NOVELL. Vi har nu publicerat fem av vinnarna i Opulens novelltävling. I dag publiceras texten som kom på första plats. Den vinnande novellen, som skrivits av Pia Lindestrand, håller sig inom en realistisk ram och bjuder på svart humor. Det här är vardagsnära skräck när den är som bäst! Här hittar ni en intervju med vinnaren.
”Men vi kan ju inte fira jul utan mandel!”
Alva har bara höjt rösten en aning men hon använder ett tonfall ingen vågar säga emot. Inte hennes studenter, hennes barn eller jag — hennes storasyster. Hon talar lågt för alla andra sover. Hela släkten som samlats i mammas (och mitt) hus och som sett fram emot den här dagen så länge. Bara Alva och jag är vakna. Hon har precis stigit upp, med en exklusiv morgonrock svept över sitt designernattlinne, för att kontrollera att allt är som det ska vara. Och att allting är på rätt plats. Prydnader, klappar, godis, gran, stora grötkastrullen… Hon har just gjort den fasansfulla upptäckten:
”Det finns ingen mandel kvar till risgrynsgröten!”
”Varför köpte du inte mer i tid?” väser hon och muttrar för sig själv om ”ingen framförhållning”, ”usel planering” och ”Herregu’!”
Jag som inte gått och lagt mig ännu eftersom jag varit uppe och bakat Hela Natten medan Alla Andra sovit, har lust att vråla. Jag HADE köpt Åtta påsar. Åtta! Men din son…
Det gör jag naturligtvis inte. Jag vill inte förstöra den spröda julstämning som trots allt infunnit sig. Det lyser vitt där ute på gräset och äppelträdens knotiga, svartkala grenar. Antagligen bara rimfrost men ändå.
Alva har kokat knäck och bakat en speciell julkaka, en exotisk skapelse med mycket nötter och inlagd frukt. Det var två påsar mandel till det. Alvas barn skulle hjälpa mig med mandelmusslorna och de två första plåtarna brändes (ytterligare två påsar mandel till spillo). Nytt försök. Vid det laget hade jag redan tappat räkningen på hur mycket mandel som redan gått åt. De nya mandelmusslorna smulades sönder när de skulle tryckas ur formarna. En delikat uppgift, som jag borde tagit mig an själv och i enskildhet. Barnens ivriga försök att ”hjälpa till” gjorde mig så nervös att jag inte lyckades bättre än de med att få ut kakorna hela.
Vid det laget hade Alva skållat och hackat mandel till glöggen som hon och mamma ”provsmakat”, och de skrattade bara hjärtligt, båda två, när nybakta mandelmusslor flög över köket och kraschlandade lite varstans. Hoppsan! Oj, en till! Hahaha! Det var då jag, utan kommentarer, stannat uppe och bakat nya själv. Med de sista påsarna mandel, tydligen.
”Kan vi inte slänga en bittermandel i gröten?” föreslår jag trött.
”ÄR du dum i huvudet?” säger Alva. Hennes havsgröna kattögon slår blixtar.
”Okej, okej” säger jag, sliter åt mig bilnycklarna och går ut. Vilken tur att jag sett till så att min bil står utanför gårdsplanen, i rätt färdriktning dessutom, mot staden. Alvas Tesla modell S, är parkerad precis framför dörren och farbror Carls Volvo är lämnad snett bakom. Fast på ett visst respektfullt avstånd. För vem skulle våga riskera att repa lacken på Alvas egendom?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Jag halkar på trappan och rycker, i ett misslyckat försök att hålla balansen, ner enriskransen Alva spikade upp igår.
”Men måste du förstöra allting?” utbrister min syster som nu står beredd med en näve grovsalt.
”DU kunde ju sandat igår” tillägger hon och sliter åt sig den misshandlade kransen.
Jag hade åtminstone varit förutseende nog att täcka över vindrutan med en gammal filt och slipper skrapa mer än två sidofönster, innan jag kan krypa in i den iskalla och rostiga skrothög, som ska föreställa min bil. Fantastiskt nog startar den faktiskt och medan gryningen tecknar med glödpenna i horisontkanten kör jag de tre kilometerna till närmaste affär. Värmen har just kommit igång och nästan tinat upp mina djupfrysta knän när det är dags att stanna igen. Den ende som har öppet så här tidigt på julafton är den kosovoalbanske grönsaks- och godishandlaren som verkar bo i sin butik. Det är en liten affärslokal där det saluförs allt möjligt, från vattenpipor till vakuumförpackade julskinkor från Tyskland. Han har alla möjliga sorters nötter också — Tack gode Gud! — även ”svensk” sötmandel. Vanligtvis ger han alla kvinnliga kunder ett riktigt stort och charmigt leende men mig skänker han knappt en blick. Jag har en solkig vinterkappa över nattlinnet och nakna fötter i ett par nergångna stövlar med trasig knäppning. Det är tre år sedan jag använde skosnören (praktiskt att slippa, när man har bråttom) och det är tre veckor sedan jag rakade benen. Eller om det var tvärtom, det som sticker fram av min vinterbleka hud ser mest smutsrandigt ut, av den glesa men mörka behåringen.
Handlaren suckar något med ena handen kvar i sin tidning från det gamla landet. Jag frågar om jag lämnat för lite pengar kanske, samtidigt som jag inser att det nog var ”God jul” han sagt. Jaja, du med, mumlar jag och rodnar och håller på att glömma mina varor. Han räcker mig kassen och jag lyckas ta emot den utan att röra vid hans fingrar. Hans ena tumnagel är svart som om han klämt sig.
En blek vintersol lyser upp stadens lätt isglaserade gator. Willys ska också öppna nu, snart, och ett par pensionärer och en alkoholist väntar tålmodigt utanför. Tungt stödda på sina rollatorer. Undrar vad de har fått slut på hemma som de absolut måste ha för att rätt kunna uppskatta SVT:s julprogram. Eller bara ta sig igenom den här dagen med. Folköl gissar jag. Kanske tobak.
Allt vitt är redan bortsmält från gräs och grenar. Det gnistrande som lyste upp litet, har gett vika för de trista, urvattnade färger som är typiska för vintern i Blekinge. Det grönblöta och svartdrypande. Och grått. Mycket grått.
Jag kommer hem i tid för att höra farbror Carls kommentar om granen jag högg i förra veckan. Ingen ville följa med fast jag erbjudit alla att själva bestämma en tidpunkt när det passade dem att vara med och välja ut julträd.
Men nej, alla de andra hade fullspäckade scheman hela december, jobb och skola, glöggmingel, firmafester och after work med jultema. Och ingen annan ville riskera att åka fast i den där granplanteringen som bara nästan fortfarande är vår. Förresten fick man ingen julkänsla av att klafsa runt i regnvåta marker.
”Spretigaste, fulaste granjävel jag sett” fnyser farbror Carl och vrider och vänder på barrträdet i farstun.
En bildsekvens som tagen ur en skräckfilm far genom min hjärna; hur jag tar yxan jag kapade granen med och begraver den djupt i farbror Carls kala, glänsande skalle, med ett härligt krasande ljud, samtidigt som jag urskuldande svarar att den såg fin ut i skogen.
Medan jag skyndar förbi som en personifikation av en stor, fet ursäkt kan jag inte sluta tänka på yxan. Och vad den skulle kunna användas till. Visst slipade jag den omsorgsfullt i år? Satt nere i källaren och kände på den vassa eggen. Jag som fällt så många träd under årens lopp skulle nog kunna hugga huvudet av gubben. Lätt. Skallen skulle segla rakt in i finrummet kanske. Jag kan föreställa mig deras miner, Alva och de andra, gapande, förskräckta munnar, uppspärrade ögon. Ingen skulle komma på någon ironisk kommentar då. Inte på flera minuter. Men nej, sådana hemska tankar. Allt blod som skulle spruta. Ur en avhuggen hals. Över de nytvättade trasmattorna.
Alva har fixat till enriskransen, tryckt dit nya, röda bär som hon tagit från adventsljusstaken. Nu ser den litet trist ut, med all tom och trasig vitmossa. Kanske borde jag ställa undan staken innan någon klagar. Det är en ganska tung pjäs, av gammalt, vitt porslin. Undrar hur Alva skulle se ut om man slog den rakt i hennes flinande och laserblekta tandgarnityr?
”Äntligen” snäser Alva och knuffar mig mot köket där gröten puttrar.
Åh, vad det luktar jul åtminstone. Kanel, hyacinter, granbarr, apelsiner med kryddnejlikor, pepparkakor och nykokt skinka. Klagar någon på skinkan ska jag dränka dem i spadet. Snacka om dopp i grytan!
”Stå inte bara där. Gör i ordning mandeln” säger Alva och ler. Hon står framför mig men det är någon bakom mig hon tindrar mot. Mamma kanske har vaknat.
De andra dricker kaffe framför tv:n och jag har köket för mig själv, lägger sista handen vid mandel, skinkan och en panikinköpt julklapp. Jag glömmer alltid bort hur många barn det finns och vilka som fortfarande ska ha paket. Var det tolvårsgräns vi enades om eller skulle tonåringarna få något litet också? Kommer pappas brorsbarn dragandes med sin nya bebis eller skulle de fira hos någon av släktingarna på någon respektives sida? Jag ger plyschnallar till alla. Jag har slutat bry mig om vad de gör med det de fått av mig. De kan kasta det, lämna på Röda Korsets återvinningsbutiker eller öva prickskytte på det. Jag tänker inte ens lyssna på det där obligatoriskt framtvingade ”tack så mycket”.
Radion är på och någon mild röst maler på om julfrid. Att man inte borde stressa utan sätta sig ner och njuta av stunden. Stå emot släktens krav. Tänka på sig själv. Ja, kanske någon annan skulle tycka att min familj är litet krävande men jag vill inte vara utan den. Dem. Jag nynnar ”Stilla natt” för mig själv. I det här ögonblicket är allt verkligen perfekt. Som om den där magin från barndomens jular är tillbaka. Och de är så tysta där ute. Det måste bero på att de tycker om kaffet jag gjort till dem. Annars skulle de skrika och… Det är nog den där extra ingrediensen jag spetsade den uppiggande drycken med. Kaffe kan verka avslappnande också. Det ser ut som om de somnat allihop när jag kikar in i rummet. Min systerdotter ligger utsträckt mitt på golvet. Den unga generationen kan verkligen det här med att ”chilla”.
Jag ska duka julbordet själv bestämmer jag. Så att det blir precis som jag vill ha det. Fint och prydligt. Det här ska bli den bästa julen någonsin.
Men varför står de där tomma burkarna med råttgift framme vid spisen? Usch, jag ska kasta dem innan någon upptäcker dem. De passar verkligen inte in i mitt julstädade kök.
info@opulens.se
