Novell: Vårt lilla café

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna.

Vi hade varit gifta i lite drygt tre år när Ann-Caroline vände sig emot mig i soffan framför teven och sa ”jag har tänkt lite”.

Jag ställde ned vattenglaset på bordet och tittade på henne.

”Du är arbetslös och jag jobbar på bank och det går knappt ihop fast det bara är du och jag. Har jag rätt?” sa hon och blinkade sådär som hon brukade när hon var koncentrerad.

”Du har rätt älskling, jag är arbetslös och det går knappt ihop.”

”Och du hatar ju att ha nån över dig?”

”Jag tappar koncepterna när nån tyrann ska berätta för mig att jag ska göra si eller så. Kanske var det därför jag fick dåliga betyg i skolan när det begav sig.”

”Och det funkar ju inte i samhället – man har ju alltid en chef när man är anställd, det går liksom inte att komma ifrån. Så nu föreslår jag att vi tänker utanför boxen.” Hon tog mina händer i sina.

”Vi startar något eget helt enkelt”, fortsatte hon. ”Du är ju duktig på att baka och laga mat, och jag kan vara ansiktet utåt och sköta administrationen i vårt eget lilla café!”

Jag lösgjorde mina händer och reste mig upp. ”Café? Är du galen?”

”Ted, du är alltid så dramatisk. Vill du inte att vi ska få det bättre? Att vi ska ha råd att köpa en fin bostadsrätt?”

Jag skakade på huvudet och tittade ut genom fönstret. På gatan nedanför vrålade bilar förbi i kvällsregnet. En ung kvinna brottades med sitt röda paraply, och en hund utan koppel kastade sig fram mellan människorna på trottoaren, kanske på jakt efter nån av de feta råttor som delade vår kaotiska stad med alla andra varelser.

”Bostadsrätt… fånerier… vi har det väl bra här? Jag vill inte prata om det här mer, och snart börjar GW Perssons mest bestialiska och olösta mordfall på teven, och det vill jag se utan att ha tankarna på en massa trivialiteter.”

Till min förvåning började Ann-Caroline att gråta, och det kändes inte bra, men när hon gick iväg till köket så satte jag mig igen och bytte kanal. Programmet hade just börjat, och det grämde mig att jag var på dåligt humör och inte sådär fri och öppensinnad som man bör vara när man fördjupar sig i gamla spännande mord.

Ann-Caroline drog envist upp ämnet flera gånger ytterligare under de följande veckorna, varje gång med någon ny liten vinkling. Dessutom visade hon hur ledsen hon var över att jag var så ovillig att lyssna på hennes förslag, och mitt stenhjärta liksom krackelerade och förvandlades till en blandning av grus och sand. Till slut gav jag efter och sa att idén kanske inte var så dum trots allt.

Hon kramade om mig, och drog in mig i sitt lilla arbetsrum där hon visade broschyrer på cafémöbler, interiörer, lämpliga menyer och dessutom en helt färdig affärsplan att gå till banken med. Det krävdes ett jättelikt lån för att starta upp företaget, men eftersom hon jobbade på banken och redan diskuterat affärsplanen ingående med de rätta avdelningarna så skulle frågan om pengar bara vara en formalitet.

”Nu måste vi hitta en lokal!” sa hon och log brett. Och som av en slump hade hon redan en lista på sju möjliga objekt som hon strax förevisade på datorn.

En månad senare var allt klart, hon hade sagt upp sig från jobbet och vi var ägare till ett café i utkanten av staden, nära havet.

”Så underbart, tänk i sommar när vi öppnar och de första gästerna kommer!”

Vi satt på en restaurang och hon hällde upp vin från en karaff till oss.

”Detta är verkligen värt att fira, eller hur älskling?” Hennes ögon lyste. ”Känner du friheten och alla möjligheterna?”

Jag hade onda aningar, men nickade och klunkade i mig hela glaset och bad om mer. Det var bara två månader kvar till öppningen, och hur mycket som helst att göra innan dess för att vara redo.

Det visade sig att vi hade olika åsikter om allt. Jag ansåg att funktionaliten skulle stå i första rummet, men Ann-Caroline tyckte att allting skulle vara ”mysigt”, och att funktionen på något magiskt sätt skulle uppstå automatiskt. Min vision var ett café vars belysning gav ett genomträngande blåaktigt sken, något som endast kunde uppnås med gamla hederliga lysrör. Dessutom behövde cafét ett ljust och stryktåligt marmorgolv, stålmöbler med svarta sitt- och bordsytor i hårdplast, vita väggar och tak, och förstås en toppmodern köksutrustning i rostfritt. Jag såg framför mig hur stressade nutidsmänniskor i karriären satt på vårt café och försiktigt svalde ner dyr latte med spröda bakverk i sina blodfattiga händer.

Jag älskade Nietsches teori om att det allra mest onda i vår värld var godheten. Den ställde ju till med så mycket elände, och inte minst satte den Darwins naturliga urvalsprincip ur spel, vilket hur man än vände och vred på det faktiskt var ett brott mot naturlagarna. Och jag var naturligtvis även svag för Sartres existentialism som reducerade allt som fanns till sina triviala beståndsdelar, och sparkade iväg hoppet utom räckhåll för de dåraktiga stackare som trodde på en eller flera gudar. Ockhams rakkniv som skar bort allt kvarvarande bjäfs var kronan på verket i det som utgjorde min livssyn, och detta mycket sakliga, rimliga och logiska förhållningssätt vägledde mig i caféprojektet.

Ann-Caroline som utan vidare och nästan provocerande lättvindigt avfärdade såväl Nietsche som Sartre (sanningen att säga visste hon knappt vilka de var), ville ha lampor med stearinljussken, textilier och kuddar i varma färger, trämöbler och diverse andra opraktiska ting, något som jag helt förkastade som ”onödigt” och ”svårstädat” men även ”estetiskt frånstötande.”

Hon var helt uppe i det blå med alla sina orealistiska drömmar och ogenomförbara förslag. Faktiskt oroade jag mig för hennes psykiska hälsa, hela projektet verkade tära på henne, och jag tyckte att skimret i hennes ögon mer och mer övergick i något dimmigt. Det ökade bara på min känsla av press, och jag började inse att det mesta hängde på mig. Jag fördjupade mig i varje detalj, vårt café skulle bli perfekt in i varje mikrometer. Kärleken till min hustru gav mig kraft att gå vidare trots att caféet redan från början visade tydliga tecken på att vara dödsdömt eftersom hennes vision för det var så vitt skild från min egen.

Ett av mina många praktiska bekymmer var att det fanns så många liknande cafémöbler hos så många liknande leverantörer, och att det var nästan omöjligt att avgöra vilka som var bäst. Samma när det gällde belysningsarmaturer, och så vidare till övrig interiör, som alla de olika typer av marmorgolv som fanns, och alla de vita nyanser som man kunde måla väggar och tak i. Och så tillkom naturligtvis frågan om hur tillverkningen skedde, huruvida barnarbete var inblandat eller ej, och vilka grossisterna var och hur de skötte sina investeringar i det stora hela, men även i detalj. De måste vara etiskt och moraliskt oantastbara för att få komma i fråga som leverantörer till vårt företag.

Jag hade helt rationaliserat bort Ann-Carolines idéer eftersom de skulle ha kommit att röra till allt ännu mycket mera, tänk bara på alla dessa bordsdukar som tillverkas av barn i Burma, och jag snäste ofta åt henne när hon försökte lägga sig i, det måste jag erkänna. Men jag slog henne aldrig, i alla fall inte vad jag kan minnas så här långt efteråt.

Man måste förstå den press varunder jag befann mig, och så hände det ett par dagar innan vi skulle öppna – jag hade ännu inte kunnat bestämma mig för vilka inköp vi borde göra till vårt café, och ingenting var med andra ord klart, eller ens påbörjat – att jag satte mig i bilen och styrde ut ur staden. Jag var inte på väg någon särskild stans, men jag kommer ihåg att det var en morgon och att dimman rullat in från havet och att sikten var minimal. Jag stannade bilen längs vägrenen och promenerade ut på ett fält, och sen la jag mig ner och lät demonerna ta mig.

Demonerna bar uniform och körde iväg mig till en stor tegelbyggnad. Där ställde de en massa frågor, men jag försökte bara hitta ett sätt att ta mig därifrån. Jag visste att jag drömde, för de sa sådana osannolika och märkliga saker som bara förekommer i mardrömmar. Jag vill inte ens berätta vad de beskyllde mig för, eller de ”fynd” de gjort från mitt tidigare liv, innan jag gifte mig med Ann-Caroline. Men jag kommer ihåg drömmen väldigt väl, och jag kommer också ihåg att den fortsatte i evighet. Jag skickades på rättspsykiatrisk undersökning, och eftersom jag aldrig vaknade upp eller på annat sätt kunde fly så satt jag där oftast godmodigt och svarade på deras idiotiska frågor, men ibland gick jag till attack för att få slut på deras översittarfasoner.

Jag tål inte människor som säger till mig vad jag ska göra, jag vet inte varför jag är så känslig för sånt, men kanske har det något med min barndom att göra? Inte ens jag själv kan avgöra det, eftersom jag inte har några minnen av mitt liv före tolvårsåldern, och då är det bara fantasier ändå. Jag ser mig hålla min mors avhuggna huvud i mina händer, och varför jag har såna syner vet jag inte. Jag har senare fått berättat för mig att hon dog under våldsamma former när jag var i den åldern, men att man aldrig hittade gärningsmannen. Det var jag själv som ringde polisen, jag var alldeles nedblodad min stackare, och så småningom fick jag komma till en fosterfamilj, som även de drabbades av flera oförklarliga olyckor.

Så jag la mig ned i gräset och lät demonerna ta mig, men innan de tog mig så kände jag hur dimman kröp ned i mina lungor och fyllde mig med sin fuktiga kyla. Det långa gräset slöt sig kring mig, och mina ögon fylldes av tårar. Jag minns att jag upprepade Ann-Carolines namn där jag låg, men jag kan inte säga om jag viskade det eller om jag skrek.

Kvinnorna i mitt liv, tänkte jag när demonerna körde iväg med mig i sin svarta bil. Min kära mor, som var så noga med att uppfostra mig med hårdhet och fasthet, min fostermor som så olyckligt föll i källartrappan och slog ihjäl sig mot stengolvet, och så min underbara stackars Ann-Caroline med alla sina idéer om hur vi borde leva vårt gemensamma liv.

Jag vet inte när jag vaknade upp eller om jag vaknade upp. Mitt hjärta av asfalt och morän vill nästan sluta att slå när jag tänker på min hustru och hennes oskyldiga blick. Kanske lever hon inte längre, detta hände för mycket länge sedan.

Jag ligger fastspänd i ett rum med möbler av stål och ser tiden passera i det vita taket vars lysrör kastar sitt blåaktiga sken över mitt ansikte, och jag undrar när allting ska ta slut.