Prosa: Singoalla Revisited

Prosa & poesi.

 

(Foto: Unsplash.com)

NOVELL. Den här veckan har vi nöjet att publicera Ingrid Strömbergs novell Singoalla Revisited, en travesti på Viktor Rydbergs roman.

Ingrid Strömberg har en bakgrund som tjänsteman inom staten (regeringskansliet) men ägnar sig numera åt fritt skrivande. Hon arbetar för närvarande med en roman.

Vi har nu nöjet att publicera Strömbergs novell Singoalla Revisted – en tragikomisk berättelse om vad som är meningen med livet – är det verkligen att slita ihjäl sig för karriär, pengar och status? Idén till novellen fick Strömberg i samband med att hon arbetade med ett uppdrag i lokaler vid Karlaplan på Östermalm i Stockholm. Så här beskriver hon själv hur den kom till: ”Nära tunnelbanan satt under en tid en ung romsk flicka på trottoaren, och jag tyckte kontrasten blev så skarp mellan henne och den omgivande Östermalmsmiljön. Tanken på Erland Månesköld och Singoalla var väl en impuls och Erlands jargong hämtade jag upp från sonens praktik på en investmentbank”.

CAROLINA THELIN

 

Singoalla Revisited

1.

Alltså, nej! Helt ärligt, han såg henne inte!

Så här. Det var morgon. Han var på väg till jobbet. Kneget som Gustav och han skojade ibland när de slank ut från bankpalatset genom en bakdörr till för att ta en burger på nåt av ställena nere i City. Ställen som var fulla av andra som dom själva. Unga, starka killar, smarta. En del tjejer också, absolut, fast inte så många. Eller senare på natten om de hamnade på någon bar sent, sent. Innan det var dags att ta en taxi hem och slagga. Kneget, hehe. Han själv, Erland Månsson, skönlockig och ung, hade lyft en fin bonus vid årsskiftet. Hundratrettio tusen, inte illa som en början.

Banking. Consulting eller banking, det var frågan. Efter examen från handelshögskolan. Gustav och han hade börjat samtidigt på banken som interns förra våren. Praktikanter längst ner i hackordningen. Jäääävlar vad de fick slita. Sex veckor utan sömn, utan dagsljus. Han hade klarat testet, han och Gustav. Långt ifrån alla fick något erbjudande att fortsätta. Någon hade ”väggat” direkt. Kom aldrig tillbaka. Dock, klart de fick jobba nu också, det första riktiga året. Slita hund, svettas under någon hetsig senior projektledare. Max just nu. Max Jensen. Danskjävel, man fattade bara inte vad han sa. Fast som tur var hade de engelska som koncernspråk. Men nu var de inte längst ned längre, han och Gustav. En ny intern började förra veckan. Henke. ”Henrik”, brukar han korrigera förläget. ”Nej, Henke”, hade de kontrat och flinat mot honom.

Men ok. Det var morgon och han hade precis stigit upp från tunnelbanan. Något kvarter senare skulle han vara framme vid banken. Stenpalatset. Klockan var halv nio vilket var på gränsen men fortfarande helt ok. Max checkade in vid nio och då måste man vara där. Stå beredd och catcha alla nya bollar, uppslag, revideringar och nya deadlines. I dag skulle de ha ett möte med ett bolag, pitcha en grej. Gustav och han hade jobbat sjuuukt mycket senaste veckan. Blivit mycket 02 på natten. Fast det värsta skitgörat hade de kunnat slänga över på Henke. Alltså, han hade sett fett körd ut i går. Blek, grågrön i fejset, röda ögon. Såg ut som han varit inne på toan och tjurat. Ett tag hade han nästan tyckt synd om honom… men hallå?! Tycka synd om? Själv hade han dragit rätt tidigt före tio. Varit tvungen. Helena, hans tjej, hade surat i flera dagar för att han aldrig kom hem i tid på kvällarna. Alltså, verkligen surat.  Över att de aldrig hade någon tid tillsammans, allt sånt. Ok, ok, han kunde förstå. Men alltså, vad väntade hon sig? Bara för hon var född med allt uppdukat framför sig, uppvuxen i Djursan. Pengar som bara fanns där fast ingen verkade göra något. Hennes föräldrar, släkt. Jävligt jobbiga ibland.

En lätt suck hade sluppit över hans unga läppar där han stegat fram på gatan i morgonvimlet. Allt var bra mellan Helena och honom. Absolut. De var perfekta ihop. Hon var snygg, skitsnygg, långt ljust hår, ljusa blå ögon, hade allt liksom. Läste psykologi på universitet. De hade varit ihop ett år nu, bott i hennes tvåa på Rådmansgatan. Snart skulle de köpa en trea i Vasastan. Men fått hoppa av en budgivning i helgen som de var nära att vinna. Alltså, över 7,5 mille för en tvåa på 63 kvadrat? Sanslöst. Men det skulle ordna sig. Sen när det var dags för kids skulle de ha en villa utanför stan. Sen… Helena hade planen klar liksom. Tidsatt. Hennes tjejkompisar var likadana hade han märkt. Ett utstakat välplanerat och välmöblerat liv. Fint. Sen skulle det väl bara fortsätta så, rulla på liksom. Bara det att − det hade rört sig underligt i hans bröst och hans raska steg hade saktat av. Ibland så, bara så där, så kunde att bara allt kännas så förutsägbart. Så inplanerat och uppstyrt på något sätt. Som om det aldrig mer skulle hända något oväntat i hans liv. Men alltså. Ok.

Han hade precis kommit upp från tunnelbanan, tagit trappan i några få långa spänstiga steg, passerat den präktiga ambassadbyggnaden och stannat till och speglat sig i skyltfönstret till jaktaffären med uppstoppade rävar och jaktgevär, stövlar och gröna västar. Med ett belåtet leende hade han dragit fingrarna genom det mörkblonda tjocka håret och låtit luggen falla i en snygg drapering. Erland Månsson. Såg jävligt bra ut, hade han nickat belåtet till sin egen spegelbild. Bredaxlad och stark, dyra ullkashmirrocken som satt som gjuten över den tunna dunvästen och ljusblå skjortan. Se! En solstråle lockade honom att lyfta blicken mot himlen, mot trädkronornas grenar och molnen som skingrade sig och släppte fram en preussiskt blå himmel. Erland, ljuslockig och skön log mot solen, mot våren.

Shit! Precis då ringde telefonen.

”Ja?”, hade han fräst irriterat när han känt igen Henkes röst. Internen. Slaven. Kände att han blev sur bara han hörde rösten. Vad fan kunde han inte fixa nånting själv nån gång? Gick sista året på KTH, fattade ändå noll liksom. Henkes hackiga röst fortsatte i luren. Irriterat försökte han, skönlockige Erland, förklara allt en gång till för honom. Nästan sett honom framför sig hängande över skärmen, svintrött, ihopkrupen som en mygga. Varför fattade den jäveln inte? Henke hade tystnat i andra änden. ”Jag är där om tre min”, hade han avslutat.

Då, precis. Hände det.

SCHMOOCK!!

En volt i luften. En hård smäll när han slog emot något. Något hårt, fast och mjukt på samma gång. En kropp, en människa. Famlat handlöst i luften som utslungad i en annan värld innan han återfått balansen och landat på fast mark igen. Förvånat stått och sett på mynten som slungats ut som i ett stjärnfall över trottoaren.

What? Han hade gått rakt fram bara och snubblat över henne. Ärligt, han hade inte sett henne! Inte märkt att hon suttit där hukande på trottoaren med den där jävla skrynkliga kaffemuggen framför sig. I huckle och röd kjol som en gumma från någon saga. Romer. Tiggare. Shit! Men nu hade hon farit upp och schasade runt i kjolarna med plastmuggen i handen och samlade ihop mynten som rullat iväg åt alla håll. Rullat under bilarna som stod parkerade vid gatan, under en svart fet BMW och bort mot en lika stor men vit Audi Quattro.

”Förlåt”, mumlade han. Mötte hennes stora svarta blixtrande ögon i det bruna ansiktet. Snabbt började han hjälpa henne med att plocka upp mynten som spridits över trottoaren och lade dem tillbaka i den knöliga pappmuggen. Flickan nickade menande mot BMW:n. Han fattade. Taget, som Max sa. Taget. Han gick fram och böjde sig ned, sträckte ut armen under bilhelvetet som var stort som ett pansarfordon, skrapade i sidan av handen i asfalten och fick till slut tag i myntet.

Efteråt reste han sig upp och borstade omsorgsfullt av gatudammet från sina dyra mörkblå kostymbyxor. Alltså, tänk om någon sett honom? Sett Erland Månsson ligga och kräla under en BMW för att hala fram ett mynt. Ett mynt! Hade varit enklare att ge henne av sina egna pengar. Bara det att han aldrig hade några kontanter på sig förstås. Shit! En brännande irritation sjöd inom honom. Då plötsligt hörde han något klinga friskt och muntert som en porlande vårbäck i skogen. Flickan i hucklet och kjolarna hade brustit ut i ett fnittrigt flickskratt. Ansiktet som tidigare hade varit mörkt och slutet hade lyst upp som av solen. De mörkbruna ögon lyste, de runda kinderna hade fått en frisk färg och munnen som lyste röd som smultron över ett pärlband av vita små tänder. What! Erland Månsson, skönlockig yngling i karriären, stod som paralyserad tills han inte kunde stå emot längre utan brast ut i skratt han också. Sen hade han räckt henne mynten och vänt på klacken. Hade inte tid med den där skiten längre. Noll. Pitchen skulle starta klockan 10. Innan dess skulle han vara tvungen att rätta till Henkes alla hundra jävla fel i presentationen.

Pitchen hade gått bra. Eller så där. Ok. Gustav och han hade i alla fall kört igenom alla slides. Diskreta nickar från kunderna. Allt hade verkat gå hem. Landat. De hade gått tillbaka och satt sig vid bordet medan Max lutat sig över bordet och tagit över snacket. Shit, vad han kunde snacka ibland. Själv hade han andats ut, låtit tankarna vandra. Ett par lysande mörka ögon trädde fram i hans inre. Mörka hårlockar som lekte kring det runda bruna ansiktet, rodnande friska kinder. Solen som lekte i vinden, våren. En pärlande skogsbäck. What? En tiggerska. En rom. Han slog bort det hela och satte sig upp i stolen, drog handen genom luggen och fokuserade. Helena. I kväll skulle han dra hem tidigt. Hade planen klar. Boka bord på det där stället som alla snackade om. Det skulle hon gilla. Helena var viktig. Viktig!

 

Kväll. Natt. Han var jääävligt trött. Hysteriskt mycket jobb. Max hade varit på dem hela eftermiddagen. Hetsat. Pitchen hade inte blivit bra. Dom från bolaget var sura. Ifrågasatte beräkningarna, värderingen, allt. Helt osannolikt. 01.45 satt han i taxin hem. Såå jävla slut. Helena hade sovit när han satte nycklarna i låset. Ljuset var släckt i hallen. Överallt. Efter en snabb dusch hade han tyst krupit ner i sängen bredvid henne.

 

2.

Nästa morgon såg han henne där igen. Romska flickan. Hukande över pappmuggen. Först tänkte han ta en omväg först för att slippa möta henne igen. Men han knatade på framåt. Flickan tittade upp när han gick förbi. Hennes stora mörka ögon glittrade igenkännande när hon såg honom. Han hade trott att hon skulle vara skitsur, kasta ägg på honom eller nåt. Skicka några av sina luffarkompisar från Rumänien på honom. Han hälsade också, sa hej. Visst. Grävde med handen i rockfickan, hittade förvånande nog något runt platt som han halade upp. Langade över myntet i en elegant båge rätt ner i den skrynkliga pappmuggen.

”Lycka till!” ropade hon efter honom och log glatt. Glatt liksom.

 

Lugn dag på jobbet, allt rullade på bra. Gustav och han jobbade på med några andra saker. Max verkade ha lugnat ner sig. Gustav och han hade till och med hunnit ut och sprungit runt Djurgården på eftermiddagen. Mött Max på väg in, han hade hälsat avmätt. Vid sextiden på kvällen såg det lugnt ut. Chill. Planen var att kunna dra tidigt inom någon timme sådär, två kanske, högst. Skickat mess till Helena att han skulle bli tidig. Äta middag tillsammans.

Då plötsligt gled Max Jensen upp vid hans desk, som en mörk hotfull skugga som reste sig bakom honom. Erland fick en stark känsla av oro i kroppen. Fattade vad som hänt. Max-jäveln hade blivit sur för joggingturen de tagit, tyckt att de.

”Det skulle vara bra om du kunde hoppa in på en grej, Erland.” Rösten var låg, nästan mild, men fordrande, krävande: ”Kolla med Hampus, det kan bli en del jobb redan i kväll.”

En sekund senare var han borta. Max. Så där bara. Hoppa in på en grej, utan förvarning. Läge att komma med invändningar? ”Alltså, jag har planer…”.

Nej. Alla visste vad som gällde: Ingen skulle tvinga dig att stanna. Men ingen skulle glömma om du drog hem bara.

Erland tog ett djupt andetag, drog handen genom luggen. Ringde till Helena som avslutade samtalet redan innan han talat färdigt, hunnit säga förlåt.

 

Hela, han satt heela jävla kvällen. Beräkningar, checka uppgifter, nya slides. Stressen, pressen som fick pulsen att dunka. Måste bli rätt. Hampus var en jobbig typ. Hetsig. Blodsprängda ögon som på ett vilt djur. Gick inte och prata med. Men han fattade. Hampus var pressad av Max, som han påstod skulle döda honom om inte i teamet tog hem den där dealen. Anna, en annan ny intern, hade backat ur, tjutit på väg ut till taxin. Nu hängde det på honom: Erland.

Vid halvtolv-tiden reste han sig upp från stolen. Sträckte på ryggen, behövde en paus, hämtade en ny Cola Zero. Blinkade trött med ögonen visste han knappt vad han gjorde längre. Ett gäng svepte förbi och frågade om han skulle hänga med ut. Erik, Richard, Gustav och några till. Elin, den enda tjejen. Tuff. ”Vart, nu?!” Han var inte klar, skulle behöva minst en timme till. Men, va fan…

Han drog en mejl till Hampus med några grejer han var klar med och krängde på sig rocken. Krogen nere vid Stureplan var full med folk, crowded verkligen. De hängde i en klunga vid baren. Drack öl och snackade på som vanligt. Deals, deals, cases, calls som gått fel, det vanliga tjattret. Senaste lägenhetsköpen, golf ibland. Han, Erland spelade inte golf, när fan skulle han ha tid till det? På helgerna skulle han valla runt Helena i dyra affärer på stan. Söndagarna gick åt till lägenhetsvisningar. Han flinade åt Elin som var enda tjejen i gänget. Trevlig, smart, rätt snygg. Eller? Inne i skallen fortsatte grejerna han jobbat med att mala runt. Siffror, kalkylerna, beräkningarna. Kollade mejlen i smyg under bardisken. Hampus hade skickat fem mejl redan, bombarderade honom med följdfrågor på beräkningarna han skickat. ”Svara!!!”, löd det senaste. Erland drog i sig resten av ölen som lagt sig som en sörjig hinna kring cellerna inne i hans överhettade hjärna.

”Jag rullar…”, meddelade han de andra och drog.

 

3.

Det var sent när han steg ut på gatan. Kvällen var långt framskriden och hade övergått i mörk natt. Stureplan låg nästan tom, enstaka taxibilar väntade. Han tvekade ett tag men beslöt sig för att gå den korta biten hem. Över parken skulle det ta max tio minuter. Behövde rensa huvudet.

Han korsade den breda gatan och gick in mot parken som låg mörk och tät som en skog. Ovanför de höga träden lyste en tunn månskära. Vårkvällen var kylig och han fällde upp kragen på sin dyra ullkashmirrock. Han hade inte gått mer än några meter in på stigen när ett gäng killar plötsligt dök upp ur mörkret, slog en ring runt honom och ögnade honom som hungriga vargar med skarptandade gap. Erland stolt och stark var fångad i fällan. Svor för sig själv att han inte sett dem komma. Nästan lekfullt knuffade de honom bryskt mellan sig.

Med flammande ögon såg han föraktfullt på dem:

”Ge er iväg, ni har inget här och göra!”

En av dem som verkade vara ledaren tog ett steg mot honom och drog fram en kniv som blänkte i det svaga månljuset. Sedan nickade han åt en annan av killarna, en kraftig bit som ställde sig bakom honom och drog hans armar bakåt i ett hårt grepp.

”Ge mig allt du har på dig broder”, sa killen framför honom med låg röst på bruten svenska. Smal och senig, kunde vara i hans ålder. 25-26 år så där. Ledaren bland dessa vargar. De kommer att robba mig på allt, hann han tänka. Såg sig förtvivlat om i mörkret. Inte en jävel i närheten. Omegan som han köpt själv. Shit heller att han tänker ge dom den.

”Nej!”, svarade han trotsigt och fick ett hårt slag över käken. Uppercut, snabb och effektiv. Ett proffsigt gäng.

”Broder, gör som vi säger”, mumlade killen bakom honom med nästan mild röst. ”Bäst för dig liksom.”

Efter ett tecken från ledarvargen steg killen som stått på sidan fram och drog fram hans arm och började knäppa av honom klockan. Erland kände hur ilskan sjöd inom honom. Han fick upp ett ben och riktade en spark mot killen som träffade hårt mot höften. Killen svor till och tappade Omegan som föll ned på den mörka fuktiga marken.

På ett ögonblick var de på honom. Allihop. Ett stenhårt slag rakt in i magen, ett mot ansiktet. Erland kände hur luften pös ur honom medan näsan krossades och munnen fylldes av blod. Ett slag mot tinningen gjorde att han såg stjärnor. Någon tog ett nytt grepp kring armarna och de började muddra honom. Mobilen, kreditkorten, allt. Ledarvargen stoppade på sig allt och riktade ett hårt slag mot ansiktet samtidigt som killen bakom släppte taget om armarna. Handlöst föll han ned på marken. De ställde sig runt honom och riktade hårda sparkar mot hela kroppen, ryggen, magen, huvudet medan han rullade ihop sig och försökte skydda sig, gömde huvudet i händerna. Sedan upphörde allt, han hörde dem springa iväg, uppslukade av parkens mörka dungar.

 

Slagen till marken låg han där ensam i parken bland de höga träden. Till synes orörlig men då och då stönande av smärta.

Efter en stund vaknade han till av kölden på marken. Försökte resa sig upp men orkade inte för den starka smärtan i huvudet. Långt borta tyckte han sig höra en sång. Oviss om han drömde eller var vaken låg han stilla och lyssnade på den ljusa rösten. Till slut lyckades han med ansträngning sätta sig upp och långsamt resa sig. Vacklade på skakiga ben såg han sig om i mörkret. Han visste inte längre var han var, bara att han befann sig i en djup skog och att han hade blivit överfallen av rövare. Han rörde försiktigt på det värkande huvudet, kände på näsan som gjorde jävligt ont. Men nu, nu hörde han sången igen. En stilla vemodig sång. Erland såg sig om och där långt borta såg han ett ljus, en eld som brann.

På stapplande ben började han gå i riktning mot elden och den ljusa rösten som sjöng.

När han kom närmare såg han att en grupp människor hade slagit upp ett läger med tältliknande skynken i en glänta i skogen. I mitten brann en lägereld och runt denna satt en skara människor samlade, män och kvinnor.

När han kom närmare fick de syn på honom. En av kvinnorna reste sig och sprang mot honom. Flickan, det var hon! Den romska flickan med pappmuggen. Hon sprang fram mot honom och stannade tvärt, såg förfärat på honom och slog händerna för munnen.

”Åh!” utbrast hon och ropade något till de andra. Sedan tog hon hans hand och ledde honom fram till de andra. Två män reste sig och kom dem till mötes, sa något till varandra på sitt främmande språk. Sedan ledde de honom varsamt fram till elden och bjöd honom att sätta sig ned. Hetsiga röster och gestikuleringar omgav honom men han satt tom och stum framför den brinnande elden. Ansträngningen hade nästan gjort honom svimfärdig och han kände hur han föll åt sidan. Någon reste honom upp med starka armar och han vaknade till sans igen. Såg den unga flickan stå framför honom, i skenet från elden såg han åter de stora ögonen, fyllda av oro, och de svarta lockarna som låg som en krans kring det runda ansiktet.

En grov man i filthatt räckte honom en mugg och bjöd honom att dricka. Erland tog muggen och förde den till munnen, kände hur den sårade läppen sprack upp men han drack av den starka drycken. En äldre kvinna kom fram och började tvätta såren i hans ansikte med en våt duk medan hon då och då utbrast i muttrande utrop.

Micket ont?”, frågade flickan som satt sig bredvid honom. Sedan lade de honom ned för att vila, lade en tung filt över honom. Därefter minns han ingenting utan domnade sedan bort vid lägerelden hos det främmande folket.

 

4.

När Erland några dagar senare vaknade upp låg han i ett ljust svalt rum, nedbäddad i en mjuk säng. Rummet kände han inte igen, han visste inte var han var. Levde han eller var han död, frågade han sig medan blicken långsamt vandrade runt i rummet.

Då lade någon sin hand på hans arm. Han vände sig om och såg en vacker ung flicka sitta vid hans bädd. Hon såg på honom med ljusa blå ögon.

”Erland”, sa hon och log milt. ”Du har vaknat. Äntligen.”

”Var är jag?”, frågade han oroligt och såg forskande på henne. Han tyckte att han kände igen henne, ansiktets jämna drag och det långa ljusa håret, de lugna blå ögonen. Men han kunde inte längre minnas vem hon var.

”Du är hemma”, svarade hon och nickade lugnande mot honom.

Hemma? Erland brydde sitt huvud ty han kände inte igen sig.

”Vad är det som har hänt?”, frågade han och försökte sätta sig upp, fylld av oro.

”Tänk inte på det nu”, svarade hon och strök hans hand med en lätt sval hand. ”Ligg bara stilla och vila nu. Du behöver vila för att bli frisk och stark igen.”

Han slöt ögonen och försökte vila. Minnesbilder från en annan värld trädde fram för hans inre. Långt inne bland mörka träd och dungar inne i en park såg han en lägereld som brann. På den svarta himlen lyste en svag månskära. En ljus röst sjöng för honom, såg på honom med glittrande mörka ögon.

Ingrid Strömberg byline
INGRID STRÖMBERG
info@opulens.se

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr