Novell: ”Synlig” av Sinnika Sjunnesson

Prosa & poesi.
Montage: Opulens.

NOVELLTÄVLINGEN. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera novellen ”Synlig”, av Sinnika Sjunnesson, som vann ett delat fjärdepris.

Synlig – Sinnika Sjunnesson

Det händer ibland när hon ser sin blick i spegeln att det finns någon därinne, som ropar, som försöker nå henne. Vanligtvis så vänder hon bort blicken eller så stirrar hon tillbaka som för att mota undan det, samvetet, själen, vad det nu kan kallas. Oftast lämnar hon bara rummet, vill inte se eller känna efter, släcker lyset på toaletten, stänger dörren, stannar utanför, andas, går sen vidare. Hon andas ofta korta andetag, kommer inte längre än till bröstkorgen, sen tar det stop, som att kroppen inte fungerar fullt ut nedanför.

Hon tycker inte om att möta sin spegelbild, än mindre se sina påträngande ögon, intensiva, dömande, ibland hånfulla, oftast trötta, menlösa, ibland bedjande. Hon tycker hon blivit gammal, ful, hon ser varje rynka i ansiktet och speciellt fåran, den ser ibland ut som ett rött pulserande sår som går från pannan, bredvid näsan, ner över munnen, passerar läpparna innan det stannar upp, nästan som för att dela hennes ansikte i två delar. Ibland tänker hon att det är livet som piskat hennes ansikte och att det är därför hon fått fåran, som en påminnelse om allt som gjort henne ont, allt hon är, sårad, vingklippt.

Hon minns inte senast hon log, hon låtsasler ibland för att blidka, när gåvorna kommer, då hon ska vara tacksam, ett armband, en blomma, nåt som ska firas; men inuti, där finns bara tomhet, tystnad. Ingen gåva värmer längre fastän det i början kändes overkligt, uppvaktningen, allt det överdådiga, presenterna påminner henne, hånar henne, hennes enfald. Hon vet vad som händer om hon inte är tacksam, tacksam är viktigt, hon är ju ingenting, men får ändå allt.

Det nervösa kommer över henne när hon stängt toalettdörren, smygande, utan förvarning, hon märker sällan att hon nervöst gnider på höger tumme med de andra fingrarna på samma hand, fram och tillbaka, alltid höger hand, som ett försök att lugna. Ibland kan toaletten bli fristad, en lugn vrå, men då tänder hon aldrig ljuset i taket, undviker spegeln, sitter i mörkret; ögonen skulle skratta åt henne, all feghet, rädsla hon byggt upp genom åren. Då sitter hon på golvet, mot väggen, väntar att det ska gå över, gnider tummen tills det svider i skinnet, alldeles rött. Ibland tar den andra handen ett hårt grepp om höger näve, det skrapande ljudet tystnar. Nu är hon ensam hemma så ingen flykt är nödvändig, hon behöver inte gömma sig; står bara kvar, andas, långsamt, så lugnt hon bara kan, magen stilla även om den alltid värker.

Hon går in i köket, ser sig om, försöker minnas vad det var hon skulle göra, ser på klockan, dagen ligger framför henne, både otydlig och tydlig på samma gång. Bänken, allt bortplockat, ser fint ut, inget på golvet, dammet brukar aldrig hinna forma gråa obestämda bollar i hörnen innan de försvinner in i dammsugarröret. Dammsugaren som varje dag skänker ett monotont ljud som stänger ute rösterna eller rösten, hans. Hon känner att minnet sviker henne allt oftare, fastän hon tycker att hon gör rätt så blir det ändå fel. Hon har svårt att minnas dem, reglerna, det kommer nya hela tiden, sen ändras de utan att hon får reda på det, hon skulle förstått, ändå, det låter rimligt när det påtalas. Det blir osäkert att veta vad som är rätt ord, ibland kan en blick stjälpa, eller ett leende, en tår ibland, hon saknar en famn som håller om henne, allt kommer att ordna sig, hon behöver de orden, någon som frågar, hur hon mår, men numera finns det ingen famn att söka, han hade den i början, sen lämnade hon alla, för att skydda dem från det onda, från att piskas som hon.

Hon minns nu att hon ska sätta på potatisen, hon skalar dem först, lägger skalen i återvinningen, städar upp något som hamnat på sidan av skräpkorgen, inte hennes, men det spelar ingen roll, ytorna ska vara rena, fläckfria. Hon får syn på barnen utanför, på gården mitt emot, när hon torkar bänken från vattenstänken av skalandet. De leker i snön, skrattar och hon kan se sina egna barn, hon saknar dem, vet inte hur de ser ut längre, som vuxna, bara sett på bild ibland. Hon vet att det inte är sant att hon ville skydda dem från honom, hon vill skydda dem från henne, från att se att hon inte längre lever, att allt som var hon, borta, som en sjukdom som inte går att bota. Hon vill hellre att de minns henne som hon var, innan. Hon kommer knappt ihåg själv, åren har passerat och vem som är hon, det vet hon inte längre.

Barnen ute i snöhögen, skrattar, ser upp och vinkar mot henne, deras leende ansikten lyser, fria, skamlösa; hon släpper disktrasan, vinkar tillbaka, lojt, ler lite innan sorgen kommer och bröstet smärtar. Hon stannar upp, fryser fast, med händerna lutandes mot bänken, hennes tankar svävar fritt och hon ser sig själv stå där, med all längtan som inte får finnas eller ta plats. En snöboll mot fönstret väcker henne och hon ser att barnen springer och gömmer sig bakom en snödriva, mössornas runda färgglada tofsar syns fastän de hukar sig. Hon blir inte arg utan ler åt det tappra försöket, men hon måste se till att torka av fönstret innan han kommer hem, vill inte att de nya grannarna ska få anledning till besök, han kommer tvinga henne att gå dit, stå bredvid, skämmas, som att det var hennes fel.

Det fanns två barn, en gång i hennes liv, de vill fortfarande, men hon kan inte, hon orkar inte, det blir bråk, är orättvist mot honom, han har inga. Barnen har sen många år tillbaka flyttat från staden hon bor i, studerar, lever sina liv, har nya vänner. Ibland ringer de, men hon har slutat svara, klarar inte av att höra deras röster, omtanken för henne, den hon inte är värd. Hon känner att hon svek dem, lämnade dem, slutade försvara och stå på deras sida, och så kom skulden, först smygande och sen kraftig, ett slukhål. Hon finns kvar där, aldrig kommit upp. Hon beslöt åt dem, att hon inte var bra, för dem, hon kände deras besvikelse, sorg, förtvivlan och då gick hon, lämnade dem, så de skulle slippa, eller nej, för att hon skulle slippa se deras besvikelse, över henne, hon lämnade först.

Han frågar aldrig efter dem, och hon säger inget om sin längtan, hon saknar dem enormt. Ibland kommer det till henne, vid tidig morgon då hon har svårt att sova, när tanken är naken, oskyddad av rutiner och måsten, hon dämpar sitt skrik under kudden, för allt hon missat, missar. Natten är värst, på dagens finns det inget som påminner henne om dem, i rummen, i huset, allt ligger nedpackat i kartonger, inga hon vågar öppna, det skulle göra att hon brister, går itu. Allt annat har han sålt, gett bort, det finns inga leksaker eller små skor kvar.

Hon tar en trasa och går ut i garaget och hämtar en stege. Hon försöker memorera hur stegen står lutad mot väggen, till slut tar hon ett kort med mobilen, då kan hon ställa tillbaka den exakt på samma ställe. Han har ritat konturer på väggen, allt har en egen plats, ändå gör hon ofta fel, hon ser ingen skillnad. Hon torkar noggrant fönstret, tagit med lite varmt vatten då en kall ruta är svårare att rengöra än en sommarvarm. Hon blir överraskad när barnen plötsligt står där bredvid henne, ber om ursäkt som barn gör, utan egentlig skuld, fnissiga och glada. De ser mer på varandra, med pliriga ögon, än på henne. Hon ser ner på dem från stegen, ler förstående, nickar kort, säger inget, känner sig iakttagen, vänder sig om, ser en kvinna stå i fönstret i huset vars gård barnen lekt på. Kvinnan iakttar dem noggrant, ser bestämd ut, antagligen beordrat barnen dit, klagat på dem. Kvinnan höjer sin hand och vinkar lätt, lägger huvudet på sned, som för att själv be om ursäkt, och hon svarar kvinnan med samma nick som till barnen, tar stegen under armen och går tillbaka till garaget. Hon hänger tillbaka den på kroken på väggen, ser till att den hänger rakt, följer den målade linjen, sen tar hon upp kortet på telefonen, jämför, det känns lika, men hon kan inte vara säker, att han inget kommer att märka.

Potatisen kokar på spisen, hon har tagit fram en kycklinggryta från gårdagen, den ska värmas, sallad ska skäras. Hon dukar bordet utan att veta om hon kommer att äta ensam eller i sällskap. Hon sträcker på underläggen, fläcklösa, nytvättade, placerar ut tallrikar, bestick och glas. Oftast förbereder hon utan att han kommer hem. Ibland ringer han, men sällan för att berätta vad han gör, mer se var hon är, alltid hemma. Hon byter om, tar på sig kläder han tycker om, målar sig lite, aldrig för mycket, försöker täcka för linjerna i ansiktet, ger sig själv en kort blick, den säger inget idag, är snäll, släcker lyset och går tillbaka till köket, väntar. Hon vill äta när han kommer, hon är hungrig, men dröjer ändå. Hon ser på klockan, funderar om hon ska ringa och fråga, så minns hon, ingen bra idé, så hon fortsätter vänta.

När det knackar på ytterdörrens glasruta, lyssnar hon först, tittar ut genom fönstret i köket och ser kvinnan hon nyss log mot, kvinnan med barnen, står där utanför, tittar upp mot ytterdörren, avvaktande, vet att hon finns där inne. Kvinnan står nedanför bron, som för att visa respekt, ge mellanrum. Hon överväger att gömma sig, det blir svårt, hon sågs ju gå tillbaka in i huset. Hon går ut i hallen, öppnar dörren, står kvar i dörrspringan, öppnar inte dörren helt, ser sig om, hinner tänka på mannen, ser ut över parkeringen, ingen bil i sikte. Kvinnan står där framför henne, väntar, följer henne med blicken, också ut på parkeringen och tillbaka. Hon måste få kvinnan att skynda sig hem, hon ler frågande. Kvinnan presenterar sig, nyinflyttad, stressad över allt som ska fixas, har inte fått alla saker ännu, pratar utan att hämta luft. Kvinnan frågar om möjligheten att låna lite verktyg, en hammare, kanske stegen kvinnan sett att hon använt när hon tvättat fönstret, ber om ursäkt för sina barn som inte förstår att snö lämnar spår på glas, Kvinnan skrattar och skakar på huvudet, åt barn, som inte kan, eller förstår, men nu vet, det ska inte hända igen. Hon känner att kvinnan är fri, verkar glad, vågar ringa på, frågar inte om lov. Hon ser sig själv stå där nedanför, för länge sen, när hon själv precis flyttat till detta hus, med mannen, fortfarande som en egen person, förväntansfull, minns inte om hon var lycklig.

Hon svarar att det går bra, tänker att det inte alls är en bra idé, men det är normalt att låna av sina grannar, det är normalt att låna ut saker, hon intalar sig att det ska gå bra, hon smakar på ordet normal, som en viskning inombords. Hon glömmer bort att presentera sig, så till slut frågar kvinnan efter hennes namn, och hon svarar, ler svagt, kvinnan säger sitt. De går ut i garaget, där allt har sin plats, och kvinnan uttrycker beundran över ordningen, pratar om allt och inget; hon försöker koncentrera sig, minnas vad de plockar med sig, men hon kommer glömma, väcker oron i magen. Hon hjälper till att bära sakerna in i grannens hus, kvinnan går före, står med dörren öppen och hon ombeds kliva in i huset. Där står flyttkartonger överallt, leksaker på golvet, i köket framme på bänken, mat, kastruller, tallrikar på bordet. Hon känner att hemmet lever, i jämförelse med deras, hon känner igen sig, det är bekant, luktar familj, ett hem hon själv haft, innan honom, innan hon lämnat barnens far, ett annat liv, det sköljs över henne, bilderna, barnen, en annan man, snäll, slarvig, men snäll. Magen börjar röra på sig, oron, minnena, en varning, gå inte dit, gå hem, göm dig, låt inte minnena ta plats.

Kvinnan räcker henne en kopp med svart kaffe, ber henne slå sig ner på kökssoffan som står mitt på golvet, ännu inte fått sin plats. Hon slår sig ner, känns oartigt att säga nej, van att vara följsam. Ser ut genom fönstret mot sitt eget hus, tomt på uppfarten, ingen man, hon känner efter telefonen i byxfickan, glömd i all hast, kvar hemma. Hon är hungrig, kvinnan ser tröttheten i tystnaden, räcker över en tallrik med paj som tas emot, förvånad, överrumplad av omtanken. Magen gör mer ont, hon vet vad det betyder, hon måste hem, till potatisen, till telefonen. Hon sätter ner kaffekoppen och tallriken, ber om ursäkt, potatisen står på spisen, hon måste gå hem, hon förklarar tyst medan hon går. Hon vänder kvinnan ryggen, känner blicken som följer efter henne i ryggen och hon kan se kvinnan stå där, kvar med en rynka i pannan av förundran, öppen mun, på väg att säga något, men som stannar upp mitt i en mening. Hon springer över vägen som skiljer deras hus åt, skyndar in genom ytterdörren och låser den, varför vet hon inte.

Hon rusar in i köket, potatisen har blivit mosig av vattenångan och hon skyndar sig att skala nya och sätter på vatten igen. Hon gör potatismos av det överkokta, kasta känns onödigt, kostsamt, hon kan spara till sen. Hon ser ut genom fönstret igen, inga lekfulla barn, ingen i fönstret mitt emot, hon ångrar att hon inte stannade, möjligheten att andas in det normala, allt det vanliga, de motstridiga dofterna. Till slut tar hon fram en tallrik, fyller den med mat och äter, hon kan inte vänta längre, magen gör ont, ond värk vaknar bakom tinningen, det märker hon nu. Hon sätter sig vid köksbordet, ser i ögonvrån hunden som förr höll henne sällskap, bedjande ögon tiggandes vid hennes sida. Hon saknar honom, förlorade trösten, han som slickade hennes tårar.

Hon tuggar, räknar, lägger ner gaffeln för att pausa, övar på att äta långsamt, får tiden att gå. Hon tänker på kvinnan, barnen mitt emot, på sakerna som låg utspridda, kaoset. Hon inser att det går, är möjligt att leva så, hon gjorde det själv, innan mannen. Samtidigt som tanken stannar kvar, görs möjlig, så är det som att hon plötsligt får luft, hon tar luft, den passerar bröstet, hon känner magen fyllas, som en ballong, hon ler, det finns där ändå, tanken, möjligheten, nåt annat, nåt mer. Hon förstår att han inte kommer att komma hem på lunchen och hon fortsätter äta, långsamt, tar tag i varje tanke nu, tänk om hon, tänk om.

Hon ser sig omkring i köket, behöver ställa sig frågan, frågor. Hon måste sortera, få ordning på tankarna, letar fram ett papper, en penna, börjar kludda, jag behöver, jag vill ha, jag längtar efter, skriver hon, hon ser över på grannen, jag vill vara glad, jag vill känna att jag duger, jag vill känna mig trygg, känna tillit, få omtanke, jag längtar efter mina barn, mina vänner, min familj, få ge kärlek, få kärlek, frågan, hur jag mår, jag vill … Hittills har allt kommit så snabbt, enkelt, så direkt och när hon stannar upp, läser allt, så kommer tårarna, rinner ner för kinden, ner på pappret så att små blå stjärnor bildas i kanten av bläcket. Många år utan, tid som gått till spillo, hon känner sig ovanligt vaken, var det snöbollen som väckte henne, barnen, som påminde henne om sina, om glädjen, om det oförstörda, otänkta.

Hon äter därefter snabbt upp maten, sätter på vatten för att ta sig en kopp kaffe, diskar undan och ser att barnen är tillbaka ute på gården, hon ser hur kvinnan sätter upp gardiner i fönstret med hjälp av stegen, den hon lånat ut. Hon iakttar dem, tanken är stilla, hon ser sig själv i reflektionen av fönstret då det börjat skymma utomhus, bilden suddigt otydlig i konturen, hon ser det vackra utan detaljer, rynkorna, nåt snällare, nåt mer hjälpsamt. Det kommer som en viskning till henne, barnens röster, föräldrar, vänner, all oro, oförståelse och rädsla. Hon viker ner blicken, ser upp och nickar, förstående, jakande, hon vet, har alltid vetat men ändå väntat, på något, en förändring, räddaren, tiden, döden.

Lika snabbt som modet kom över henne, så fäster tvivlet hennes tankar, hur ska hon klara sig, hon lägger tanken åt sidan, den viker sig direkt, andningen blir genast snabbare, kortare. Hon plockar undan sin disk, lägger tillbaka det andra som är rent, oanvänt, öppnar skåpen, allt ska vara rakt, ha sin plats. Pappret med tankar, kastar hon först i soptunnan under disken, tar tillbaka det, river det i små, små bitar, sen blandar hon det med kaffesump innan hon slänger det igen, inga bevis får riskera hamna fel.

Hon återgår till rutinerna, det som håller henne på benen, minskar utrymmet att tvivla. Hon tar mattorna, rullar ihop dem och hänger dem över räcket på bron, dammsuger fastän det inte behövs, ljudet läker, torkar duschväggens glasruta, speglar hon undviker att se sig själv i, toaletterna, tvätten.

Snart dags att börja med middagen, då kommer han oftast hem, för att sen åka igen, hon somnar ensam, han på soffan, senare, hon hör hans snarkningar, känner sig trygg när han sover. Han klagar på henne, oftast vid middagen, antingen på att hon var bättre förr, trevligare, gladare, snyggare, yngre; nu tråkig, tyst, sur, ful, känslig, otacksam och aldrig nöjd. Ibland jämför han henne med tidigare kvinnor, antingen som bättre eller sämre, hon har slutat förstå, lyssna, inget hänger ihop längre, varken han eller hon.

Så knackar det igen på dörren, samma som tidigare, förstår att det är kvinnan, grannen, som är tillbaka. Hon låser upp dörren, öppnar, väntar. Kvinnan ler försiktigt, nåt skört lyser i ögonen, säger att hon nu lämnat tillbaka allt, tacksam för lånet. Kvinnans linjer är mjukare, avvaktande, hon ser något nervöst, nu är det kvinnan som spanar mot parkeringen och hon säger att hon lagt tillbaka allt i garaget, precis som det var. Hon får kolla sen, litar på att kvinnan säkert minns bättre än hon, glad att mannen inte hann hem. Kvinnan räcker över ett kuvert. Kvinnan säger, vill inte tränga sig på, kan ha missuppfattat, vill inget illa, släng i så fall lappen säger kvinnan, ler försiktigt, tackar för sig och går. Hon står kvar på bron med brevet i handen, går in, låser inte denna gång, sätter sig vid köksbordet. Kuvertet ligger där i hennes händer, hon väger det, känns ensamt och lätt, hon vill öppna, men osäker på innehållet, hon fantiserar, inflyttningsfest, tjejkväll, inget känns troligt. Hon fyller på med varmt kaffe i koppen, sätter sig ner, öppnar det långsamt, tar ut en liten lapp. Orden hon läser bränns, ögonen vattnas utan att hon styr det, tårar rinner nedför kinderna, saltet känns i mungipan, det svider i ett sår på läppen. Hon läser meddelandet, sen igen, flera gånger, som för att förstå, att kvinnan, ser henne, förstått på så kort stund, att det är så tydligt. Hon går till köksfönstret, ser över på kvinnans hus. Ser att kvinnan står där i fönstret, väntar på henne, höjer handen försiktigt. De står så länge, ser varandra, låter tystnaden berätta allt, sorgen i ögonen avslöja smärtan. Till slut nickar hon mot kvinnan, som nickar tillbaka, sen backar hon in i rummet, tills hon inte ser kvinnan längre, hon ler svagt, hoppfullt.

SINNIKA SJUNNESSON
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr