Vad har det tagit åt Socialdemokraterna?

Krönikor/Samhälle
Finansminister Magdalena Andersson. Foto: Wikimedia Commons

PESSIMISM. De socialdemokratiska ministrarna trumfar över varandra när de ska beskriva partiets nya stramare hållning i migrationsfrågan. Sofia Nerbrand undrar vart internationalismen och framtidstron tog vägen.

Vad har det tagit åt Socialdemokraterna? Honnörsord som solidaritet och internationalism beskriver näppeligen partiets migrationspolitik. Statsminister Stefan Löfvens ministär har infört EU:s njuggaste flyktingpolitik – och slår sig för bröstet. Justitieminister Morgon Johansson hävdar att gratis busskort till ungdomar under sommarlovet inte hade varit möjligt utan en åtstramad migrationspolitik (sic!). Finansminister Magdalena Andersson hävdar att barn till flyktingar kan öka kriminaliteten i framtiden och slita isär samhället: ”Vi vill inte ha ett samhälle med växande klyftor där sammanhållningen blir sämre. Om barnen får dåliga uppväxtförhållanden, där de har svårt att klara skolan, så kan det föda sociala problem och kriminalitet. I Sverige skulle vi bli främlingar för varandra” (Dagens Nyheter 28/5).

Som om rätten till asyl enkom handlade om att det vore bra för mottagarlandet. Att fly är tyvärr ibland det enda sättet för en människa att överleva. Att ta emot en flykting handlar om anständighet och respekt för liv. Och på lång sikt brukar invandring vara en vinstaffär, om det nu skulle vara det primära.

Människor är en tillgång. Särskilt om de tillåts blomma ut och försörja sig själva. Det borde Arbetarepartiet Socialdemokraterna som sjunger Internationalen på 1 maj låta så många som möjligt göra – oavsett var de är födda. Andersson, Johansson och Löfven har en förbannad plikt att välkomna människor till Sverige och in på den svenska arbetsmarknaden. Att genomföra de reformer på hemmaplan som krävs. Att inte stänga gränserna.

Själv har jag tidigare bekymrat skrivit om den pessimism som svärtar ner borgerligheten (Dagens Nyheter 27/3). Häromdagen skrev statsvetarprofessorn Bo Rothstein på liknande tema att det saknas hoppfullhet inom vänstern (DN Debatt 26/5). ”Jag har letat ordentligt men ingenstans hittar jag en seriös politik från vänster som inger något hopp om en bättre framtid. Klagosångerna om allt vi måste frukta är i stället närmast oändliga.” Han varnar, liksom undertecknad, för hur fruktan och misstänksamhet leder till missunnsamhet och minskad tillit och förändringsbenägenhet. Populistiska partier vinner i stället mark, vilket är just det vi ser. S har tappat fotfästet och SD har förfärande många sympatisörer. Ju mer pessimismens melodi spelas, desto fler kommer att gå över till dysterkvistarnas sida.

Och hur illa Socialdemokraternas utspel och uttalanden än är, så vinner Jimmie Åkesson den grenen varje dag i veckan. Jag kan rekommendera alla att se hans vårtal på Youtube för att se vad vi har att göra med. Mycket försåtligt kritiserar han allt från ful ny arkitektur till situationen för många ensamma pensionärer och lägger skulden på flyktingar, dem som inte hör hemma här.

Det som symboliserar vårt hårda och pessimistiska land mest just nu är de nyligen uppförda stängslen på Hyllie station i Malmö. Vi talar om ett högt gallerstaket med hullingförsedda pilar som löper längs hela perrongen där tågen från Köpenhamn och Kastrup ankommer Sverige. Det är en skam för (S)verige.

SOFIA NERBRAND

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen