En mörk komedi

Prosa & poesi
Foto: Pixabay.com

NOVELL. Carl gick längs vägen som sträckte sig mellan byns fåtal hus. Stegen var segt hasande bakom den tungt vedfyllda skottkärran hans, av kylans förtjänst, avdomnade och stickande händer krampaktigt höll tag om.

Oliver Eklund är bosatt i Umeå där han studerar till lärare på Umeå Universitet.  Att skriva, samt läsa prosa och skönlitteratur är för honom nyfunna intressen som inte har många månader på nacken men som, trots den relativt korta tiden, blivit en stor del i hans vardag. Att skriva har däremot, oavsett texttyp och syfte, alltid varit något han tyckt om att göra och något han vill fortsätta utveckla.

Allt som hördes var en ilande tystnad, och det som skymtades var de döda trädens knappt synbara gestalter.

Han släppte hastigt greppet om skottkärrans handtag, tog av sig de numera nödvändigt tjocka handskarna, formade sina händer till en kupol framför munnen och blåste i hopp om att återfå känsel. Ordentligt kyligt var det, och med största sannolikhet skulle det förbli så.

Efter en kort men nödvändig paus, med handskarna åter omslutna runt ett varmare par händer, påbörjade den vedtransporterande, vinterklädda, medelåldersmannen sin resa hem. Inte långt kvar nu, bedömde han blint litande på vanans styrka i mörkret.

Vandringen fortsatte. Längre fram vid den närmastliggande fastigheten skänkte vägen en svag strimma ljus, och strax därpå vek två gestalter, beprydda med pannlampor, ut från gårdsplanen bakom husknuten. Utan att tydligt se vilken duo som gömde sig bakom ljuskloten kunde Carl ändå förstå vilka medlemmarna var. Insikten ackompanjerades med en ljudlig suck, samt ett tyst konstaterande om att det fanns en hel del saker han var i behov av, men att dessa två inte föll in i kategorin.

– Tjenare Carl! sa den ena. Här är du och smyger runt i mörkret!

– Hejhej Arne, hej Ulla, svarade Carl utan samma gnistrande entusiasm. Var tvungen att hämta ved, och en lampa hittade jag inte någonstans.

– Men vilken osis! ingrep Ulla ivrigt för att få ta över samtalets stafettpinne. Vad är kvällens planer då?

– Kvällens planer? upprepade Carl fundersamt med ett näst inpå perplext ansiktsuttryck. Det gamla vanliga, antar jag.

– Det gamla vanliga?! utbrast Arne och inspekterade Carls fundersamma och kallvindspinade ansikte. Denna kväll är ju inte en kväll som ska bestå av något gammalt och vanligt, min vän!
Carl tog sig några sekunders betänketid. Vad menade han? Vadå ingen vanlig kväll? Vad har jag missat? Utan tillstymmelse av egna svar i tystnadens växande press, fortsatte Carl:

– Vadå? Har jag missat något?

– Det är midsommarafton!

Midsommar? Verkligen? I hans ögonblickliga grubbleri framgick svaret: grannparet Floodström hade rätt: det var midsommar. Den erhållna kännedomen fick Carl att nästan rygga tillbaka och lämnade honom återigen i tystnad. Den tidigare hopplösheten utvecklades till något än mer hopplöst. Förbannat tragiskt.

– Du ser ut som du ser ett spöke! fortsatte Arne skrattande. Förstår att det är svårt att tro med tanke på omständigheterna. Hur som helst, det skulle vara väldigt trevligt om du kunde komma förbi på midsommarfesten jag och Ulla ska hålla hemma hos oss klockan 17.00 till obestämd tid!

Fortfarande ställd av högtidens aktualitet, svarade Carl på Arnes uppmaning med den högst automatiserade vanlighetsfrasen som inte alls överensstämde med den egentliga viljan. Reptilhjärnan och stämbanden svek honom: ”Gärna”.

Efter avskedet promenerade grannarna iväg med lätta steg, nöjda över senaste midsommarvärvningen. Carl strosade de sista metrarna hem – onöjt värvad.
Han öppnade dörren, osmidigt bärande på ett dussin vedklabbar, och marscherade mot det oupplysta, ödmjukt inredda och eldstadsutrustade vardagsrummet. Med en rutinerad kvickhet skapades en klabbkonstruktion, rikligt uppfuktad med tändvätska, som vid tändstickans omedelbara beröring fattade eld. Fåtöljen drogs, närmast möjligt, till miniatyrinfernot, och efter en snabb vistelse i köket slog den huttrande mannen sig ned med glas i hand och en dunk, innehållande egentillverkad vätska, bredvid sig.

Två, tre omgångar av generöst uppfyllda glas avverkades snabbt och grimaserande med förståelsen av att det kanske skulle göra kvällens kommande event mer genomlidbart. Blandningen av eldens och drickans värme gjorde att Carl sjönk djupare ned i möbelns slitna, insuttna dynor och längre in i flammornas hypnos.

Midsommar alltså: det betydde att den eviga natten började för ungefär en månad sedan. Rysligt bortom något tidigare känt var det, den dagen allt vändes upp och ned. Han jobbade då i det närliggande samhället, och plötsligt, i samma ögonblick han skulle hamra till en spik, tryckte någon på ljusknappen och livets lampa slocknade. Mörkret infann sig med omedelbar verkan. Ingen förstod vad som hände. Kollegorna och Carl kollade omkring sig likt ängsliga flygplanspassagerare vid turbulens. Hammaren hade, istället för spiken, prickat hans tumme, men det märktes knappt av: en tumme brukar bli sekundär för sinnet att behandla när solen plötsligt försvinner.

Timmarna framför brasan fortgick, och med ett plötsligt komihågryck skiftade han kvickt fokus mot vägguret. Kvart i sex: Fan!

Han hoppade hastigt upp från bekvämligheten, kände drickans faktiska effekt, förberedde sig pompöst inför midsommarfirandet med snabba deodorantgnuggningar och satte fart mot Floodströms. Inom minuten befann sig Carl på Arne och Ullas bro, knackandes på dörren. Energiske Arne var givetvis rapp att öppna och konstaterade glatt:

– Här har någon redan börjat firandet, ser jag! Kom in!

Rund under fötterna, med något bristande motorik, steg han in i värmen. Ulla ledde Carl till sittplatsen runt bordet och uppmanade honom till att känna sig välkommen. Bordsdekorationerna bestod av ett antal stearinljus och tre snapsglas, och den redan runda fastställde därmed faktumet att han var den enda medräknade gästen.

– Blir det bara vi här ikväll? frågade Carl sluddrande och redan medveten om svaret.

– Ja, svarade Arne. Traktens vettiga människor har sorgligt nog antingen gått under jord eller skjutit sig. Men nu ska vi inte tala om sånt! Ta en snaps vettja! Här gäller självservering!

Utan någon tanke på att avvakta och passa på erbjudandet, hällde Carl upp en hutt och skickade ned den i strupen. Ett antal sekunder senare befann sig alla vid bordet. Samlingen skålade och firandet påbörjades.

I timmar som, för Carl, kändes närmast oändliga satt han där; han var tystlåten, fruktansvärt onykter och kände hur det mentala mörkret började matcha himlens rådande färg. De två turturduvorna, orimligt gullegulliga, pratade, med provokativt långdragen detaljrikhet, om allt från barndomsminnen (vilka inte hade substans eller underhållningsvärde) till hur de två träffades (Arne ”var på en, lite som en blodigel”, delgav Ulla, till en som inte alls blev förvånad). Den mindre verbala runt bordet upprätthöll, ganska skickligt, med tanke på omständigheterna, en vänlig fasad och visade falsk delaktighet genom nickningar och uttänkta småskratt – men de glansiga ögonen kunde dock inte förmå sig att delta i charaden; de talade klarspråk: ta mig härifrån.

– Men du då Carl? frågade Ulla. Vad tycker du om livet nu när solen är borta?

– Va? svarade Carl instinktivt och rycktes från den långa, oerhört sorgsna, inre monologen.

– Hur tycker du det är nu efter solens försvinnande? Jag trivs faktiskt rätt bra. Först var jag rädd, måste man ju erkänna, men nu kan jag nästan känna att det är lite mysigt!
En genuin fnissning rymde ut från Carl som satte till sig i stolen och tog ansats:

– Om jag ska vara ärlig med dig Ulla, så går min vardag ut på att försöka intala mig själv att livet fortfarande har en mening, att det fortfarande är värt att leva. Men det stämmer ju inte, eller? Det är som att försöka intala sig att två plus två är lika med fem! Dagarna går ut på att sitta sysslolös hemma framför eldstaden, packad för det mesta, och invänta döden nu efter att apokalypsen så uppenbart inträffat. Det är kört! Finito! Och min dotter har med största sannolikhet inte klarat sig ifrån staden där anarki tydligen tog fäste snabbare än man kan säga: ”solen har slocknat, jag har inget att leva för och nu ska jag vara jävlig”. Testa gå runt med dom tankarna varje vaken minut! Mysigt?! Förlåt mig, men hur i hela helvete kan du tycka det är mysigt?! Du måste ju i så fall ha en lätt rubbning av något slag. Men, i och för sig, så har det väl alltid varit: för att se ljus i ett totalt mörker måste man vara lite dum, speciellt i en situation som denna. Eller, har jag fel? Kolla inte på mig som om jag vore ett UFO! Nä, vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska ta med mig den här akvaviten hem, halsa den och göra det de flesta i byn redan gjort. Ja, det är precis vad jag ska göra! Tack för trevligt sällskap, men om ni nu ursäktar mig ska jag avsluta allt! Tackochhej!

– Men vad gormar du om?! replikerade Arne indignerat. Först och främst säger man inte till min fru att hon har en lätt rubbning, för det tror jag inte att hon har, sen kan du väl inte gå och ta livet av dig! Tänk om solen kommer tillbaka? Att allt bara skulle visa sig vara en månadslång solförmörkelse?

– Månadslång solförmörkelse?! utbrast Carl dumförklarande, stående med flaskan halvvägs ute ur rummet. Det må nog vara det mest grundlösa jag någonsin hört! Månadslång solförmörkelse…

Floodströms blev skulpturer; stela av förvåning och totalt oförstående hur vindarna så snabbt kunde vända, på en annars så trevlig kväll. Medan scenen vid bordet fortskred, dundrade Carl ut från huset, lämnade dörren öppen efter sig, gick i snabb takt med blicken mot kängorna och mumlade otrevligheter om Ullas och Arnes äckligt optimistiska polityr och uppenbara lågbegåvning. Men plötsligt började lukten av rök leta sig in i hans näsa. Han stannade upp och vinklade uppmärksamheten från sina skor, upp till omvärlden, och först då såg han det – huset stod i lågor.

– Nä, väste Carl uppgivet samtidigt som flaskhalsen gled genom greppet. Det här händer inte.
Det gjorde det däremot; det hände rejält. Han saktade ned tempot och närmade sig husets vilt brinnande skelett med varsamhet. Miniatyrinfernot hade växt upp och visade, med hjälp av den mörka fonden, sin fulla kraft.

Han stod till slut väldigt nära huset, visade inga slags känslor och bara inspekterade. Den hypnotiska effekten hade inte gått förlorad. Med all uppmärksamhet på händelsen framför, märkte han inte att Arne passivt tassat upp bakom honom, och nu stod vid sidan om och deltog i inspekterandet.

– Du vet ju att du kan få sova hos oss, om du vill, sa Arne.

OLIVER EKLUND
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Prosa & poesi

Gå till Toppen