RIKSTING. Det finns något högst behjärtansvärt med det Riksting för västerländsk konstmusik som för andra året i onsdags ägde rum i Berwaldhallen i Stockholm. Man vill ”vara en mötesplats för konstmusikens alla olika aktörer” och samtidigt ”stärka konstformens roll i samhället”.
Vissa filmer kan göra ett starkt och outplånligt intryck på en. Men ska man verkligen se om gamla filmer man älskat?
“En text med magstöd- smart, klarsynt, initierad, känns genuin och extremt samtida.” Helena Lie har läst Melissa Broders So sad today.
Ett av föregående filmårs vackraste möten tecknades i bläckliknande cirklar, när forskare lyckas kommunicera med rymdvarelser i Arrival. Karolina Bergström ser en samtid där pratsamma utomjordingar trängs med bilden av det fientliga rymdmonstret.
PÅSKSERIE. Under förra århundradet var förutspåelser om religionernas utdöende inte ovanliga. Nu talar många istället om deras comeback.
IDENTITETSPOLITIK. Whitneybiennalen, New Yorks biennal för samtidskonst, har hamnat i blåsväder och i det sociala mediadrevet. Som vanligt kan man kanske säga, är det en så kallad konstskandal som har seglat upp.
Avskalning, nerskalning, reduktion. Så kan utvecklingslinjen inom Lars Noréns senare decenniers dramatik beskrivas. Från 1990-talet tror jag att exempelvis Jon Fosses stiliserade dramatik haft en viss påverkan på Norén.
Våroffer är en storslagen manifestation av hopp och förnyelse men också om allts förgänglighet. Den 20 april sätter Kungliga filharmonikerna upp Stravinskys mästerverk på Stockholms konserthus, 104 år efter uruppsättningen i Paris…
Varje sommar när jag besöker min hemstad Banja Luka i Bosnien och Hercegovina utför Republika Srpska en militärövning. Det är ett fjuttigt spektakel där unga män landar med helikopter på stadsbron och springer omkring med vapen.
