Julskräck: Snälla barn

Prosa & poesi
Bildkälla: Pixabay.com. Modifiering: C Altgård / Opulens.

NOVELL. Opulens novelltävling är avgjord. Vi publicerar nu de sex vinnarna. I dag publiceras texten som kom på fjärde plats. I novellen, som skrivits av Peter Karlsson,  byggs skräckstämningen upp med utgångspunkt i vardagliga problem. Triggervarning för våldsamt slut!

 

 

Snälla barn kommer på plats nummer fyra i Opulens novelltävling Julskräck. Peter Karlsson är webbdesigner och prisbelönt basist. Skrivandet beskriver han som en strategisk reträtt. Han är en del i det grävande fiktionsprojektet Porträtt från Avdelning 34 och skriver periodvis tekniska artiklar om sitt arbete. Peter är bosatt i Bromma, väster om Stockholm.

Det finns ingenting som så sätter skräck i en husägare som ljudet av vattendroppar mot ett källargolv. Micke stirrade ut i mörkret och lyssnade koncentrerat. Han sorterade bort nattens bakgrundsljud i sitt huvud och mycket riktigt hördes då ett svagt droppande i jämna intervaller någonstans i huset. Hans fru rörde på sig så att lakanen prasslade och han hyschade henne onödigt barskt. När hon yrvaket undrade vad det var frågan om viskade han ”jag hör något som droppar” och det fick henne att stelna till och hålla andan. De låg blickstilla som två villebråd i mörkret en lång stund. Som om katastrofen inte skulle drabba dem om den inte kunde hitta dem. Som om vattenskadan var ett stort djur som smög runt i huset på jakt efter ett överbelånat medelklasspar att sätta tänderna i.

De smög upp ur sängen utan att väcka barnet som sov mellan dem. Ingen av dem hade märkt när Louisa hade krupit ner i deras säng. De tittade lite förbryllat på henne. I vanliga fall brukade hon skrika rakt ut om hon vaknade mitt i natten av en mardröm och sedan brukade hon inte kunna somna om på minst en timme.

Micke kontrollerade först alla kranar och började sedan dra med fingrarna längs husets alla utanpåliggande rördragningar utan att hitta något droppande vatten. Maria började rota bland flyttkartongerna efter en skokartong märkt ”viktiga papper” som hon visste skulle finnas någonstans. Om hon mindes rätt skulle den innehålla både försäkringsbrev och köpekontrakten. Mäklaren hade sagt något om dolda fel men hon mindes inte vad. Det hade att göra med att det var en exekutiv auktion men i sitt uppstressade tillstånd kunde hon inte för sitt liv minnas exakt vad det var han hade sagt. Bara att han hade sagt det med ett väldigt förtroendeingivande tonfall. Hon kände hur katastrofen tornade upp sig bakom henne med käftarna på vid gavel. Den flåsade henne i nacken med en andedräkt som stank av svartmögel och försäkringsbolag.

”Det är bara en radiator.”

Mickes röst fick henne att hoppa till, men hans ”bara” dräpte den annalkande besten och hon kände hur lugnet sköljde över henne. Micke stod i dörren ovanför källartrappan. Han var fortfarande uppjagad och pratade onödigt högt. Istället för att leta fram en ficklampa ur oredan av flyttkartonger verkade han ha tänt varenda lampa som fanns i huset.

”En skål”, beordrade han, ”och en trasa.”

Maria föste undan kartongen märkt ”Diverse” som stod böjd över och halade fram ”Kök 2”. Ur den drog hon upp en blommig djup tallrik och en diskhandduk, båda två arvegods från en gammal faster som inte hade lämnat några andra bestående intryck på eftervärlden.

Fortsätt

 

De två gick ner i källaren, som också badade i ljus, och in i utrymmet bredvid tvättstugan. På den bortre väggen satt mycket riktigt ett gammalt element av gjutjärn och längs med röret rann droppar med smutsigt radiatorvatten som droppade ner i en pöl på det nakna betonggolvet.

”Det här kan vi förmodligen få fixat i morgon. Det är knappt så att vi behöver ringa en rörmokare.”

I vanliga fall hade Maria protesterat syrligt mot idén att Micke skulle fixa något själv, men impulsen infann sig inte. Istället frågade hon försiktigt om det verkligen var realistiskt att de skulle få tag på en rörmokare två dagar före julafton. Micke menade att det här var en sån en enkel sak att det inte borde bli något problem.

Det var Maria som hade propsat på att de skulle flytta in så fort de fick nycklarna, trots att det bara var ett par dagar före julafton. Det första de bar in när flyttlasset gick var en julgran. Nu hade den visserligen inte blivit pyntad än eftersom ingen visste vart julpyntet var. Det var charmigt och enkelt och kaotiskt på en gång, precis som hon hade tänkt att det skulle bli. Men mest av allt var hon nog bara otålig. Hon hade räknat ned dagarna ända sedan de skrev på kontraktet. Huset verkade ha en positiv effekt på hela familjen.

Micke som i vanliga fall knappt kunde tala med en man klädd i kostym utan att stamma osäkert hade klivit fram till mäklaren med bestämda steg och tagit honom stadigt i hand innan han ställde ett par frågor om exakt hur en sådan här försäljning går till. Deras dotter Louisa, som i vanliga fall for fram i världen som en buffelhjord verkade plötsligt ha tagit till sig sina föräldrars oändliga förmaningar. Under hela visningen gick hon tyst bredvid sin mor och höll henne i handen.

När de väl flyttade hade hon hjälpt till utan att vara i vägen och när Mickes syster kom för att hämta henne (de hade nämligen räknat med att jobbet skulle gå enklare med en barnvakt än med flytthjälp) så följde hon med utan att protestera. Så fort de blivit ensamma hade Micke och Maria knullat bland flyttkartongerna. Det var olikt dem. Framför allt var det olikt Micke.

Trots den dåliga tidpunkten fick de mycket riktigt dit en rörmokare som kunde åtgärda läckan. Han tittade på röret.

”Har ni haft något hängande här?”

”Nej, vi har precis flyttat in.”

Rörmokaren blängde klentroget på Micke. Trots att han fått klämma sig förbi travar av flyttkartonger för att komma till källaren så försökte han syna undanflykten. Det var aldrig någon som hade gjort något fel. Om han så drog ut ett par trosor ur avloppsröret framför ögonen på sina kunder så svor de alltid dyrt och heligt att de inte spolat ner något konstigt i toaletten.

”Röret är nedslitet. Det är därför det läcker. Nånting har nött ner det.”

Han återgick till arbetet. Micke lät sig inte provoceras, vilket var konstigt. I vanliga fall brukade han klä upp sig i sitt eget blåställ när han tvingades ta in hantverkshjälp. Sedan drällde han omkring i närheten av yrkesmännen och hoppades att de skulle be honom om ett handtag. Det hände aldrig.

Även den natten kom Louisa in till dem. Den här gången vaknade Maria och frågade om hon hade drömt något.

”Jag har ont”, svarade Louisa och kröp ner försiktigt mitt i dubbelsängen.

”Vart då?”

”I armen.”

Louisa höll sin vänstra handled i sin högra hand och gned den försiktigt.

”Får jag se?”

Hon tog barnets händer i sina och blåste försiktigt på dem. Händerna verkade iskalla.

När de vaknade nästa morgon låg hon stilla i samma ställning med ögonen vidöppna. Maria trodde att hon hade somnat med ögonen öppna men upptäckte häpet att hon följde henne med pupillerna när hon gick upp.

”Är du vaken?”

Louisa nickade långsamt.

”Mår du bra?”

Istället för att svara kröp hon försiktigt ur sängen. Maria såg en blöt fläck där Louisa hade legat och tittade på henne. Hon verkade försöka smyga ut ur rummet.

”Har det hänt en olycka?”

Louisa skakade på huvudet och fortsatte mot dörren.

”Vänta, kom hit nu. Vi måste tvätta de där.”

Stum av häpnad såg Maria hur hennes dotter för förmodligen för första gången i sitt liv lydde utan protester. Hon lommade tillbaka med sänkt huvud och klädde av sig sin pyjamas.

Maria samlade ihop deras sängkläder och pyjamasar och gick ner i källaren för att slänga alltihop i tvättmaskinen. Efter att ha delat tvättstuga med en samling mer eller mindre psykotiska grannar i flera års tid kändes det som den lyxigaste saken i världen. Hon tänkte på huset och log. Äntligen hade de haft lite tur, hon och Micke. Hon hade själv känt en hel del tvivel när hon läste orden ”exekutiv auktion” i annonsen på Hemnet. Hon hade inte varit ett dugg sugen på att städa upp någon gammal pundarkvart, även om den råkade ligga på en finare adress än vad de annars skulle ha haft råd med. Men bilderna såg inte avskräckande ut. Tvärtom.

Mäklaren hade sammanfattat historien för dem på visningen. Huset hade bebotts av ett medelålders par utan barn. Någon gång förra vintern hade de båda plötsligt försvunnit. Ingen av grannarna verkade ha haft någon direkt kontakt med dem. För vissa hade det säkerligen varit en varningsklocka och en källa till ryktesspridning, men för invånarna i den här välbärgade förorten var det barnlösa paret som höll sig för sig själva i princip de bästa tänkbara grannarna. Inget tydde på att de utsatts för något brott, och den gängse uppfattningen var att de två helt enkelt hade dragit från sina banklån för att bosätta sig i något varmt, billigt land och bli gamla där. Det hade tagit större delen av ett år innan banken fick till en utmätning av fastigheten och kronofogden gjorde bedömningen att det var bäst att anlita en mäklare för att få tillbaka största möjliga delen av skulden.

Maria slängde en blick in i rummet bredvid tvättstugan där rörmokaren precis lagat elementet. Såg inte golvet lite mörkare ut runt elementet? Hon ställde ner tvättkorgen och gick in i rummet för att undersöka. Det kan ha varit en skugga eller en synvilla. Utrymmet saknade fönster och i taket hängde en naken glödlampa.

Hon vände sig om mot dörren för att gå ut och såg något ligga i den lilla håligheten mellan tröskeln och golvet. Det var en kedja med en liten smal nyckel på. På kedjan satt också en krok. Hon stängde till dörren och mycket riktigt fanns det ett litet hål i den, ungefär i ögonhöjd. Det var en konstig nyckel. Den såg inte ut att höra till ett hänglås, snarare såg den mer eller mindre ut att som en leksak. Bara ett ihåligt skaft och ett väldigt litet ax, utan några utskärningar.

Louisa satt ovanför trappen och väntade på Maria när hon kom upp från källaren. Hon höll fortfarande i sin vänstra handled. Maria drabbades av en förnimmelse, och en våg av förtvivlat dåligt samvete.

”Gör det ont?” frågade hon.

”Ja.”

”I handleden?”

”Det gör ont överallt.”

”Överallt?”

”Micke! Jag tror Louisa håller på att bli sjuk.”

Micke tittade ut från köket där han stod och packade upp en flyttkartong. Han tittade snabbt på Louisa och fnös.

”Det är väl växtvärk eller nåt.”

Maria var inte helt säker på hur förtjust hon var i sin nya självsäkre husägande man.

”Mamma det gör ont.”

Micke hade redan återgått till att slamra i köket. Maria smög ut och tittade på honom. Han tog ingen notis om henne utan fortsatte att packa upp olika slags knivar och slevar och lägga dem i kökslådorna.

”Jag vill åka in.”

”Tänk”, sa Micke utan att vända sig om, ”om man någon gång kunde få någonting gjort i fred. Var inte så jävla orolig. Det är dagen före julafton och jag tänker inte spendera den i väntrummet på akuten.”

”Tänk om det är något allvarligt.”

”Tänk om du skulle ta och hålla käften. Sluta oroa dig!”

Ingen av dem hade någonsin tidigare höjt rösten i ett bråk. Maria tänkte inte börja nu. Hon backade ut ur köket och lät honom vara i fred. Förmodligen var han bara stressad av att plötsligt äga ett hus. Han skulle säkert komma till sans och be om ursäkt om han bara fick lite tid.

Men istället blev han mer irriterad i takt med att Louisa klagade på smärtorna. Hon märkte att Louisa undvek sin far. Han måste också ha märkt det men visade inga tecken på att det berörde honom. När hon till sist nattade Louisa fick hon återigen känslan av att hon gömde sig för ett odjur som strök runt i huset. Att de gömde sig båda två. Det tog en och halv timme för Louisa att somna, under gråt. När Maria till slut kröp ner i sin egen säng var hon själv på gränsen till att bryta ihop. Micke låg redan och snarkade.

Maria vaknade på julaftonsmorgonen av ett våldsamt gurglande läte och ett kvävt skrik. Micke sprattlade vilt i sängen bredvid henne. Det var blod överallt. Vid andra ändan av sängen stod Louisa med en förskärare höjd över huvudet. Hon högg sin far i halsen en gång till och han tystnade. Rörelserna minskade.

”Mamma,” sa hon, ”Det gör inte ont längre”.

PETER KARLSSON
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Tre dikter

DIKTER. Efter ett drygt två decennier långt uppehåll har konstnären Mikael Henrik Myrtin

Tipping point

NOVELL. I Linus Lekanders novell Tipping point råder det en säreget laddad stämning som
Gå till Toppen