Ngũgĩ wa Thiong’o – den kenyanske mästaren

MINNESORD. Den under många år ständigt återkommande Nobelpriskandidaten, kenyanen Ngũgĩ wa Thiong’o är nu död. Carsten Palmer Schale har skrivit ett minnesord med särskilt fokus på det sena mästerverket ”The Perfect Nine”.

Ngũgĩ wa Thiong’o – en nekrolog med fokus på ”The Perfect Nine”

I slutet av maj i år tillkännagavs att Ngũgĩ wa Thiong’o är död. En litterär mästare.

Vad kan man då säga om denne mästare? Mycket. Men ofta får ju inte nyanserade analyser eller presentationer plats på den svenska mainstreampressens kultursidor eller de gängse svenskspråkiga kultursajterna. Låt mig därför här synnerligen kort försöka koncentrera denna inledning.

1938 föddes han som James Ngugi. 1962 debuterade han. 1970 hade han bytt namn till Ngũgĩ wa Thiong’o. 1978 övergick han från att skriva på engelska till att skriva skönlitteratur på sitt modersmål, kikuyu. Nu (försommaren 2025) är han död.

Ngũgĩ wa Thiong’o var en produktiv författare

Kikuyu är det språk som har flest modersmålstalare (drygt sju miljoner) i Kenya). Före 1978 publicerade han 11 böcker på engelska, efter 1978 cirka 40 böcker (eller texter; inklusive essäer, sakprosa och på mot slutet lyrisk epik).

På senare år hade han själv, i motsats till tidigare, börjat översätta sina egna verk (eller åtminstone några) från kikuyu till engelska (han bodde under många år i USA och England, och hade varit professor i bland annat Los Angeles).

Huvudmotiv hos Ngũgĩ wa Thiong’o

Vad handlar då hans böcker i huvudsak om? Legenden om landet som gavs till kikuyufolk är central för hela hans författarskap. De flesta av hans romaner handlar om vad som händer när människan skiljs från sina förfäders land, något som Ngugi själv upplevde på nära håll när en vit farmare berövade hans far det land där hans familj bott i generationer.

Kolonialismen och neokolonialismen är sålunda framträdande teman, som han fortsatt att utveckla i varje ny bok. Outtröttlig och orädd har han attackerat avarterna i samhället, bristande jämlikhet och orättvisor.

Början på författarkarriären

Han studerade vid Makerere University College i Kampala, Uganda, det äldsta i sitt slag i Afrika, och det enda där man kunde ta examen i engelsk litteratur. Under den tiden skrev han sina två första romaner och sin första pjäs. Den pjäsen, ”The black hermit”, uppfördes på Ugandas nationalteater 1962 och gav honom en viss, om dock begränsad ryktbarhet.

”Weep not, child”, som han utgav under namnet James Ngugi, var den första romanen av en östafrikansk författare och den väckte internationellt uppseende. 1965 kom den bok som han skrev först, ”The river between”.

Ngũgĩ wa Thiong’o på svenska

Finns Ngũgĩ wa Thiong’o utgiven på svenska? Ja. Faktum är att jag imponeras av den utgivningen. En del verk finns alltjämt bara på engelska (eller kikuyu), men många alltså på svenska.

Hans mest kända verk är nog ”A grain of wheat” (1967). Den utavs av Modernista, 2014, översatt av Torsten Hansson, ”Om icke vetekornet”. Mottot till denna avancerade och mångfasetterade roman är hämtat från Paulus första brev till korintierna. ”Du oförståndige! Det frö du sår, det får ju icke liv, om det icke först har dött. Och när du sår, då är det du sår icke den växt som en gång skall komma upp, utan ett naket korn, kanhända ett vetekorn, kanhända något annat.”

Det är en roman med ett imponerande psykologiskt djup. Boken speglar också hur han kommit att bli starkt influerad av marxistiska teorier och inte minst filosofen Frantz Fanons idéer.

Ngũgĩ wa Thiong’o och ”The Perfect Nine”

Och vad har vi mer, och då på engelska? Jo, mästerverket ”The Perfect Nine: The Epic of Gĩkũyũ and Mũmbi” av Ngũgĩ wa Thiong’o i hans egen översättning. Ngũgĩs första satsning på episk poesi är en triumf för formen, hette det när boken utkom 2020 i USA. Den genljuder med det lyriska hjärtslaget hos Gĩkũyũ-folket i Kenya när Ngũgĩ berättar om deras mytiska historia. En ursprungshistoria berättad i form av en flytande versberättelse.

Historien om ”the Perfect Nine” –  de tio (!) döttrarna till Gĩkũyũ och Mũmbi – handlar om de som blir mödrar till de tio Gĩkũyũ-klanerna.

I centrum står deras föräldrars ansträngningar att hitta, bland nittionio friare, rätt partner för varje dotter. Dessa ansträngningar leder till ett farligt äventyr till Månberget när döttrarna och deras potentiella män följer Gĩkũyũ och Mũmbis ursprungliga resa till Mũkũruweinĩ, deras hem.

Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

Ngũgĩ komponerar en visdomstät berättelse med en rytm som anstår mytens virvlande rörelse:

”Nu är nu och det är inte nu eftersom tiden inte stannar. / igår är igår och det är inte igår eftersom tiden inte stannade. / Imorgon är imorgon och det är inte imorgon eftersom tiden inte kommer att sluta.”

Den pulserande kadensen i Ngũgĩs författarskap imiterar krusningarna på ytan av en damm – mjuka vågor som bär läsaren längre och längre, djupare och djupare in i berättelsen. Detta utan att glömma utgångspunkten i kenyansk mytisk tradition. Det är denna rytmiska utveckling av berättelsen som skänker texten en viss drömlik kvalitet. Berättelsen känns därmed både uråldrig och omedelbar.

En dynamisk helhet

Denna historia lever inom varje vers i eposet, eftersom Ngũgĩs episka dikt, tillsammans med de fantastiska äventyren i ”Perfect Nine”, registrerar gamla kenyanska sedvänjor, såsom de ceremonier som omger ett Gĩkũyũ-bröllop. På detta sätt förevigar ”The Perfect Nine” inte bara myten om Gĩkũyũs och Mũmbis tio döttrar utan fungerar också som ett dokument som bevarar Gĩkũyũs kulturella traditioner.

Ngũgĩ skapar en vacker återberättelse av Gĩkũyũ-myten som betonar den ädla strävan efter skönhet, nödvändigheten av personligt mod, vikten av fromhet och en känsla för Givaren Supreme – en varelse som representerar gudomlighet och enhet över världsreligionerna. Alla dessa saker smälter samman till dynamisk helhet: en meditation över början och slut; och en palimpsest av forntida och samtida minne.

I Financial Times hyllades boken av Nilanjana Roy och det feministiska perspektivet lyftes fram. De nio döttrarna (av de egentligen tio; en bär på en särskild historia) kan nämligen ses som den östafrikanska feminismens ursprungsmödrar. 

Jag beklagar djupt att Ngũgĩ wa Thiong’o aldrig fick sitt så välförtjänta Nobelpris. Frid över hans minne!