Vägen ut ur klimatkrisen

Krönikor/Samhälle
Bildkälla: Pixabay.com Bearbetning: Opulens

KLIMATKRISEN. Så vad och vem ska man tro på? Å ena sidan sitter vi på lösningar, å andra sidan står vi inför ett problem som riskerar att dra ner rullgardinen för vår globala existens för gott, skriver Erik Cardelús. 

 

 

En grådaskig marsdag, nu i onsdags närmare bestämt, fastnar jag i en reception. Ett möte dröjer och en vänlig receptionist erbjuder mig kaffe, två dagstidningar och en mjuk soffa.

Väl nere i soffan försjunker jag i en näringslivsartikel i Svenska Dagbladet, där en framstående vd ger sin syn på läget: ”Den svåraste utmaningen som samhället står inför är klimatet och att det gäller att agera och inte blunda.” Sedan påpekar samma person att vi kommer att kunna flyga mer, fast då i personliga drönare. Inga livstilsinskränkningar, alltså. För tekniska lösningar finns, det gäller bara att använda dem, alltifrån transportdrönare till mer miljövänliga drivmedel.

En förundran sänker sig över mig där i soffan. Finns det verkligen tekniska lösningar som inte används? Varför då? Förbryllad läser jag om artikeln och finner att den politiska nivån liksom är borttrollad. Borttrollad, precis som den personligt-moraliska nivån. Varför sitter man på en klimatlösning som inte används? Är det girighet, patentkrångel, virus eller vad då?

Lätt förvirrade byter jag blad, från en morgontidning till en annan. I Dagens Nyheter möts jag av en artikel som flaggar för en aktuell bok. Boken heter The Uninhabitable Earth och är skriven av den amerikanske journalisten David Wallace-Wells. Här slås det fast att klimatkrisen är ”mycket värre än du tror.” Samtidigt varnas det för binärt tänkande — att det varken fixar sig eller är kört. Avgörandet ligger i våra händer, men det är både sent på och för jorden.

Så vad och vem ska man tro på? Å ena sidan sitter vi på lösningar, å andra sidan står vi inför ett problem som riskerar att dra ner rullgardinen för vår globala existens för gott.

Kanske kan allt liknas en korsning, där i princip alla utgår från ett gemensamt problem — det hotade klimatet. Sedan spretar vägarna olika håll. Kanske ligger den där korsningen i Los Angeles, massbilismens och den narcissistiska människans hemort. Platsen där de flesta kör runt ensamma i sin egen bil, lyssnar på sin egen musik och tänker på sina egna problem. Ett bilåkande som sällan innebär någon tidsvinst, mot att åka kommunalt eller cykla, för det bildas enorma köer när alla ska fram med sin plåtlåda och luften tjocknar. Men det känns skönt att ratta runt där i sin autoerotiska ensamhet, på sin egen väg, med sitt eget soundtrack. Kanske lyssnas det på ”Highway to hell” med AC/DC eller ”My way” med Sinatra. Eller så kan man kan rent av tralla loss med ”All along the Watchtower” med Jimi Hendrix: “There must be some kind of way outta here/Said the joker to the thief/There’s too much confusion/I can’t get no relief.

Vilka är då de vanligaste vägarna i klimatdebatten? Här är det trots allt ganska binärt. Vi kan köra en väg som kantas av teknikoptimism och underhålls av teknologer, näringslivsföreträdare och högerinriktade personer. Här är politikerna storboven, bromsklossen för de ekosmarta marknadslösningar som näringslivet och teknologerna erbjuder, men som inte släpps fram. Här kommer Homo Economicus och Marknaden att gå hand i hand och fixa det åt oss, bara politikerna, proggarna och eko-pk-maffian ställer sig vid sidan om vägen och håller käft.

Sedan har vi den andra vägen med en bred samling av forskare, intellektuella och rödgrönt folk hojtande med pekfinger i vädret. Tesen här är att vi inte kan fortsätta leva på som för närvarande, för då spricker planeten. Vi måste konsumera mindre och annorlunda, avstå från en del saker och styra om prioriteringar. Dessutom måste politikerna åstadkomma reformer och strukturer som hjälper oss att bli mer effektiva och kraftfulla. För gnet vid sopsorteringsanläggningen och ekoprodukter i affären räcker inte. Här utgör också tekniska lösningar en faktor bland andra viktiga faktorer.

Mötet dröjer. Med en andra kopp kaffe i handen begrundar jag ett foto av Greta Thunberg i en av tidningarna. Bakom hennes syns ett hav av skolstrejkande ungdomar, sådana som tröttnat på vuxenvärldens stora snack och lilla verkstad. Kanske kan hon och dagens ungdom hjälpa oss att finna en tredje väg, en väg där tekniska lösningar, teknikoptimism och Marknaden integreras med politikunderlättade livsstilsförändringar. En väg där individ och kollektiv, samhället med alla dess medlemmar och kuggar samverkar, konkret och uthålligt. En väg där vi alla kan vandra oavsett om vi bär näringslivskostym, vänsterkofta eller bakvänd keps.

ERIK CARDELÚS
Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Alabama blues

ETIK. Abortmotståndare världen över vädrar morgonluft efter att delstaten Alabama i onsdags
Gå till Toppen