Kring Ringsjön: Otto Lindblad

Prosa & poesi.
Blyertsteckning, som ingår i en svit med namnet Vår vid Ringsjön av Gunnar Norrman (1912-2005). Omslagsbild på boken "Kring Ringsjön".
Blyertsteckning, som ingår i en svit med namnet Vår vid Ringsjön av Gunnar Norrman (1912-2005). Omslagsbild på boken “Kring Ringsjön”.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Otto Lindblad

Det är en eftermiddag utan nyanser på himlen, den är ensidigt blygrå, grå och kornig. Det råder en stor tystnad på kyrkogården i Norra Mellby, men det finns ljud; en gammelek vänder blad, det hörs som ett strilande, svävande duggregn.

Koltrasten välsignar alla från åbon Sven Bengtssons gravsten. Svalorna följer förstrött sina egna notsystem på ledningarna.

Allt skapar ljudbilder, som ger stämningar av delaktighet. Sinnen skärps, det uppstår ett lyssnande till allt, efter allt. Det växer en strävan mot strukturer och fasthet, samtidigt ges ut- rymme för det oväntade och det överraskande.

Obegränsade och tydliggjorda kraftfält. Plötsligt hörs något, som inte passar in, en ensam vipas kvidande, det går att se singlandet. Regnet tilltar, kylan kommer hastigt, stiger rå ur marken.

Otto Jonas Lindblads (1809 – 1864) grav finns här, han var under lång tid, från 1847, klockare i Norra Mellby och Tjörnarp, han vilar här tillsammans med sin hustru Emma och deras lilla flicka, Mathilda, som inte ens blev två år. Graven är en kvadrat med kyrkogårdssingel, omgiven av resta naturstenar, de är samman- bundna med en rejäl svart kätting. En gång i tiden var det koppar, men sexton meter kätting stals 2011.

Gravstenen är som en trädstam fast i sten, med namnet Otto Lindblad i en medaljong, på marken framför den stora stenen, ligger en liten svart stenplatta med namnen Emma och Mathilda.

En medaljong inne i kyrkan av Otto Lindblad har skulpterats av professor Carl Herman Hjortsjö, legendarisk professor i anatomi i Lund och flitig studentsångare.

Det finns inga blommor, inga buskar på gravplatsen endast en oval skylt med ordet Kulturgrav.

Kyrkan ligger i Sösdala församling i Lunds stift, det är ett gediget arbete med murade väggar och sadeltak, den har gamla anor och det nuvarande utseendet blev till sent, kyrktornet är bara runt etthundra år; det kan finnas rester i kyrkbygget från 1100 – talet.

Det går utifrån att skymta en vacker glasmålning i koret. Våra kyrkor är som bekant stängda för besök.

Nu lyfter en rödhake irriterat från stationsinspektörens (det går inte att läsa namnet, det är dolt av påväxt av någon sort av mossa) gravsten, det kommer fram några rader av P D A Atterbom:

”Till skogs en liten fågel flög
från sommarhimlen blå och hög.” Musiken är av Otto Lindblad.

Han är inte främst känd för sin klockargärning, utan som kompositör, musiker och körledare. Alla studentsångare har stiftat bekantskap med Otto Lindblad. Hans betydelse för studentsången är vid och bred genom ett otal kompositioner, både solo–, kvartett– och manskörssånger. De framförs i hela Norden vid valborgsfirande och vårhyllningar.

Foto från Tal till Otto Lindblads minne vid Lunds studentsångkörs konsert i Norra Mellby den 29 april 1956.
Foto från Tal till Otto Lindblads minne vid Lunds studentsångkörs konsert i Norra Mellby den 29 april 1956.

Tre exempel är nog för att känna igen Otto Lindblad: Ur svenska hjärtans djup, Glad såsom fågeln, Vintern rasat ut.

”Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö.”

Studentsångare firar hans födelsedag den 31 mars, med sång vid graven.

En av Otto Lindblads mindre kända kompositioner är Septemberblomman vid Ringsjön, en romans, en sång för en röst vid piano. Det är om en tid när sommaren stänger sin dörr, när rosorna vissnar, när grönskan blir blek och brun, då går det att minnas tillbaka, bläddra bland minnen och se framåt, mot nästa vår och sommar, när näktergalen hörs på nytt och de somriga vågorna slår på nytt mot Ringsjöns leende strand.

Det är en finstämd, centrallyrisk text, med närvaro, han talar med äkthet om minnenas oändliga vår och känslornas glöd.

Det var ju enkelt för Otto Lindblad att ta sig till Ringsjön från Norra Mellby, det rör sig om ett par mil, knappt det.

Helhet och överblick. Från en kulle nära kyrkan är det fri sikt åt alla håll, det skymtar ett gravfält, en smal grusväg och några övergivna rosor intill en vit husvägg.

Det går från platån, den lilla höjden, enkelt att läsa av årstidernas växlingar, eventuella rörelser på den större vägen, möjligen är det detta saken gäller att fastställa olika tillstånd, att göra observationer.

Det är alltid något som rör sig; några gäss drar förbi, en brun glada håller sig nästan stilla i luften, en skräpig flock råkor landar i eken.

Det rör sig oftast om små variationer och långsamma rörelser.

Himlen scannas av, det spanas efter väder- omslag och små färgskiftningar. Regnet upphör, det drar in varmare luft, jord och dimmor flyter samman.

I minneslunden finns små trätavlor med några minnesord.

Ingenting är hopplöst, så länge vattnet är i rörelse.

Det ska ljusna, klarna, mjukna, det ska stillna, en gång.

Gränser finns inte, de är tillkomna.

Det är nödvändigt, alldeles nödvändigt.

Resten är oviss.

Norra Mellby kyrkogård lämnas, vid järngrinden ligger ett naket vingben av en fågel.

Använd denna bylinebild
BO BJELVEHAMMAR
bo.bjelvehammar@opulens.se

 

 

 

 

 

Det senaste från Prosa & poesi

0 0kr