HYLLNING PÅ PROSA. “Här kommer min hyllning till kanske världens bästa filmregissör och filmmanusförfattare Federico Fellini, i form av några rader om hans mest värderade film Il Casanova di Federico Fellini”, säger Vladimir Oravsky.
Innan Oravsky blev författare på heltid så livnärde han sig i Sverige, Danmark, Schweiz, Thailand och USA som diversearbetare, bland annat inom kultursektorn.
“Mann und Weib, und Weib und Mann – reichen an die Gottheit an.”
(Imanuel Schikaneder, Wolfgang Amadeus Mozart, Die Zauberflöte)
Hjältarnas avbilder i form av stora dockor bärs som gudar i processioner. Hos dem finns nationens inneboende styrka och därför är de också först att fängslas vid erövringar.
Ur det blygrå vattnet reser sig ett orakel, för att sedan omedelbart sjunka tillbaka. I stora bubblor utandas det en sista suck.
”Dumhetens och dödens bly” är dock knappast tungt nog för att hålla livets och frihetens strävan instängd nere i kloakrummets fängelse. Likt den oförstörbara och ständigt återuppstående fågel Fenix flyr Casanova (Donald Sutherland) ovanför venedigbornas huvuden.
Allt i filmen Il Casanova di Federico Fellini, alla rörelser, komponeras uppifrån och ned, nedifrån och upp, som i ett samlag, som i livet självt. Allt reser sig, allt strävar uppåt. De himmelska orglarna tronar högt och så även de tyska artisternas säng.
Varför sjönk då oraklet? Giacomo Girolamo Casanova, översättare av Iliaden, färdas likt en Odysseus i ständig exil över många hav och länder i jakt på svaret och kunskapen.
Han söker hos Möbius, hos markisinnan d’Urfés trollkarlar, han söker hos kvinnan…
From women’s eyes this doctrine I derive: They sparkle still the right Promethean fire: They are the books, the arts, the academes. That show, contain, and nourish all the world. (Shakespeare, Love’s Labour’s Lost)
Han söker ständigt – dag och natt – kvinnan, ett nytt släkte, ett nytt hus. Han Casanova – Casa Nuova.
Han, Casanova (själv så lik sfinxen, vars yttersta – livets och dödens – gåta skall lösas), han sfinxen, den dubbla funktionens union, som både är lejon och jungfru, ande och materia, han borde ha vetat bättre än att slösa bort sin kraft på människor och i stället hängivit sig åt gudarna.
Vägen till denna insikt är lång. I en metafilmiskt utformad scen förnedrar den franske ambassadörens älskarinna, kokotten i mensfärgade underkläder, alla mäns överman Casanova. Liksom Phyllis gjorde med Aristoteles.
Skamset, som en kriminell, får Casanova utstå den vulgära voyeurens blick – priset för den kristna insikten att visdom/kunskap är fruktbar endast i samverkan med dygden.
Innan ridån går ner för sista gången för den omättligt kunskapstörstande Casanova, innan han gammal och impotent ser döden rätt i ögonen, är han ständigt bevakad av kvinnornas argusögon. (Öga är en eufemism både för vulva och testiklar. När Oidipus efter att ha lägrat sin moder berövar sig sin syn, är det därför lika mycket en fråga om hans kastrering, liksom Casanovas impotens är likställd med en hädanfärd i blindo).
Kunskap besegras inte med rå styrka – man lägger inte ner den stora kvinnan. Hur dessa krafter tämjes, lär Casanova av två penningsluga dvärgar. Men liksom Teresias förblindades av Athena när han såg henne bada, riskerar nu Casanova ett grymt straff för sitt snokande i gudinnans hemliga riter.
Hans kärlek som hungrande startade med heta blickar, slutar skamlöst i hungrig mun. Förgäves ropar Casanova för att rädda sin spaghetti.
Casanova drog dock det längsta strået och överlistade alla till slut, den gamle bibliomanen (jfr. läsa, etymologiskt: samla, plocka). I tävlan mellan anden och köttet, mellan kunskapen och muskelstyrkan, mellan konsten och barbariet, i tävlan mellan människan och djuret besegrade Casanova utmanaren, kusken. Till hjälp har han sin svala partner, om än en annan, i poesins fria språk, en och samma kvinna som i en tidigare scen lät åderlåta.
Som i en cirkel dansar de till slut, symboler för den evigt överlevande konsten, han och hon, hon och han, för att än en gång bäras upp som stora dockor, som nationens hjältar.
info@opulens.se
