FRAMTIDSTRO. “Varför ser vi inte att pojkarna på Medborgarplatsen inte ger upp? Att de visar prov på ett mod få av oss har och en jävla anamma vi inte sett på länge?”, undrar Amra Bajric.
SOLFÖRMÖRKELSEN. “Och så kunde man, när timmen var inne, med glasbiten för ögat se hur solen blev allt mindre och skuggan tog över. Det var fascinerande och gav ett livslångt minne, från en ovanligt varm och vacker sommar, och ögonen klarade sig bra”, skriver Ivo Holmqvist.
BAKÅTSTRÄVARE. “Man skulle ändå kunna föreställa sig att filmbranschen hade lärt sig något av hur trevligt det är för deras kolleger i skivbranschen att få intäkter igen. Men icke”, skriver Erik J Rudvall.
FÖRLOPP. “Hans senaste verk, diktsamlingen Ming, skiljer sig en hel del från romanen, men är lika inlockande och lakonisk i tilltalet. Lika avrustad från inställsamhet. Det är inte särskilt ljust, men har relevans”, skriver Helena Lie om Bjørn Rasmussens nyutkomna diktsamling.
MYTOMSPUNNEN. “Mannerheim var en utpräglad aristokrat och militär där hans bakgrund i den tsarryska armén, vilken han tog avsked från som generallöjtnant under revolutionen, kom att prägla hela hans gestalt till en sådan grad att privatmannens karaktär blivit omgärdad med en myriad av mytbildningar”, skriver Alexander Sanchez.
MEDMÄNSKLIGHET. Vilket ansvar har vi egentligen för vår nästa i den digitaliserade samtiden? Karolina Bergström tittar närmare på bioaktuella The Square och andra filmer som sätter fingret på den etiska spiken.
MEDIEMYT. Länge har högerextrema kretsar spridit myten om att invandringens negativa effekter mörkas av medierna. En myt som spridit sig och idag omfamnas även av opinionsbildare som vanligtvis inte placeras på yttersta högerkanten.
KÅSERI. “Oneida slutligen betyder kanske inget på grekiska eller på andra språk, mer än att det är en ort i upstate New York som har en särskild och bitvis fascinerande historia (på nätet står en del om de säregna familjestrukturer man inrättade)”, skriver Ivo Holmqvist.