Brevet från Camille

Prosa & poesi/Kultur
Illustration: C Altgård / Opulens

NOVELL. En text som utgörs av ett upphittat brev, från mitten av 1800-talet, i byn Monteux i Frankrike. Melker Garay tar sig an det.

 

 

Brevet upphittades i byn Monteux utanför Avignon i Provence hösten 2016. Det är skrivet på franska och daterat 1859. Förmodligen är det ett utkast till en skrivelse eller möjligen ett postskriptum till ett eller flera tidigare brev. Vem som är adressaten framgår inte. Kanhända var det ämnat till byns präst. Däremot vet vi att skriftställaren heter Camille Chardin, en ung man som enligt myndighetsdokument tog värvning i armén 1868 och deltog och stupade i Fransk-tyska kriget 1870. Brevet är översatt av professor Johan Arnberg och genom hans försorg har det iklätts en modern svensk språkdräkt.

Kära Fader,

I Era brev har Ni alltid uppmuntrat mig för att vara uppriktig. Och aldrig har Ni någonsin krävt att jag ska upprepa allt det som Ni yttrar. Jag vågar påstå att om jag gjorde det så skulle det vara att kränka Er. Ständigt har Ni varit nyfiken på vad jag själv har tänkt fram och på att få höra mina egna slutsatser och bevekelsegrunder. I det avseende skiljer ni Er mycket från andra prästmän. Mitt religiösa tvivel — min närmast styvsinta oförmåga att bli uppslukad av tron — har inte hindrat Er från att möta mig i mina funderingar. Tvärtom har det utgjort en förutsättning för våra samtal. Ni har anförtrott mig att det som har tilltalat Er hos mig är mitt oförvägna sätt att tänka kring frågor om tron. Och att jag därtill inte låter mig invaggas i en känslomässig underdånighet när jag vill nå Gud, i den mån det går att med tanken nå Gud.

Sant är att det är min fasta övertygelse att endast den som är djärv nog kan ha framgång i dessa frågor. Djärvheten består i att aldrig någonsin falla för frestelsen att i fråga om Gud begagna sig av ordet sanning. Att aldrig förföras av de lättsinnigas tal om det odiskutabla eller lamslås av förmenta auktoriteters tvingande yttranden som leder till dogmens allenarådande. Att aldrig låta sig tystas av de som av bekvämlighet hänvisar till ett bibliskt ord, då ord alltid är föremål för tolkning vilket i grund och botten bäst kan förklaras med att de är mångtydiga. Är det för övrigt inte just mångtydigheten som gör språket rikt? Och det som är rikt ska få förbli rikt och inte reduceras till något klumpigt och stelbent och inte heller bör det göras till ett verktyg för maktutövning.

Grunden för min övertygelse är att Gud är ett mysterium, ett förborgat transcendent subjekt som omöjligen är gripbart för det mänskliga förnuftet som vi känner det. Den tanke som försöker tränga igenom mysteriet är dömd att misslyckas, i alla fall i den meningen att den kommer tomhänt tillbaka efter att den har trätt ut ur det. Att klä Gud i ord är att ägna sig åt tom spekulation, och sådant avhåller man sig från om man vägrar att rasera förnuftets fördämningar. Gud är en trosfråga, och all sund tro gör inte anspråk på sanningen. Att tala om sanningsanspråk i fråga om Gud är att kränka inte bara sitt förstånd utan även att gå långt bortom det som är oss givet av en presumtiv skapare.

Enligt mitt förmenande är det alltså inte enbart spekulation i sig om vem Gud är som utgör problemet, utan även försanthållandet – viljan att omvandla en trossats till en oomtvistlig sanning – eller snarare brottet mot den seriöst tänkande människa som vill lära känna Gud. Varje generation måste nå sin egen gudsövertygelse med hjälp av sitt fria sökande, och inte med förstelnande och fastlåsta tankestrukturer som inte sällan kväver glädjen att själv ta till sig mysteriet Gud.

I det ögonblicket man har satt ord på Gud, har man även vittnat om sin egen enfald. För det torde vara uppenbart att ord hör till förnuftet, och det som hör till förnuftet kan alltid, skenbart eller inte, motsägas och vederläggas, sedan spelar det ingen roll hur sofistikerade liturgier och sakrament man förmår frambringa. Inför mysteriet står förnuftet handfallet. De flesta teologer hyser en annan uppfattning om det. Det är därför de dristar sig till att vända ut och in på tron för att sedan — efter att de har blivit utmattade av sina sorgfälliga mentala ansträngningar — lägga fundamentet till inte sällan vågade, om än koherenta, teologiska system. Och efter avslutat värv lutar de sig förnöjt tillbaka, för att sedan — förutsatt att de är intellektuellt ärliga mot sig själva och tar sin tro på allvar — börja att tvivla på sina konstruktioner. Och så är de i gång igen att skapa nya begrepp och distinktioner som ska få deras tvivel att blekna och förhoppningsvis försvinna. En teolog, som inte sällan besitter ett ymnigt överflöd på uppfinningsförmåga, upphör aldrig med sitt skriftställeri. Dock finns det bland dessa — om än få — som anar det verkliga mysteriet. Det mysterium som ligger bortom ordet.

Möjligen begår jag samma fatala misstag som de när jag begagnar ordet Gud, som om jag visste något om den storheten. Alldeles riktigt vet jag inget om denne. Och den som tror sig veta något om Gud har endast gjort avkall på den del av förnuftet som avkräver belägg, och därtill — driven av sin längtan efter att finna svaret på tillvarons yttersta gåta — glömt bort innebörden av begreppet tro.

Man kan vara övertygad, gränsande till visshet, om att ens tro är sann, men tro är att inte att veta. Jag vill till och med påstå att den största gåva vi kan ge Gud är tvivlet. Att hävda det torde vara rimligt — rent av önskvärt — av den enkla anledningen att tvivlet ger näring åt och kraft till tron. Och klädsamt vore det om man hyste ödmjukhet inför dessa spörsmål om tro. Ja, det vore sannerligen på sin plats. Men så är inte fallet. Lockelsen att bedras av otålighetens tvärsäkerhet lockar mer än reflektion och eftertanke. Sådana är vi människor. Jag tänker här osökt på kyrkofader Tertulianos ord: Credo quia absurdum — Jag tror emedan det är orimligt.

Enklast hade det naturligtvis varit om jag kastade mig i armarna på Gud; betvingat och tillintetgjort varje tvivel som jag bär på. Men — undrar jag i min iver att vara uppriktig — hade det varit rätt mot mig och Gud? I fråga om tänkandet måste jag sätta mig själv i första rummet, inte Gud. Om Gud gav mig förnuftet så var det för att jag skulle begagna det, annars vore förnuftet överflödigt. Gud gav mig inte förnuftet för att förkväva det utan för att söka en tro, vilken som helst, som ska få mig att vilja handa gott mot mina medmänniskor. Utan en sådan tro — där kärleken är dess garant — kan vi inte samexistera med andra, inräknat även de som tror på flerarmade gudar och därjämte de som inte tillmäter Gud någon som helst betydelse. Gud finns för alla, åtminstone är det min fromma förhoppning.

Fader, jag noterar att mitt brev svällt betänkligt, men allt det jag egentligen vill framföra är att ingen kan äga sanningen om Gud. Sedan spelar det ingen roll hur stora byggnadsverk man uppför i dennes namn, emedan sådana kan brinna ner till grunden. En tro på kärlek däremot kan inte förtäras av eld och lågor.

Med utmärkt högaktning,
Camille Chardin

MELKER GARAY
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Kultur

Gå till Toppen