Novell: Iris Cooler-son av Paolo Nobis Sandén

Prosa & poesi.
Foto: Thanh Duc Phan. (Bearbetning: Opulens).


NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Idag har vi den stora äran att presentera vinnarbidraget ”Iris Cooler-son” av Paolo Nobis Sandén.  ”En kaxig och utmanande novell om en ung människa som hittar sätt att överleva i en värld som befolkas av oförstående vuxna”, tyckte Opulens jury.

JURYNS MOTIVERING:

”En kaxig och utmanande novell om en ung människa som hittar sätt att överleva i en värld som befolkas av oförstående vuxna. Den humoristiska blicken, det oväntade perspektivet och det tykna språket gör det här till en historia som det slår gnistor kring.”

Iris Cooler-son

Du har en speciell sak du gör, du har att du kallar folk för öknamn. Fast bara i huvudet, och ibland i ett skrivhäfte du gömmer under sängen.

Vad är det här? säger din mamma när hon hittar det. Ett skämt? föreslår du. Kanske en konstig läxa?
Hon bläddrar fram till en sida.

”Öknamn topp fyra”:

1. Jocke Dumihuvet-son
2. Nisse Dumihuvet-berg
3. Karin Fulifacet-son
4. Anna Kuk

Emma! ropar hon. Asså så här får man faktiskt inte skriva!

I skolan är det jobbigt. Rasterna är jobbiga. Lektionerna är jobbiga. Du hittar en buske där du kan gömma dig. Öh, Kalle Tjocksmock-son, Blä, Lisa Ballögd-berg väser du ur bladen. När din mamma kommer och hämtar tas hon åt sidan av en lärare. Hon tittar mot dig medan läraren pratar. Du tittar ner i marken. Hon tittar fortfarande mot dig när du tittar upp. Du låtsas behöva knyta din sko.

Jag fattar inte! ropar hon när ni kommer hem. Var kommer allt det här ifrån!
Du slår ut med armarna.
Fan om jag vet!
Du! säger hon. Så säger vi inte! Är det för att jag och pappa inte bor ihop längre?
Fan om jag vet!

Du får sitta på ditt rum. Du ristar in öknamn i undersidan av ditt skrivbord. Du sitter där när mamma kommer in. Vad gör du? frågar hon. Nääe! Asså Emma, vad är detta!

Du får prata med din mormor. Hon är utbildad terapeut. Främst åt folk som gått in i väggen, men hon är villig att ta sig an dig också. Hej, säger hon, och tar dig i hand.

Ska vi sätta oss? föreslår hon.
Jamen det låter väl bra? säger mamma.
Men asså jag bara tänkte det! ropar du. Vad är det som är så hemskt! Det var ju inte som jag gick runt och sa det!
Först, säger din mamma. Det var inte som du gick runt och sa det först. Jaja, säger du. Whatever, shadapp.
Kolla! säger mamma.
Emma, säger mormor. Varför sa du så precis?
Fan om jag vet.
Kolla!
Whatever, shadapp.

På helgen är du hos pappa. Han har nyss flyttat in. Han har bara en säng och en soffa och en tv i lägenheten. Du har bara en säng.
På kvällen går ni ut och äter.

Var det gott? frågar han.
Ja, säger du. Kan man få mer läsk?
Vi kan vänta lite med det. Men du, jag hörde något med namn nu? Från mamma? Något ni pratat om hos mormor?
Namn? säger du.
Minns du inte det?
Nä inte … inte så, och sen pregar du munnen full med burrito. Du tuggar orimligt länge, och sen säger du att du behöver gå på toa.

På gården hos pappa ser du att det bor fler barn i huset. Hej barn, säger pappa. De tittar mot er. Heter du? frågar de dig. Ska du flytta in?
Pappa svarar åt dig och undrar om du vill stanna kvar medan han åker till möbelaffären?

Jo, säger han. Gör det, så kommer jag sen. För det får hon va? Detta sista frågar han barnen. Han faktiskt frågar detta.

Du hänger med i olika lekar. Du sladdar runt som en sista bil i ett ler-rally.
Det är hemmagjorda grejer det här, det är lekar där man inte får byta reglerna. Nej! säger de andra barnen. Så är det inte! Så här är det! Inte där, inte dit!
Du tappar sugen och går och surar i ett cykelställ. Går hon? säger de.
Du hittar en räfsa, en sån man ska ha i rabatten, och så börjar du rista in grejer.
Nazist, ristar du.

”Nazist”, läser någon bakom dig.
Du vänder dig om. Där står en större tjej.
Du fortsätter rista. Men du känner hur hon står kvar, så du får prestationsångest. Du kör Nazist igen.
Favorit i repris, säger tjejen.
De andra barnen har slutat leka nu. De står mest och tittar mot er.
Bara så du vet, säger tjejen, hon kommer närmre och ställer sig bredvid. Så är det extremt olagligt så som du gör just nu. Så om jag ringer polisen, då kommer de hit och haffar dig.
Jaha, säger du. Tur att jag bryr mig.
Hon ler.
Bor du här? frågar hon.
Du rycker på axlarna.
Fan glor ni på? frågar hon de andra. Er, mumlar någon, men så tyst så det knappt hörs.
Hon tittar mot dig igen, mot räfsan i din hand.
Jaha, vad tänkte du skriva nu då? Skriv Porr. Eller vänta, skriv Djävulen. Eller vänta, skriv ditt namn.
Hon ler finurligt.
Äh! säger hon sen och rycker åt sig den. Ge hit så ska jag visa. I, ristar hon. Sen R. Sen I. Sen S.
Så, hur enkelt som helst.
Tveksamt ristar du in ditt eget namn, så svagt du kan. En bit under hennes, så litet du får till det.
”Emma”, lutar hon sig fram och läser. Hon måste kisa för att se, men hon nickar. Trevligt, säger hon. Och sen ler hon igen.

Nästa gång du är hos pappa går du direkt ut på gården. Du har tänkt mycket på Iris sen ni sågs sist. Du har suttit under skrivbordet och ristat hennes namn. Iris Cooler-son har du ristat.
Nu ser du henne vid porten. Hej, säger hon. Jag såg dig, så jag kom ut.

Du låtsas att du inte blir sjukt smickrad, du stoppar händerna i fickorna och grymtar.
Jaha, var har du varit då? Du vet att någon såg vad vi skrev va, och sen kom upp till oss och skrek?
Du tittar oroligt mot cykelstället.
Ja fast asså ditt namn, det var ju så fjuttigt, så det märkte nog ingen. Du grymtar igen. Du känner dig lättad. Men samtidigt … fjuttig.

Iris frågar om du vill följa med henne upp. Asså till mig? Visst, säger du. Ska bara fråga min pappa.

Iris? säger han. Han har uppenbarligen inte hört något om cykelstället. Visst.

Hos Iris är ingen hemma, bara hennes lillebrorsa som sitter vid datorn. Du är inte här, varnar hon.

Joho! protesterar han. Jag är visst det här!

Ni fortsätter in på hennes rum, hon stänger dörren och låser. Du förstår direkt att det här är en lite äldre tjejs rum, för här finns fler personliga saker. Fler bilder på väggarna. Mer oreda, istället för bara: säng, stol, byrå, bokhylla.

Jaha, säger hon. Vad vill du hitta på då?
Nä, säger du. Bestäm du.
Vi skulle kunna … hon trummar sig på hakan. Vi skulle ju kunna skriva något, kanske? Jag brukar göra det ibland, om jag har tråkigt.
Hon går bort till sitt skrivbord och plockar fram en tidskriftssamlare. Allt det här har jag skrivit, visar hon.
Hon sträcker fram ett ark:

Det var en dag när himlen var vit. Det var en sån dag när hela världen kändes som en tavla, och han som målat tavlan sa ”äh, himlen målar jag dit senare” och sen gick iväg och hängde sig.

Typ något sånt kanske? Typ att vi gör varannan mening? Så först skriver jag, och sen skriver du, och sen skriver jag, och sen gör vi så fram och tillbaka?

Okej, säger du. Visst.

Ni sätter er vid skrivbordet. Iris hasar fram sin röda fåtölj åt dig. Hon räcker dig en penna och drar fram ett papper.

Jag bara testar, säger hon. Jag bara kör något.

Den söta lilla kaninen hade fastnat i fällan, blodet forsade, och kaninjägaren kom närmre.

Skriv vad du vill, förklarar hon efter att ha skjutit över pappret till dig.

Du nickar, och sen skriver du:

Jägaren hette Jägaren Lillpitt-son. Han hatade kaniner.

Med andan i halsen skjuter du tillbaka. Hon läser, och du ser hur hennes mungipor dras uppåt. Hon nickar, som om härlig musik börjar spelas i hennes huvud, och sen skriver hon:

Speciellt hatade han alla kaniner som var fula, och det var precis det den här kaninen var.

Du ler, och du vågar skriva lite längre:

Han var faktiskt den fulaste kaninen i hela världen, Kaninen Äckel-son hette han, och han var faktiskt så ful så det var de andra kaninerna som satt han i fällan.

Ät honom! ropade de andra kaninerna till Jägaren Lillpitt-son. Fan heller! ropade Jägaren Lillpitt-son.

Jag dör! ropade Kaninen Äckel-son.

Jag har liten pitt! ropade Jägaren Lillpitt-son.

Vid det här laget skrattar ni så mycket så ni inte kan hålla i era pennor. Dessutom har Iris föräldrar kommit hem och hennes mamma står och knackar. Iris? säger hon. Iris? Du håller inte på och låser igen va?
Iris går och öppnar.

Oj, säger hennes mamma när hon ser dig. Oj, hej. Hej, säger du.
Är du …
Hon bor på gården, säger Iris.

Jaha, säger Iris mamma. Jamen hejsan, hejsan på dejsan.

Nästa dag är du uppe igen, och sen varje dag så fort du är hos pappa. Verkar himla kul den här tjejen, säger han. Men ni har aldrig lust att vara här då? Han har varit i möbelaffären minst tio gånger nu, och köpt porslin, och fixat kabel-tv, men du vet ändå att det aldrig kommer bli lika bra här som där. Därför ditt rum är helt enkelt för mycket: säng, stol, byrå, bokhylla.

På Iris rum, där kan man göra vad man vill, där blir det bara mer härligt stökigt för varje gång ni ses. Hon visar hur man spelar elgitarr, på en elbas hon fått låna av sin styvpappa. Hon visar ett par teckningar, flera som föreställer en handgranat. Hon förklarar att hon brukar använda rummet som gym. För man måste hålla igång! Så ni börjar göra armhävningar, ni börjar göra situps och hålla i varandras fötter, ni spelar hög musik och kör upphopp mot taklampan, medan Iris lillebrorsa står och skriker att han vill in.

Fast du är inte här! ropar Iris mot det ryckande handtaget. Så tyvärr! Tyvärr tyvärr!

Senare, när du är äldre, då kommer du tänka tillbaka på de här eftermiddagarna, och på en middag, när du och några vänner sitter och pratar, då kommer du berätta om dem.

Ett gym? kommer någon säga.
Ja, men allt handlade liksom om att förbättra oss, det var liksom hela vårt mål.

Väldigt målmedvetet!

Och någon kommer skratta, och sen kommer någon annan berätta om sin ”jävla uppväxt”.

Ännu senare, när du fått barn och är ute med din son i ett köpcenter, då kommer du se Iris. Din son kommer vara fyra och vara väldigt obekväm i sin overall. Ni kommer stå vid fontänen, och han kommer inte kunna stå på sina fötter. Snälla, ber du. Snälla Wilhelm, försök.

Men han kommer skaka på huvudet, och dala ner mot golvet.
Och när du böjer dig ner för att lyfta upp honom, då kommer du se Iris tvärs över fontänen. Hon kommer sakta in. Hon kommer rynka pannan.

Wow, kommer hon säga. Jomen jag tänkte nästan det, tänkte nästan jag kände igen dig.

Och så kommer det fortsätta. Artigt i ett köpcenter. Jag säger en mening, och nu, nu säger du nästa.

Men just nu sitter du fortfarande på hennes golv, med ryggen mot elementet, och ritar. Vad blir det? frågar hon. Kan du inte rita mig. Eller vänta, kan du inte rita en Kalasjnikov. Hur ritar man en Kasjilnikov? frågar du.
Här, säger hon och sträcker ut hela handen. Räck mig så ska jag visa.

Hemma hos mamma går det också bättre. Du är inte lika tvär säger hon. Vilket är bra, vilket belönas med godis. Du beter dig i skolan. Men du håller dig mest för dig själv, eftersom du vet att det finns bättre. Tror ni jag vill vara med er? säger du åt ett par tjejer.

Du börjar tejpa upp bilder på dina väggar. Du säger att du gillar band nu, inte bara musik. Din pappa träffar en tjej. Hon är snäll.
Om eftermiddagarna står du och Iris och loskar från fönstret. Nämen vänta, säger du. Inte hon, hon är pappas tjej.

Ni fortsätter skriva historier, ni skriver:

”Sjukan”

Mannen var otroligt sjuk. Han gick bara runt och blödde hela tiden. Jesus, sa han och kollade sig i spegeln. Jesus Kristus, Guds son på korset. Han drog i sitt hår, och då trillade håret av. Så sjuk var han. Han petade på sitt nyckelben, och då gick nyckelbenet av. Så kass var hans kropp. Jesus, sa mannen, men nu var han så sjuk så alla tänderna trillade ut. Jösses, lät det istället som han sa. Jösses Kröstös.

Sen dog han. Och ingen kom. På begravelsen.

En dag, precis innan en loska, då vänder sig Iris till dig och säger: Tyvärr har jag lite tråkiga nyheter nu. Tyvärr är det så att ska vi flytta.

Va? säger du.
Ja, säger hon. Tyvärr.
Sen loskar hon, och träffar nästan en hund.

Du kan inte tro dina öron. Du börjar bli orolig, du frågar: Vadå flytta? Vadå om hur länge? Jamen snart. Och det är inte här i stan heller, så det suger ju.
Du bara står och gapar.

Nere hos pappa vill du inte äta middag. Pappas tjej har gjort lasagne, men du vill ändå inte ha.

Jo, säger pappa. Nu får du ta.

Du tjurar. Du skäller ut pappas tjej för att lasagnen är fel. Smakar skit! ropar du, och nej, du tänker inte be om ursäkt. För varför skulle du!
Dagarna går och du försöker pressa ut så mycket du kan ur Iris rum. Ta fram elbasen, ber du, vi kan väl rita och skriva.

Ni skriver:

”Tjejen”

Det var en trist dag när tjejen vaknade. En sån dag när himlen är alldeles vit. När hela världen känns som en tavla, och konstnärer som målade den sa ”äh, himlen målar jag dit senare” och sen gick han iväg och hängde sig. En sån dag var det.
Tjejen satte sig upp och tittade mot fönstret. Utanför hördes väl några kråkor, möjligtvis en kyrkklocka. Kanske en kall vind.

Vad är det här för skit! sa hon och drog täcket över huvudet. Men hon kunde inte somna om, därför hon visste att hon var tvungen att gå ut i allt det kalla.
Det är svårt att gå, sjöng ett påhittat dansband i hennes huvud. Men jag gör det ändå, och jag hoppas min vän, att du kommer förstå.

Hon klädde på sig och gick ut, och världen var om möjligt ännu tristare där. Det påhittade dansbandet sjöng vidare: Gå, bara gå, bara ta och vandra på, för lämnare måste lämna, och hjärtan måste slå.
Sen dog hon. Och ingen kom. På begravelsen.

Iris, säger Iris mamma en eftermiddag. Hallå tjejer, nä jag ville bara kolla så du kommer ihåg att börja packa.

Jaja, säger Iris.

Ja men det ser du väl att hon gör! ropar du. Det ser du väl att det är precis det vi sitter här och håller på med!

Iris mamma tittar mot dig. Hon harklar sig och ser sig om i det opackade rummet. Okej, säger hon. Nämen bra, då …
Och sen går hon iväg.

Kocko, säger du och gör kocko-snurren mot tinningen.

Ja … säger Iris. Fast ändå, hon har ju ändå rätt.

Du gråter mycket om kvällarna. Du förstår inte varför allt det här ska hända just dig. Förut hände ju ingenting, och nu händer allt det här.

Varför är allt så … hulkar du hos mamma. Varför är allt så svårt?

Svårt? säger mamma och stryker dig över ryggen. Vadå är det så det … är det så det känns?

Ja! Eller vadå skulle du säga att det är lätt? Nä, precis!

När flyttfirman kommer försöker du göra ditt bästa för att hjälpa till. Du rusar upp och ner i trappen och frågar om du kan bära grejer, eller hålla uppe dörrar. Jag kan ta den där, erbjuder du en flyttgubbe, men flyttgubben säger att det är för tungt, så du blir mest ståendes, medan sakerna strömmar förbi.

Din pappa föreslår att ni gör något annat. Vi kan gå ut lite, föreslår han.
Men du vill inte, du grabbar tag i räcket och säger åt Iris att visst, visst behöver ni ändå hjälp? Och Iris säger att hjälp är alltid bra.
Du undrar varför hon inte är mer upprörd. Det är ju ändå hon som ska flytta. Det är ju ändå hon som ska hamna på ett ställe där hon aldrig har varit innan. Nämen jag vet inte, säger hon. Det kanske blir kul.
Kul? tänker du. Vad är det för ord? Vad betyder det?

Sen när hennes bil åker iväg, då står du bara och gapar.

Du slutar gråta om kvällarna. Du slutar bry dig i största allmänhet.
Emma? frågar en lärare. Kan du ge ett exempel på pluskvamperfekt?
Stick åt helvete, säger du, och blir skickad till vilorummet.
Mamma frågar om ni ska hitta på något. Pappa och hans tjej föreslår bio. Men du vill inte.

Du bryr dig inte. Du har insett att du aldrig kommer få fler kompisar nu.
Fast det märkliga är, att det kommer du, och när du väl får dem, då kommer du inte ens veta hur det gick till. Sen kommer du sitta med dem på olika middagar, och prata om ditt bisarra gymrum du hade, med hon den konstiga tjejen i granntrappen.

En dag, när du är äldre, då kommer du stå med din son i ett köpcenter – snälla Wilhelm, stå upp, bara lägg lite tyngd på fötterna – och få syn på henne igen. Men hon kommer inte få syn på dig, eller inte tillräckligt för att vara säker på att det är du. Är det du? kommer hennes ögon fråga. Men hon är för osäker, så hon kommer fortsätta.

Mamma? kommer Wilhelm säga. Kolla, mina ben är spagetti!

 

PAOLO NOBIS SANDÉN
info@opulens.se
 

JURYNS MOTIVERING:

”En kaxig och utmanande novell om en ung människa som hittar sätt att överleva i en värld som befolkas av oförstående vuxna. Den humoristiska blicken, det oväntade perspektivet och det tykna språket gör det här till en historia som det slår gnistor kring.”

 

 

 

Det senaste från Prosa & poesi

Prosa: Kransen

BARNPERSPEKTIV. Idag har vi glädjen att presentera en novell där Ester Svensson
0 0kr