ANDRA VÄRLDSKRIGET. Under årets sista veckor kommer vi att publicera den tecknade serien Alla ni gärningsmän av Lejla Zjakić. Serien handlar om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien. Men vi inleder med en presentation som skrivits av Vladan Lausevic som också översatt texten till svenska.
”Min kära från Bosanska Krupa”
Människor väljer inte sina födelseorter. Inte heller alltid de idéer som påverkar deras liv, på gott och ont. Våra liv är beroende av den sociala kontexten och världen som vi präglas av och verkar inom, vilket gör det moraliskt rätt att kritisera och döma hur vi handlar när vi hamnar i en viss situation. I slutändan har vi ofta möjligheten att välja hur vi vill använda våra identiteter. Ett sådant budskap beskrivs och illustreras i Lejla Zjakićs serie om partisantjejen Lepa Radić, som stred mot nazisterna i nordvästra Bosnien under andra världskriget.
Som rutindriven person brukar jag tillbringa söndagskvällarna med att titta på jugoslaviska filmer. Ibland tittar jag på “partisanfilmer” eftersom jag tycker att det är intressant att analysera hur myndigheterna i Jugoslavien använde filmen för identitetspolitiska och nationalistiska syften efter andra världskriget. Tanken med att romantisera och hylla partisaner på filmduken var att den kommunistiska tolkningen av “den folkliga revolutionen och befrielsekampen” skulle vara en central del i den “socialistiska patriotismen”.
Den senaste filmen jag såg var Dr Mladen som handlar om “folkhjälten” och läkaren Mladen Stojanovic. På sina sätt var Stojanovic en udda figur när det gäller politik och ideologi. Han började sin bana som jugoslavisk nationalist och verkade emot det Österrikisk-Ungerska imperiet. Därefter drev han ett privat apotek i hemstaden Prijedor men började framåt andra världskriget att sympatisera med marxistiska idéer. Han öppnade även den första tennisklubben i sin region, Bosanska Krajina (delar av norra och nordvästra Bosnien), som var ett av kungariket Jugoslaviens mest fattigaste delar. Där vårdade han ofta bönder och fattiga utan kostnad.
Stojanovićs personlighet gjorde honom känd och populär hos stora delar av Krajinas befolkning. Men detta gjorde honom också till en måltavla för kroatiska fascister som, efter Nazitysklands och dess allierades ockupation av Jugoslavien, tog kontroll över Bosnien-Hercegovina. I Bosanska Krajina kom motståndet mot axelmakterna att bli som hårdast. Dels eftersom merparten av bondebefolkningen var serber, som fruktade för sina liv i samband med kroat-fascisternas folkmordsplaner, och dels eftersom kommunisterna hade många sympatisörer bland gruvarbetarna i regionen.
Med tiden blev Stojanović ledare för det kommunistledda partisanupproret i det multietniska Bosanska Krajina. Utöver att behöva slåss mot nazi-tyska, kroat-fascistiska och serb-ultranationalistiska förband, var partisanernas uppdrag att skydda delar av civilbefolkningen som var på flykt. Många som inte kom undan axelmakternas trupper kom att bli massakrerade och satta i koncentrationsläger. En av de nazi-tyska officerarna som bidrog till att genomföra “folkomflyttningar” till koncentrationsläger var den dåvarande löjtnanten Kurt Waldheim, som senare blev konservativ politiker i Österrike och FN:s generalsekreterare 1972-1981, vilket ledde till kontroverser och utredningar.
Av dessa och andra anledningar kom Bosanska Krajina och berget Kozara, där axelmakternas sommaroffensiv mot partisanerna ägde rum under sommaren 1941, att få mycket utrymme i den politiserade jugoslaviska partisanfilmfrämjandet. En annan känd person bland “krajisnici” var kvinnan, eller rättare sagt tjejen, Lepa Radić. Hon var 17 år gammal när hon hängdes av SS-trupper bestående av jugoslaviska tyskar, efter att ha blivit tillfångatagen i striderna 1943. Efter kriget blev hon förklarad som den yngsta folkhjälten. Ett av hennes sista ord i samband med hängningen var “död åt fascismen, frihet åt folket”.
Den senaste beskrivningen av Radićs historia hittar jag i den tecknade serien All You Evildoers, (i min svenska översättning: Alla ni gärningsmän) av Lejla Zjakić, student vid Bard College Berlin och verksam i projektet Artistic Approaches to German History, Memory of Forced Migration and the War. Med tanke på projektets namn inser jag snabbt att Zjakićs verk också är ett verk om hennes egen historia. Serien börjar med den emotionella parallellen om två unga kvinnor som mördas vid samma plats under två krig. Den ena kvinnan, Lepa, för att hon var kommunist och den andra för att hon var muslim, under kriget i Bosnien 1992-95.
Zjakić beskriver Radić som en riktig hjälte eftersom hon som ung person drevs av högre tankar och ideal om frihet och gemenskap, medan så många vuxna var fast i nationalism och fixering vid etnicitet. Hennes illustrerade beskrivning av Lepa som kämpe och bosnienserbisk patriot blandas med otäcka beskrivningar om det våld och de hemskheter människor i Bosanska Krajina fick bevittna och genomleva i samband med den kroat-facistiska regimens politik, med dödsläger och pogromer. Teckningens innehåll handlar mycket om att problematisera hur man uppfattar och konstruerar hjälten liksom hjälterollen i relation till idéerna som präglar individens närmaste omgivning.
När jag läser texten får jag blandade känslor och känner mig kluven. Jag gillar inte hyllningen av kommunister med tanke på den totalitära och anti-demokratiska ideologin. Men jag blir samtidigt påmind om att unga människor under tillfälliga perioder har lätt att hamna vilse och gripas av stora ideal och viljan att genomföra radikala förändringar. Jag tänker även på mitt eget släktträd bestående av bosniska serber och muslimer (bosniaker) som var storbönder, lärare och handlare, där man under 1940-talet valde att stödja den kommunistledda partisanrörelsen. Det var i första hand inte av ideologiska skäl utan eftersom man var rädd att bli dödad av (framför allt) chetniks, alltså serbiska ultranationalister, som också dödade andra serber som Stojanović, som inte ansågs tillhöra “de riktiga serberna”.
Därför känner jag en viss lättnad när jag i slutet av texten läser Zjakićs kommentar om att hon ser på Lepa som både offer och hjälte på samma gång, samt tänker sig hur dessa egenskaper kan samexistera. Några dagar senare berättar också min liberala kollega i Kroatien att kommunister sällan utgjorde majoritet i partisanrörelsens förband, eftersom det fanns liberaler som anslöt sig i brist på bättre alternativ. Även om man senare insåg att förhoppningar om demokratiska Jugoslavien gick till spillo, inte minst med tanke på den röda terrorn som kom att råda efter kriget.
”Min kära från Bosanska Krupa” (”Mala moja iz Bosanske Krupe”) var en dikt om en partisantjej från staden Bosanska Krupa i nordvästra Bosnien som skrevs av den kommunistiske författaren och ”kulturproletären” Branko Ćopić. Han var själv partisan som efter kriget bland annat skrev barnböcker med partisantema som ingick i skollektyren och därmed i den officiella indoktrineringen. Hans dikt handlar dock inte om Lepa Radić utan om en annan kvinna som hette Marija Bursać, som likt Lepa var aktiv som stridande sjukvårdare och blev utnämnd till folkhjälte efter sin död. Men den antifascistiska regionen Bosanska Krajina under den socialistiska Jugoslaviens tid kom att få en helt annan symbolik i samband med landets kollaps under 1990-talet.
Zjakics serie har även ett reflekterande budskap. Det är en berättelse som visar hur våra socialt konstruerade identiteter kan användas på olika sätt i olika situationer. Medan individer och serber som Stojanović, Radić och Bursać kom att kämpa för ett multietniskt och anti-fascistiskt samhälle, kom många serber vid 1990-talets början att acceptera liknande idéer som de serbiska ultranationalisterna hade under 1940-talet, om ett ”etniskt rent” Storserbien.
Stojanovićs födelseort Prijedor är ökänd för koncentrationsläger med tortyr och att över 3 000 bosniaker och kroater dödades av bosnienserbiska nationalister och militära enheter under maj-juni 1992. I Prijedor tog det nästan 25 år för anhöriga att få tillstånd att bygga ett monument över de 102 barn som dödades. I Banja Luka, som tidigare var Bosanska Krajinas ”huvudstad”, bär en av parkerna Stojanovićs namn. Men staden är idag ansedd som bosnienserbernas huvudstad och har en historia av systematiska fördrivningar av “icke-serber”. I Bosanska Krupa, som framåt slutet av 1991 förklarades som “serbisk kommun”, ledde myndigheternas agerande till att “icke-serber” blev mördade, misshandlade och systematiskt fördrivna. Ibland kan man verkligen tillämpa frasen att ”människor vänder sig i sina gravar”.
global@opulens.se
