Jag skulle kunna och andra dikter

Prosa & poesi
Foto: www.pixabay.com

Jag skulle kunna

Jag skulle kunna öppna den där flaskan rödvin,
den som står uppe på höjden dit jag själv knappt når.
Utan problem fylla ett av de vackra glasen, gröna, gammelgrön, så som förr.
Rynka näsan, samma lukt, bara dyrare nu efter tidens råhet, och även det som sig bör.

Jag skulle kunna skriva om alla rader, skulle kunna skriva färre svordomar och fler
det var en vacker natt, hans bröst hävde sig upp och ned på ett sätt som om han drog stjärnorna emot sig och allt under himlen var mitt medan han sov.

Jag skulle kunna tvinga ner de där första klunkarna i strupen så de andra kom att följa efter utan protest,
då skulle jag hacka sönder allt som finns att säga om drömmar. Banka
in,
berättelsen om min hand i hans,
jag skulle kunna berätta om då mina fingrar spelade på hans i sömnen och jag hörde något,
toner som inte ens gud själv visste vara möjliga trots att han givit bort absolut
gehör.

Jag målar läpparna som av princip, ja så kan jag göra, att stå på barrikaderna med en mun som han kan
tysta.

Jag skulle kunna!
Jo, jag skulle kunna
berätta,
och det skulle bli mörkt och tyst omkring mig.
Mycket skulle jag kunna,
men inte
det. Så be mig inte berätta,
om vitvinet vi drack, de genomskinliga glasen och om allt som inte är
ikväll.

Tystnaden mellan oss

På skrivbordet står en hjärna, jag kan plocka isär och sätta ihop den, jag kan tappa den i golvet och
ingen skulle behöva få veta.
Hjärnan och jag skulle hålla tyst om den saken. Vi håller tyst om många saker.

Som att han bet min skuldra och bad högt till den gud han inte erkänner,
inte ens då, åh gud som jag inte ens tror på,
så var det sagt.

Men det har vi vett att hålla tyst om, hjärnan och jag.
Precis som vi inte talar om straffet, och
skam betyder inget
medan skulden är av en envis karaktär,
om den talar vi ständigt och utan nåd.

Risk för kroppsskada.

Ingen skulle behöva få veta,
vi skulle inget säga om hur han
skrattade,
nej, nej, nej!, det farligaste av allt är att
skratta.
Åtminstone för sådana som honom.

Men om jag skulle glömma att hjärnan som står där i sin form är
upp och ned,
då skulle all vår tystnad falla ur.
Hjärnans subkortikala delar,
skulle inte bry sig det minsta om förräderi,
bara minnen åt fel håll,

thalamus, hippocampus, hypothalamus,.
Åh, han skulle återigen be till den gud han inte erkänner,
kräva att hjärnan och jag
höll käften.

Var inte en sån bitch!

På skrivbordet står en hjärna, jag kan plocka isär och sätta ihop den, jag kan tappa den i golvet och
ingen skulle behöva få veta.

Melerade ögon

En dag får jag henne att gråta,
lägga händerna över sina kinder och stortjuta.
Hur såg du det snyftar hon fram.

Jag såg dig när du talade till mig,
Jag tittade på dig,
så klart.

Ingen har någonsin sagt det, tjuter hon vidare
och lukten av alkohol smittar av sig på min kappa och min hals när hon
kramar mig.
Och det gör inget,
för jag vill gråta över att ingen sagt hur enastående vackra ögon hon har.

Ljusblå cirklar runtom pupillerna medan resten av ögonen är bruna.
Enastående.

Hon är full
för ofta,
kanske, för att bli sedd i ögonen.

Jävla as!

Titta på människan! Hon talar och ni ser inte hennes
melerade ögon,
för hon är en berusad kärring. Pirum!
Igen och igen, och sannolikt för alltid.

Men ändå.
Enastående.

LINDA BÖNSTRÖM

 

 

 

 

 

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Advent

NOVELL. Två gånger har Hanna-Linnea Rengfors varit pristagare när Opulens anordnat novelltävling.

Ögon

LYRIK. Else-Britt Kjellqvist är en välmeriterad poet och författare. Här presenterar vi

Högstadiet

NOVELL. I en kristallklar och koncis novell skildrar Björn Muda skolans värld.
Gå till Toppen