Världen vi inte fick vara med och bygga måste rivas

Krönikor/Samhälle
Foto: Pixabay.com

METOO. Nej, inte en berättelse till om kvinnor som blivit knäckta av män eller människor i maktpositioner, tänker jag när vi står på balkongen och röker. Vi står högst upp i hela Gävle, allting kan vi se, men ingenting är tydligt. Hur många meter är det ner till marken? Jag tänker på de som fallit, att man tror att de hoppat – som ett aktivt, medvetet val, att det blir enklare att tänka kring det så. Överkänslig, svag, sjuk, så som det verkat med så många kvinnor genom generationer.

Tidigare på dagen har jag pratat med en vän till en kvinna som inte orkade finnas mer. Det är svårt att tänka sig någon starkare, jag skulle använda ett fånigt ord som fri, men jag kände henne inte, visste att hon gick sönder av orättvis behandling. Hon förde obekväma saker till ytan och blev straffad. Hur starka ska vi behöva bara? Avståndet till marken får det att snurra i huvudet. Vad fan ska vi göra? säger hon som jag pratar med. Han har alla på sin sida, han har makten och formuleringsförmågan och hon har ingen, inget.

Jag tänker på Ester Henning, som jag skrev om i Drömmen om Ester. Att hela hennes liv var ett enda långt MeToo men utan räfst och rättarting. Att hon kämpade ur underläge, små punktinsatser av stöd. Att hon visste att hon hade lika stor talang och lika stort värde som Anders Zorn. Att det var fel.

En vän, ej svenskfödd, har fått sitt liv helt förstört av männen, och Migrationsverket. Hennes berättelse har – som i så många fall – misstänkliggjorts, hennes rädsla reducerats. Skaver hennes vittnesmål för hårt mot den bild av de svenska värderingar som vi slår oss på bröstet för? Den privilegierade rösten sätts som mall, om och om igen.

Vi är lyckliga över MeToo, men den möjliggörs av ett stöttande kollektiv – och ett rättsystem som inte gör skillnad – den ensamma individen har inte mycket att sätta emot. Den som redan har röst kan ta röst, och inspirera den utan, men vi står på balkongen och ropar: Vad ska vi göra? För just de här kvinnorna krossas just nu. Och det är som om vi väntar på att staden ska svara.

År 2017 har gått, och vi har rivit upp och det har varit gott och viktigt, men patriarkatet är ett maskrosfält – det måste upp med rötterna.

Tidigare på dagen har jag tagit fram två favoritböcker: Eva Neanders Dimman Staden Nattljus och Yvonne Veras Flammande fjäril. I den första står: ”Hon vandrade på smala trådar över branta stup. Om ingenting väckte henne skulle hon kanske orka leva tillslut”. Och Vera: ”Hopfälld i två hälfter är ena delen av henne död, den andra levande. Hon vet inte vilken som är starkare.” Flickan i romanen tror att hon är en fjäril som kan landa på vilken blomma som helst, men så är det inte, hon ”håller andan hårt som en knytnäve, i stället bultar allting högljutt för att påminna dig om hur verkligt levande du är… dina knän som böjer sig och viks undan.” ”Genom ännu en skada och en insikt, strävade de efter att bli hörda”.

På annandagen 1870 föddes Virginia Bolten som var verksam som journalist och syndikalist i Argentina. Hon skrev feministiska texter, höll den första 1maj-demonstrationen i Sydamerika och myntade begreppet: ”Ni dios, ni patrón, ni marido.” Typ: ingen gud, ingen boss, ingen man. Jag håller i de orden, tänker att hon gjorde lika för att orka, men längtan spränger igenom: att vara människor mot och med varandra, att kunna kliva in i varandras liv utan att riva sönder.

Vi fimpar våra cigaretter. Går in till festen. Men inte som om ingenting hänt. Bara vilsna i en värld vi inte fick vara med och bygga, och nu måste riva.

ANNA JÖRGENSDOTTER

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Anna Jörgensdotter

Anna Sanvaresa (fd. Jörgensdotter) är verksam som författare och frilansskribent men också engagerad i Asylkommittén och Joe Hillsällskapet i Gävle där hon bor. Debuterade 2002 med romanen Pappa Pralin och kom senast ut med romanen Solidärer som utspelar sig i Spanien och Gävle 1936-1939. Historienörd och skriver gärna om kvinnor och kamp genom historien.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen