”Stort misstag av V att utesluta förnyare”

Debatt/Samhälle
Montage: Opulens.
SOLIDARITET. Det största misstaget Vänsterpartiet kan göra är att fortsätta utesluta dem som vill förnya partiets arbete genom att inte främst söka sitt förtroende inåt i det egna kotteriet, utan istället vinna förtroendet utåt, hos dem som behöver vår solidaritet som bäst, såsom förortens kvinnor, skriver Amine Kakabaveh som ikväll gästar programmet Min Sanning i SVT.

 

 

DEBATTSUGEN? SKICKA BIDRAG TILL 

I förra veckan kallade Vänsterpartiet med kort varsel till en presskonferens där de lovade att ”meddela ett beslut”. På sociala medier hann journalisterna börja gissa att det nog var Jonas Sjöstedt som skulle avgå. Inte så konstigt, så där har det gissats lite överallt i partiet sedan valet. Men det var säkert inte meningen att sätta igång sådana spekulationer. Istället för en avgående partiordförande fick journalisterna träffa partisekreteraren som meddelade att partiledningen (VU) fattat ett beslut om att föreslå partistyrelsen att utesluta mig ur partiet.

Partisekreteraren intygade att det inte handlade om mitt arbete mot hedersförtryck, men glömde säga att han hade sammanställt ett över fyrtio sidor långt dokument som till största delen bestod av artiklar som jag skrivit om just hedersförtryck. Detta var bevismaterialet för att jag hade ”allvarligt skadat” partiet, som det heter i partistadgarna. Istället var partisekreteraren hoppfull om att allt skulle bli bättre om jag bara försvann. ”Vi kommer att framstå som tydligare mot hedersvåld än hittills”, lovade han journalisterna. Efter att ha läst presskommentarerna till detta uttalande och alla de över flera tusentals mail, sms och meddelanden av fantastiska sympatiyttringar som jag har fått från allmänheten så är jag inte lika säker.

Ingen hade ringt mig och berättat om uteslutningen. Sedan december 2017 har ingen i ledningen eller riksdagsgruppen överhuvudtaget pratat med mig eller svarat på mina brev om min situation. Den här gången var det extra synd att de inte ringde. För i så fall hade jag fått fundera på om jag skulle berätta att jag redan veckan före, i en intervju med SVT:s Min Sanning, hade sagt att jag självmant hade bestämt mig för att lämna partiet, i väntan på att man inför ett demokratiskt ledarskap där inte riksdagsgruppen överprövar medlemmarnas och väljarnas förtroende för mig. Nu förhandsvisade istället SVT delar av intervjun och sedan jag själv bekräftat mitt utträde så fanns det ju inte längre någon att utesluta.

Partisekreteraren meddelade nu att detta var ”oerhört märkligt”, men också ”typiskt” mig att inte meddela honom innan jag meddelade medierna. Att han själv samma morgon hade kallat till en presskonferens där han tänkte karaktärsmörda mig inför en samlad svensk presskår utan att först slå mig en signal, verkade han ha glömt bort. ”Om vi hade vetat detta hade vi inte inlett en besvärlig uteslutningsprocess”, suckade han. Jag gissar att jag borde be om ursäkt.

Sen kom helgen och mitt förra parti presenterade ett utkast till nytt partiprogram, där den viktigaste nyheten var att man ville stryka kravet på svenskt utträde ur EU. Den socialistiska oppositionen handlade alltså om att anpassa sig till att tycka samma sak som de andra riksdagspartierna. Att vänsterpartiet accepterar EU:s nyliberala hegemoni var ingen nyhet, utan det är att följa en redan inslagen väg.

Vänsterpartiets demokratiska och politiska problem är uppenbara. Under förra mandatperioden hoppade flera ledamöter av sina uppdrag i förtid, och i flera fall berodde avhoppen på brister i det demokratiska arbetet. Såhär uttryckte sig Wiwi-Anne Johansson när hon i förtid lämnade sitt uppdrag i oktober 2017:

”Att jag väljer att sluta beror enbart på att jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid. Att vi saknar strukturerade arbetsformer, att ledamotsstödet efter omorganisationen har utarmats, att härskartekniker som osynliggörande och liknande har fritt spelrum… Det gäller inte minst hur man hanterat Amineh Kakabaveh. Det har en stor inverkan på hur jag tycker att man rent mänskligt har felat och hur man från gruppledningen skött det illa.”

Jonas Sjöstedt kommenterade kallt: ”Sånt sker på arbetsplatser”. Året efter var det partikongress. Inför kongressen intervjuade Ekot den socialistiska kämpen Ann-Marie Engel som varit med att skriva en motion som var kritisk till interndemokratin, det minskade internationella solidaritetsarbetet liksom partiledningens hantering av frågan om hedersförtryck. Partisekreteraren Etzler slog ifrån sig all kritik och försäkrade att nästan alla var överens om att Vänsterpartiet istället blivit ett ”vänligare parti”.

På samma kongress lämnade Rossana Dinamarca sin plats i VU. Trots att hon tillhört partitoppen, varit vice partiordförande och suttit i riksdagsgruppens valberedning så var hon inte nöjd med det utrymme hon fått i partiet. Nu vittnade hon plötsligt om ”år av systematiskt osynliggörande från partiledningens håll”. Hon fortsatte:

”Titta på vem partiet lyfter i sociala medier. Det är bara Jonas i princip. Är det inte han så är det andra män, och det är mycket vitt.”

Så hur reagerade ledningen på detta påhopp om att partiordföranden profilerades i medier och dessutom var en blond svensk man? ”Rossana har många poänger i det hon säger”, svarade Sjöstedt undergivet. Det var naturligtvis ett lika fegt som dumt svar, men inte heller förvånande. I Vänsterpartiet har man ägnat mycket tid åt ”internfeminism”. Om patriarkala strukturer finns i hela samhället så måste det också finnas i det egna partiet. Och detta är ju sant. Men istället för att ta itu med demokratistrukturen och partikulturen så har ”internfeminismen” istället bara blivit ett sätt att göra kritiken ofarlig. Allt blir bara abstrakta strukturer, ingen behöver ta konkret ansvar. Det blir möjligt att kritisera män för att de är män och att påpeka vilken hudfärg någon har. Men ledningens ideologiska inriktning och ledarskap får inte ifrågasättas.

Stöd Opulens - Prenumerera på Premium!

Opulens utkommer fem dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 29 kr i månaden eller 350 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.
På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film.
PRENUMERERA HÄR!

Det är ingen hemlighet att jag under flera år haft en konflikt med partiledningen. Men både Jonas Sjöstedt och Aron Etzler har kunnat lita på att jag aldrig skulle anklaga dem för att vara ”vita män”. Sådana kan ju vara både bra och dåliga. Istället har jag berättat om den utfrysning som jag varit utsatt för. I intervjuer har jag sagt att partiet har för många karriärister som kommer direkt från ungdomsförbundet. Jag har sagt att partiet håller på att utvecklas till en ”medelklassvänster” när många arbetarväljare röstar på SD. Jag har kritiserat den kulturrelativism som gör att man ser mellan fingrarna när barn med utländsk bakgrund påtvingas sina föräldrars religion och oskuldsnormer. Att jag talat om ”karriärister”, ”medelklassvänster” och ”kulturrelativister” anfördes mot mig i den uteslutningsprocess som ledningen ville starta mot mig. Jag tänker inte ge något råd till det parti som jag på obestämd framtid har lämnat. Men det största misstaget partiet kan göra är att fortsätta utesluta dem som vill förnya partiets arbete genom att inte främst söka sitt förtroende inåt i det egna kotteriet, utan istället vinna förtroendet utåt, hos dem som behöver vår solidaritet som bäst, såsom förortens kvinnor. 2006 skrev någon såhär på DN Debatt:

”Partiet måste inse att dess mångfald av åsikter är en tillgång. …. Det är dags för partiledningen att sträcka ut en hand till dessa förnyare och ge dem en roll så att partiet äntligen kan komma vidare i den interna debatten. Om inte detta sker ser det dystert ut. Fortsätter utträngningen av kritiska röster finns risken att vi har två vänsterpartier som ställer upp i valet 2010. Jag tror att det vore en mycket olycklig utveckling.”

Så skrev alltså Jonas Sjöstedt. Det här var innan han satte sig i en ledning där man anser att det bästa sättet att bättra på partiets förtroende i en fråga är att först utesluta den som arbetat mest engagerat med samma fråga.

AMINEH KAKABAVEH

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen