Prosa: Bert

Prosa & poesi.
Illustration: Opulens. Bildkälla: Pixabay.com. (Bilden har bearbetats digitalt av Opulens)

NOVELL. Idag har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en opublicerad novell, med titeln Bert, av Ingvar Hellsing Lundqvist.

Ingvar Hellsing Lundqvist är författare och numera pensionerad lärare. Han har tidigare publicerats i olika sammanhang, bland annat noveller som översatts till engelska och tyska i utländska antologier och magasin. Romanen Wie man ein Genie tötet – om den österrikiske tonsättaren Hans Rott kom i tysk översättning på Picus Verlag i Wien 2019 och fick ett mycket positivt mottagande i Centraleuropa. Den svenska utgåvan (Att döda ett geni) utkom i slutet på 2020.

Nu har vi glädjen att presentera ett brottstycke ur en längre opublicerad novell med namnet Bert. När vi lär känna den olycksalige Bert är det när han arbetar på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Killen med emaljögat som drömde om att bli ambulansförare men kuggades i alla tester. Killen som ville från underjorden upp i ljuset. Det mesta i berättelsen är enligt Hellsing Lundqvist en ganska sann och rätt exakt beskrivning av vad som tilldrog sig på Sahlgrenska sjukhuset under det sena 60-talet när han var student och körde truck med smutstvätt i underjordiska gångar.

CAROLINA THELIN

 

 

Bert

Jävla Ville!

Nu satt han därinne och blandade.

Och Christer!

Bara för att han gått i läroverk ett enda år och läste bättre behövde han ju inte göra sig märkvärdig. Och så höll de ihop Christer och Ville.

Ville var från Finland och hade en jättelik svart skinnjacka med stora fickor.

Ville var en svår fan.

Och så var det visst nån olycka han stuckit ifrån. Hade kört ihjäl frun och ungen eller vad det var och kommit hit med fickorna fulla av brännvin.

Och nu satt de därinne och blandade i kaffet. Och det var så varmt för hela rummet låg inklämt bland heta rör så att skåpen var som ugnar och man kunde knappt andas.

Men de hade det ganska bra ändå. Fick vara ifred. För Carlsson, förmannen, kom aldrig och bråkade. Och han hade för fan inget att bråka om för han var likadan och satt i andra ändan av sjukhuset och blandade han med.

Han tänkte att det var ett jävla ställe.

Att det var ett jävla ställe och att han skulle därifrån. Upp i ljuset. Han skulle klara proven och så skulle han fan ta mig upp i ljuset och sitta i den där fina ambulansen.

Det kom som en kylig värk över pannan när han tänkte på ljuset och proven. Så han fick svepa till med handen över luggen och snett nedåt mot örat.

Han märkte att tummen snuddade örsnibben i samma ögonblick han sköt upp den svarta, repade dörren.

– Tjänare Bert.

Det var Ville som sluddrade och grinade mot honom och han var på väg ut.

– Morsning Bert.

Christer hängde över bordet, hängde över den vita muggen och plirade upp mot honom med vattniga och trötta blå ögon.

– Bert är sen idag. Det är fullt på ettan. Du får raska dig som fan så inte säckjävlarna täpper till dörrn. Va?

Han svarade inte utan nickade, drog upp dörren till skåpet och slet ut de gråa kläderna. Började dra dem på.

Det var kvalmigt och tjockt och han kände sig redan klibbig.

När han stängde skåpsdörren skymtade han sina papper på hyllan. Det var urklipp och bilder som han var rädd om och sparade. Mest ambulanser och så var det om några kurser han skulle gå också. Han såg att de börjat korva sig pappren och krulla i hörnen och hela vägen runtom.

Förbannade fukt!

Han klämde sig förbi Christer vid bordet. Christer satte just muggen till munnen och drack ur. Det låg som en unken rök tyckte han av all sprit under det gråsolkiga taket och han skyndade sig ut.

Han skulle för fan hålla sig klar.

Han tänkte att han skulle hålla sig klar när han vred om nyckeln och stampade iväg trucken mot ettan.

När han rundade hörnet vid caféet mötte han två vitklädda kvinnor. Han stirrade på dem, svängde undan de slamrande vagnarna, satte handen styvt mot örat.

Han satt fortfarande och tänkte att han skulle hålla sig klar och handen stod fortfarande spikrakt vid örat långt bort bland de matta lamporna i gången.

Det blev eftermiddag och det blev den tredje rundan och han var på ettan. Slängde upp den sista blytunga säcken på vagnen.

Sedan skulle det vara klart, tänkte han.

Och han tänkte att han var så less på dessa förbannade säckar.

Och så var det ju inte klart heller kom han på för sedan var det tvåan och därinne låg en hel jävla hoper till. Och sedan var det inte klart ändå för då var det trean och så skulle det upp där alltihop till det berget vid tvätten. Det var som en tuggande och fradgad jättekäft däruppe, dreglande av ånga.

Ett hungrigt helvetesgap och vägen ditupp ett svart och ändlöst rör och han matade på och matade på därinne och det ville aldrig ta slut.

Men när trean var lastad, tänkte han.

Om bara trean var lastad.

Då skulle det ju för fan vara klart.

Och han satte sig på trucken och rullade upp genom det lutande och krängande röret mot gapet däruppe men så visste han ju när han såg berget torna upp sig därframme att det inte var klart iallafall.

Inte förrän han var uppe i ljuset, tänkte han.

Då skulle det vara klart, sade han sig själv och han hade hunnit en bit in i det glupande gapet.

INGVAR HELLSING LUNDQVIST
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Till kamrater

GBG2001. För 20 år sedan, 14-16 juni, pågick det som gått till
0 0kr