projektet har de skickat ut några hundra enkäter till fastighetsägarna. Din uppgift blir framför allt att skanna in de här enkätsvaren när de kommer in, och skapa nya avloppsärenden i vårt ärendehanteringssystem. Jag ska lära dig hur man gör.” Anita skrattade kluckande bakom sitt skrivbord. ”Det tar nog inte så lång tid att lära sig det, för en ung rask pojk som du.”

Så satt jag då, varje dag den våren, och registrerade avloppsinventeringsärenden. Arbetet var monotont och ganska behagligt. Trots att alla på förvaltningen klagade på stress satt de ofta och fikade länge tillsammans. Miljöinspektörerna berättade gärna äckliga historier av typen ”En gång råkade Anders öppna en sluten tank som han inte skulle ha öppnat. Han fick en kaskad av bajs över sig.” Stämningen var avslappnad och lättsam, och trots att jag var klart yngst blev jag mestadels behandlad som en jämlike och vuxen. Det var inte ens särskilt svårt att komma upp i tid på morgnarna, och mamma var förstås extremt nöjd.

Jag började läsa enkätsvaren allt noggrannare, och fick en hel del teoretisk kunskap om avlopp på kuppen – BDT-anläggningar, infiltrationer, stenkistor, slamavskiljare, slutna tankar… Nördig hade jag alltid varit och nu tänkte jag att egentligen kan vilket ämne som helst vara spännande om man grottar ner sig i det. Men det intressantaste var ändå de små fragment av människoöden som skymtade fram mellan raderna. Många av fastigheterna ägdes av gamla människor som skrev att de knappt orkade vara där. Vissa skrev att ingen någonsin åkte dit över huvud taget. ”Varför säljer de inte, bara?”, sa jag, och Anita svarade lite sorgset: ”Kanske hoppas de fortfarande att barnen och barnbarnen ska bli intresserade en vacker dag.”

Efter en tid fick jag för mig att börja skriva upp fastighetsbeteckningarna på husen som enligt ägarna stod övergivna. Varför jag gjorde det vet jag inte, kanske hade jag någon luddig tanke om att jag skulle imponera på Marie genom att sammanställa lite statistik på eget initiativ. Men listan skulle komma till nytta på ett oväntat sätt längre fram på sommaren.

Allt förändrades dagen då jag tog emot Birgitta Widéns avloppsenkät. Under ”övrig information” hade Birgitta med snirklig gammaldags handstil skrivit att kommunen kunde vända sig till henne om de hade några frågor, men att fastigheten på papperet numera ägdes av hennes tre barnbarn.

Jag skrev in fastighetsbeteckningen – Granö 2:12 – i ärendehanteringssystemet, och klickade på den lilla ikonen som föreställde ett hus. Fastighetens ägare dök då som vanligt upp på skärmen, med fullständigt namn, hemadress och personnummer. Men de här ägarna skilde sig från mängden – dels för att de var så unga (arton, sexton och tretton år om jag räknade rätt), dels för att de hade totalt galna namn:

WIDÉN, HAVANNA GAIA LIVIA

WIDÉN, LUNA ARGENTINA

WIDÉN, STELLA-MARIA VILDROSA

Jag blev väldigt fascinerad av det här. Vad var det för märkliga föräldrar som hade valt sådana namn, och vilken typ av liv kunde man tänka sig att Havanna, Luna och Stella-Maria levde?

Jag googlade, såklart. Både Havanna och Luna var med i en fyra år gammal artikel som handlade om konståkning. På bilderna åkte de skridskor tillsammans med flera andra barn. Smala, smidiga kroppar, långt hår, suddiga ansikten under stora mössor. Det var omöjligt att urskilja några ansiktsdrag. På Facebook hittade jag en Havanna Widén, på profilbilden hade hon jättestora solglasögon och stråhatt. Det var allt som fanns. Att Havanna var så hemlig på nätet var självklart frustrerande, men samtidigt tilltalande. Jag gillar folk som har lite integritet och koll på sina sekretessinställningar. Inte som min mamma som har ett öppet Facebook-konto där hon lägger ut en massa bilder från sina pinsamma poesikvällar och taggar andra tanter utan att fråga dem först.

Jag hade aldrig haft någon flickvän och hade väl inte direkt saknat det heller. Jag hade väl liksom inte riktigt ansett att det var något för mig, hade nog mest tänkt att jag knappast skulle klara av att anstränga mig på det sätt som krävs för att ta sig dit. Men nu hade det hänt mycket på kort tid och jag hade fått smaka på hur det var att känna sig någorlunda normal, och till och med vågat tänka att det kanske inte skulle vara omöjligt ändå. Och just då dök Havanna upp, och jag vet inte riktigt vad som hände, men jag började tänka mer och mer på henne och fantisera om hur hon var. Jag är inte stolt över att säga det, men jag blev liksom besatt.

Jag började åka till Stockholm på lördagarna. Till mamma sa jag att jag hälsade på några Magic-kompisar, och konstigt nog ifrågasatte hon inte det. Det var som om hon plötsligt hade börjat lita på mig på alla plan nu när jag hade ett jobb som jag faktiskt skötte. Jag gick upp tidigt, åkte buss, tåg, tunnelbana och spårvagn ut till adressen som jag hade fått från fastighetsregistret – en stor men inte särskilt välskött villa på Lidingö. Där smög jag sedan omkring i flera timmar och spionerade på familjen Widén, och om Havanna kom ut följde jag efter henne. Hon var vacker, hade färgglada kläder och en stor, oformlig batikmönstrad väska och var alltid ensam. Hon stack definitivt ut bland alla de beige-gråa, välsminkade kvinnorna på Lidingöbanan. Hon var allt jag drömt om. Ändå kände jag mig inte otålig, utan alldeles lugn inombords. Jag blev inte ens särskilt besviken den lördagen då hela familjen var bortrest och jag fick åka hem igen utan att ha sett skymten av någon av dem. Jag kände att det här var ett projekt som skulle få ta tid. Att jag var en man som kunde vänta.

Den sista juni jobbade jag min sista dag på miljö- och hälsoskyddsförvaltningen. Alla enkätsvaren var nu registrerade och handläggarna hade påbörjat avloppsinventeringen. Ulla och Anita hade köpt tårta och Marie höll ett kort men ganska känslosamt avskedstal som gick ut på att jag var en sällsynt trevlig ungdom som fyllde henne med välbehövligt framtidshopp. Jag log och tackade och kände mig välartad. Sedan gick jag hem, spelade Magic några timmar, satte alarmet på 06:00 och packade en väska. Havanna och hennes systrar hade sommarlov nu men två veckor återstod tills föräldrarna skulle ha semester. Det visste jag för att jag hade hört deras mamma prata i telefon ute på gården. Jag visste också att Stella-Maria skulle åka till sin mormor, och jag hade för länge sedan noterat att Luna var betydligt mer social än sin storasyster och åkte iväg för att träffa kompisar så gott som dagligen. Med andra ord var sannolikheten stor att Havanna snart skulle vara ensam hemma i huset. Det var dags för mig att göra entré.

Jag hade funderat länge och mycket på hur jag skulle göra det, men hade till sist kommit fram till att jag skulle vara helt ärlig. Om Havanna var den jag anade att hon var skulle hon förstå.

Så en varm, blomdoftande förmiddag i början av juli ringde jag på dörren till det stora, vita huset. Och det blev som jag trodde – hon öppnade, såg mig rakt i ögonen och sa: ”Jaha, du kommer nu. Jag känner igen dig, du har gått omkring här i kvarteret på helgerna. Jag hoppas du vet att grannarna pratar om dig.”

Jag sa: ”Jag förstår att det här verkar creepy, men jag lovar att jag inte är farlig. Jag är faktiskt motsatsen till farlig. Jättesnäll. Omtyckt av alla gamla tanter.”

Hon sa: ”Okej.”

Jag sa: ”Släpp in mig så ska jag förklara allt. Jag lovar.”

Det kändes lite högtidligt att äntligen få gå in i huset som jag hade studerat så intensivt från utsidan under flera veckors tid. Det första som slog mig var att det var stökigt. Kanske behövde rika människor inte städa så mycket, tänkte jag, för att de inte behövde bevisa något för någon. Alla visste väl ändå hur fina de var. På väggarna hängde gigantiska, abstrakta oljemålningar som måste ha kostat hur mycket som helst. Jag trodde att min mamma var kulturintresserad, men i jämförelse med det här var hennes välfyllda Billy-bokhyllor och inramade van Gogh-affischer bara totalt bonniga.

Vi satte oss i köket, och Havanna hällde upp ett glas apelsinjuice till mig, och jag berättade hela den osannolika historien om hur jag hade hittat henne, och hon såg mig i ögonen hela tiden. Sedan sa hon: ”Jag skulle aldrig ha släppt in dig om det inte var för att mitt liv är så jävla tråkigt. Det kan liksom inte bli värre, även om du är en psykopat. Vad tänkte du att vi skulle göra nu?”

”Jag vet inte.”

”Jag har inget sommarjobb. Inget att göra.”

”Nej. Jag har inte heller nåt jobb längre.”

”Jag har precis tagit körkort. Men det visste du väl redan?”

”Nej.”

”Varför visste du inte det? Du är ju min stalker?”

”Jag har hittills bara stalkat dig på lördagarna. Du har väl tagit körlektioner på vardagarna, antar jag?”

”Ja.”

”Har du nån bil då?”

”Ja. Eller, inte en egen bil. Men mamma har en som hon inte använder så ofta. Hon gillar att åka kollektivt, tycker om att titta på folk påstår hon, men jag tror att hon är rädd för att köra. Hon är ganska rädd överlag.”

”Okej, najs. Med bilen alltså.”

”Men jag har ingenstans att åka.”

”Jag råkar veta att du äger en tredjedels sommarstuga.”

”Min farmor är säkert där. Jag orkar inte med henne. Plus att det luktar illa.”

”Problem med avloppet, kanske?”

”Det vet jag absolut ingenting om.”

”Men du. Jag vet vart vi kan åka. Jag har till och med en hel rad med olika attraktiva alternativ att välja mellan.”

”Jaha?”

Ur min väska tog jag fram mitt anteckningsblock från jobbet, där jag hade hela listan över obebodda, outnyttjade fastigheter. Jag hade också skrivit ut en karta där jag hade markerat de hus som låg avsides, utan grannar inom syn- och hörhåll.

”Vad säger du? Vi kan åka på en hel turné. Det är inga femstjärniga hotell, direkt, men det är garanterat fritt från farmödrar, föräldrar och folk i allmänhet.”

”Okej.”

”Förresten, jag heter David.”

”Havanna.”

”Jag vet. Som du vet.”

”Ja.”

Sedan gick allting ganska fort. Havanna packade en väska och skrev en lapp till sina föräldrar. Jag sms:ade mamma och skrev att jag skulle vara borta ett tag. Vi satte oss i bilen, en oväntat anspråkslös Wolksvagen, och Havanna frågade vart hon skulle köra. Jag fick googla en stund för att ta reda på det. På väg ut ur staden fick vi båda koncentrera oss helt och hållet på själva bilkörandet, inte förrän vi kommit ut på landsvägen började vi prata om annat. Havanna berättade varför hon alltid var ensam – hon hade varit på en fest ett halvår tidigare och hånglat med någon kille som visade sig vara ihop med en tjej i hennes gamla klass, någon hade fotat dem och spridit ut bilderna i alla sociala medier, sedan följde alla möjliga konstiga förvecklingar och sedan dess var hon helt utstött. ”Men helt ärligt så bryr jag mig längre. De är ändå idioter allihop, och jag ska flytta till London så fort jag kan.”

Jag sa att jag också hade varit mycket ensam efter gymnasiet, att kompisarna hade flyttat och att jag liksom inte riktigt hade orkat flytta efter, att det hade varit så bekvämt att sitta hemma och spela. Och att mamma hade blivit galen på det.

”Och din pappa?”

”Han finns inte. Dog när jag var liten.”

”Min pappa är också död.”

”Är han? Så den där mannen som jag har sett hemma hos er är inte din pappa?”

”Han är min styvfar, eller vad det heter.”

”Hur är han?”

”Han är väl okej. Lite tråkig, en vanlig gubbe. Min pappa var annorlunda, mera som nån sorts hippie. Det var han som hittade på de här sjuka namnen till oss. Mamma skulle aldrig ha kommit på det själv. Hon anpassar sig alltid till alla andra, går med på allt.”

”Det är ju inte så bra. Kanske.”

”Förresten borde väl du ha fattat att jag inte hade nån pappa. Farmor skulle väl ha gett stugan till honom om han levde, inte till oss.”

”Det tänkte jag inte på. Du är ganska smart, du.”

”Tack.”

”Vi har mycket gemensamt.”

”För att du också är så sjukt smart?”

”Nej. Eller ja, jo, det också. Men jag tänkte väl mer på…det andra.”

”Jag vet inte det, David. Det finns många här i världen som har döda pappor. Man ska inte tro att man är så jävla speciell.”

Landskapet utanför blev allt plattare och vi kom in i min hemkommun. Jag ville inte träffa någon jag kände, så vi undvek centralorten och stannade istället för att handla i en av de små lanthandlar som fortfarande finns kvar. Utbudet var inte mycket att hurra för, men vi fick ihop tillräckligt med konserver, ägg, rostbröd, chips och folköl för att klara oss några dagar. Sedan körde vi in på en smal skogsväg mot vår första anhalt, Tallbacken 3:2.

Huset såg verkligen övergivet ut. Högt gräs och sly, flagande färg på fasaden. Här, kände jag, skulle vi kunna slappna av och lära känna varann på riktigt. Havanna tog ut väskorna och matkassarna ur baksätet, rynkade på ögonbrynen och sa:

”Hur ska vi komma in?”

”Jag vet inte riktigt…”

”Har du med dig en kofot? Och såna där svarta tjuvmasker och Björnligan-tröjor? Säckar att lägga bytet i?”

”Vi kan väl börja med att leta efter nyckeln. Brukar inte folk gömma sin nyckel typ under en blomkruka eller nåt?”

”Du kan ju alltid testa”, sa hon och öppnade en påse chips. Jag började leta runt huset, och efter en liten stund hittade jag faktiskt nyckeln, prydligt upphängd på en spik precis ovanför husgrunden, dold av en vattentunna.

Jag hade inte räknat med att det skulle vara så kallt inne i huset. Det var rått och dammigt, och matbordet och skåpluckorna var liksom täckta av ett genomskinligt fettlager. Men det fanns en back full av ved, och Havanna visade sig vara duktig på att göra upp eld. (”Vi har två kakelugnar hemma.”) Ett värre problem var att det inte kom något vatten ur kranarna.

”Vi borde ha köpt några dunkar med vatten, eller åtminstone nån juice eller nåt. Nu har vi ingenting annat att dricka än den här värdelösa folkölen”, sa jag.

”Vi får åka tillbaka till affären imorgon”, sa Havanna oberört och petade i brasan med ett stort järnspett. Jag la mig på kökssoffan och såg mig omkring. Gulnade tapeter, tre tavlor med fågelmotiv, ett par korsstygnsbroderier, några sjaskiga pocketböcker. Och mitt i alltihop Havanna, drömflickan upplyst av lågor. En klocka tickade. Jag öppnade en burk öl.

Det känns inte speciellt roligt att berätta om det som hände sedan. Jag önskar att jag kunde säga att vi satt uppe hela natten och pratade om djupa saker som vi aldrig hade pratat om med någon annan förut, och att vi sedan förenades i hårdhänt men ändå ömsesidigt respektfull älskog, eller vad det nu heter, framför brasan. Men det blev inte så, eller rättare sagt – det blev nästan så, men ändå inte riktigt. Vi pratade om allt möjligt, men jag nådde liksom inte ända fram. Och jag fick närma mig henne, hon lät mig göra vad jag ville, men i hennes blick såg jag att hon var någon annanstans. När hon hade somnat grät jag, för första gången på många år.

Några timmar senare vaknade vi, samtidigt, av ett plötsligt ljud precis utanför huset. Det var en hund som skällde. Rummet var fyllt av solljus nu, ljuset var vitt och otäckt trots att det filtrerades genom fönsterrutans smuts och fågelbajs. Luften glittrade av dammkorn och det var inte det minsta kallt längre, utan tvärtom kvalmigt och klibbigt. Havanna såg oväntat panikslagen ut. Hittills hade jag inte sett någonting som ens liknade rädsla hos henne.

”Vad var det?”, sa hon.

Jag tittade ut genom fönstret. En stor, grå spets gick fram och tillbaka utanför dörren. Den gav ifrån sig en oupphörlig ström av läten – ett dovt morrande följdes av några skarpa skall som i sin tur följdes av ett underligt ylande, och sedan började det om igen.

”Jag hatar hundar”, sa Havanna.

”Det är ingen fara”, sa jag. ”Vi väntar en stund, så tröttnar den nog.”

Vi satt helt stilla i säkert fem minuter.

”Fattar du att vi aldrig kommer att komma härifrån?”, sa Havanna.

Jag tittade ut igen. Hunden registrerade rörelsen och började skälla i falsett. Havanna kröp ihop på golvet och borrade in ansiktet i en kudde.

”Vi får öppna en burk tonfisk eller nåt”, sa jag. ”Och så kastar vi ut den och medan hunden äter springer vi till bilen.”

I det ögonblicket hördes en man långt borta vissla och ropa: ”Ludde! Ludde!”

Hunden brydde sig inte. Den fortsatte skälla precis som förut.

Visslingarna och ropen kom närmare.

”David”, sa Havanna. ”Fattar du att om hundägaren kommer hit och hittar oss här så åker vi fast?”

”Alltså, jag tror knappast man får fängelse för att ha sovit i nån annans sommarstuga.”

”Nej, men vi får säkert böter eller nån jävla ungdomsvård och jag vill inte få mitt liv ännu mer förstört än det redan är.”

Jag sträckte mig efter tonfisken, men upptäckte att det var sådana där gammaldags burkar som man behöver konservöppnare till. Jag började rota i kökslådorna, men hittade ingen öppnare. Havanna började skrika, hunden skällde ännu högre, mannens röst kom närmare, svetten rann längs hela min kropp. Jag grabbade tag i järnspettet som Havanna hade använt som eldgaffel kvällen innan, slog upp dörren, rusade ut och måttade ett slag mot hunden. Otroligt nog träffade jag direkt. Hunden föll till marken med ett gnällande, gurglande läte. Jag fortsatte att slå, fylld av ett ursinne jag aldrig känt förut. Jag fortsatte flera minuter efter att jag hade hört skallen krossas. Sedan tittade jag upp, mötte Havannas blick och visste att allt var över, att vi aldrig skulle ses igen. Hundägarens röst hördes fortfarande, men något mer avlägsen nu, han måste ha gått åt fel håll i skogen.

Jag sa: ”Okej, nu sticker vi.”

Hon sa: ”Vad ska vi göra med hunden?”

”Vad då göra? Den är död.”

”Vi kan inte låta den ligga här. Om gubben kommer hit och hittar sin hund ihjälslagen kommer han ju att ringa polisen och så kommer de att hitta oss och så åker vi fast i alla fall.”

”Okej, okej. Du har rätt. Vänta lite, jag måste tänka.”

Jag gick fram och tillbaka några minuter, precis som hunden gjort en liten stund tidigare. Så fick jag syn på något mörkblått, solblekt i gräset.

”Det där är locket till en sluten tank”, sa jag. ”Jag vet att ibland när man öppnar slutna tankar så sprutar det ut skit. Men om jag har förstått det rätt så hör det till undantagen. I normalfallet ska man kunna öppna locket utan att nånting händer.”

”Det är väl länge sen nån sket här över huvud taget”, sa Havanna.

”Precis. Det borde vara safe.”

Locket satt ganska hårt men med gemensamma krafter lyckades vi öppna det. Sedan lyfte jag upp den stora, tunga hundkroppen och välte ner den i hålet. Den försvann med ett plask. Vi stirrade på varandra, som för att bekräfta att det som hänt verkligen hade hänt. Så klädde jag av mig mina blodiga kläder och slängde ner dem också i tanken. Naken satte jag locket på plats igen. Hundägaren hördes inte längre. Havanna hade lugnat sig, gårdagens ironiska ansiktsuttryck var tillbaka. Hon rörde lite förstrött vid min höft, som om hon var skyldig mig något, men jag gick tillbaka in i stugan utan ett ord. Hon följde efter. Jag tog på mig rena kläder, vi packade våra saker, låste stugan och åkte.

Havanna släppte av mig i utkanten av centralorten och jag promenerade den sista biten. Jag hoppas att det gick bra för henne att köra hem till Lidingö ensam. Jag hoppas att hon fick flytta till London och leva ett riktigt liv och känna riktiga känslor.

Resten av sommaren blev ganska grå och regnig och jag gick ärligt talat inte ut så mycket. Men det var ändå en väldigt framgångsrik tid. ”Hour of Devastation”, uppföljaren till ”Amonkhet” kom ut i mitten av juli. Av fyrtiofem drafter vann jag tjugosex, och i en av finalerna slog jag Luis Scott-Vargas när han streamade för Channel Fireball. Videon har just nu 70 000 visningar på Youtube. Världen ligger för mina fötter.

NINA BRANDER KÄLLMAN
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Prosa: Kransen

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson
0 0kr