Bo Bjelvehammar: ”När du hör spovens röst”

FÅGELTEXT. Vår medarbetare Bo Bjelvehammar har skrivit en prosalyrisk text om spovfåglar som vi är glada över att i dag få delge våra läsare.

När du hör spovens röst
gå ej ner på sjöars is.

Nu talar jag om storspoven.
Rösten är ibland ett sorgligt och vemodigt jämrande, inte sällan kommer det ett musikaliskt flöjtande och visslande.

Fågeln gör ett urtida intryck, långhalsad och med ett rörelsemönster, som är värdigt – stolt och självständig som en imperiebyggare eller kolonialherre.

Sällan varslar spoven om något gott, tvärtom bådar den om oväder, stormar, en förskräcklig natt, allmänt elände, fattiga tider, olycka och även om död. Den rör sig i rum som är fulla av varsel, tecken och föraningar. Utifrån detta har fågeln fått namn som vindspov och det tyska Regenvogel.

Uppträdandet på de våta öppna ängsmarkerna, där den söker maskar och mindre groddjur, det säregna utseendet och så de särpräglade läten ger fågeln en magisk gåtfullhet.

Spoven skapar intryck av kraftfullhet, oanfrätthet, egensinne och äkthet.
Den är stor som en kråka och näbben är både bågformad och nymånelik, så kom Linnés namn på fågeln till – Numenius arquata.

Vingsvep i en båge, bort från dy och gyttja – korta ögonblick, sparsamma rörelser.

Åter till ordet varsel, det sägs att spovhonan ger oss det första hösttecknet – hon ger sig till att flytta redan i juni.

Nu talar jag om småspoven, en mindre upplaga av storspoven, stor som en kaja.
Ett mörkt hjässband är kännetecknet, dessutom rör den sig inte värdigt som storspoven, den tar sig fram på ett slarvigt och ryckigt sätt.

Den visslar ofta, mest klagar den från sina trivselplatser – fjällhedar och torvmyrar.