Spaning efter klassrötter — Mamman intervjuas

Samhälle
Ur det privata fotoalbumet.

KLASS. Genom att intervjua sina föräldrar försöker konstnären Maria Johansson undersöka sin egen klassbakgrund. Först ut är intervjun med mamman och Maria berättar även lite om sig själv. Imorgon publicerar vi den avslutande andra delen, där pappan intervjuas. 

 

Jag sökte mig till konstskolor tidigt och har sedan dess umgåtts och levt bland medel- och övre medelklass för det är ju så konstvärlden ser ut. Trots en arbetarklassbakgrund som sträcker sig generationer bakåt. Det skulle dröja till 40-årsåldern innan jag insåg fullt ut att jag lever i ett klassamhälle som ger olika förutsättningar. Innan dess ville jag, med fötterna stadigt i 70-talets vänsterrörelse, tro att att alla hade samma möjligheter.

Min enda målning som faktiskt handlar om min bakgrund är ”Vägskäl”. En målning på min son Johnny och pappa. De går år olika håll och Johnny, som på ett sätt är jag, väljer en annan väg än pappa.

Jag började då söka efter vad som gjort mig till den jag är, efter den värld som format mig. Intervjuade mina föräldrar och upptäckte att deras livsöden var fascinerande på många sätt. De skapade sina vuxna liv under den tid folkhemmet och välfärden växte fram och samhället gick igenom stora förändringar. Det är svårt att ge en bild av vad det innebär att ha en arbetarklassuppväxt. Jag vill därför använda mina föräldrars berättelser som en spegel istället för att med egna ord förklara. Mycket i intervjuerna har fått strykas på grund av platsbrist, vill jag ha med allt får jag skriva en bok, men det har också betytt att bilden av att leva i 50- och 60-talets arbetarklass liv i Sverige hamnat än mer i fokus.

Per Albin Hansson menade att Sverige borde bli som ett hem för hela folket präglat av samförstånd och jämlikhet. 1935 kom lagen om folkpension, 1938 lagstadgades rätten till två veckors semester, 1955 kom allmänna sjukpenningen. Det skulle dröja till 1974 innan föräldrapenningen kom. Första förskolelagen kom 1975. Folk slutade gå i kyrkan parallellt med att folkhemmet växte sig starkt. Samhället sekulariserades och bilden av världen vidgades samtidigt som den enskilda individens valmöjligheter blev fler.

Varför valde jag att bli konstnär, hur kom jag på den idén? Vi var en stor familj och ofta bodde släkt eller någon av mina föräldrars vänner, som tillfälligtvis inte hade någonstans att bo, hemma hos oss. Det var kul och socialt men kunde emellanåt bli stökigt och tidigt fick jag behov av att söka en egen vrå. Vi var fem systrar och jag fanns i mitten. Mina äldre systrar tog rollerna som mammas hjälpredor medan jag fick höra att jag var duktig på att måla och jag förstod av de vuxnas ord att konst var något fantastiskt. Det blev min grej. Jag drog mig undan och målade, funderade och fantiserade. Som mellanbarn har man inte ögonen på sig på samma sätt som äldre och yngre syskon och det gav på gott och ont ett friare spelrum. Suzanne Brøgger talade i en intervju om epigenetik, att vi via generna även ärver starka upplevelser och känslor. Kanske hamnade uttrycksbehovet från generationer bakåt just i min uppsättning av gener. Eller har det tidigare inte varit möjligt att bli konstnär av just klassskäl?

Här följer min intervju med mamma, Birgit Johansson, uppväxt i en smedfamilj i Stora Herresta på Österlen 1934.

Vilken relation hade man till arbete under din uppväxt?
— Livet var egentligen aldrig något annat än arbete.

Vilka förhoppningar fanns om vad arbetet skulle ge dig? Vad hade du för drömmar om framtiden under uppväxten?
— Ekonomisk trygghet, men inget utöver kost och logi. När jag har slutat skolan ska jag ha vår- och höstkappa när jag går till jobbet, så tänkte jag. Det var min dröm.

Hur såg morfar och mormor på sitt arbete?
— Man talade inte om sånt, man bara jobbade.

Fortsätt

 

Hur ser du på dina föräldrars yrkesliv?
— De hade det som alla andra på den tiden. De steg upp när det blev ljust och lade sig när det blev mörkt och var tacksamma varje kväll de hade fått ihop till mat för dagen. De hade det som alla andra men lite fattigare vilket beror på att far råkade ut för en olycka, blev överkörd över händerna och fick lämna jobbet som smed för han kunde inte använda händerna på samma sätt. I stället köpte familjen en bondgård, det var alltid fattigt.

Hur började ditt yrkesliv?
— Som hembiträde hos en åkeriägarfamilj när jag var 14 och jag fick bo på vinden i ett kyffe som var avskärmat med ett tyg för ett lager med bildäck och skrot. De hade alla sina vuxna barn med familjer hemma så jag skulle laga mat till alla. Jag trivdes inte, stannade en vecka och sedan hjälpte far mig att komma till en köttaffär i Tomelilla istället. Till Herta Mårtensson. Och hon har lärt mig allt jag kan. Jag hade mest hjälpt till ute på gården, vi hade så lite mat hemma att man inte kunde inte laga mat även om man ville. Så allt var nytt för mig med olika köttbitars namn och användningsområde. Hon förstod att jag inte var dum utan bara okunnig.

Vilka valmöjligheter såg du?
— Jag ville in till Malmö och hade tänkt läsa på NKI brevskola till sekreterare men hade inte råd. Flyttade i alla fall till Malmö som 16-åring och fick bo hos min syster o jobbade som kallskänksbiträde på Hotel Fenix. Jag fick sedan jobb på Maby-Mya där de hade arbetsplatsbostäder som jag fick bo i. Sedan rullade livet på. Jag fick barn tidigt.

Hur har din uppväxt påverkat vad du sedan valt att arbeta med?
— Säkert väldigt mycket. Hade man vetat mer om världen och vågat mer hade det nog sett annorlunda ut. Jag visste så lite och man pratade aldrig om sådant. Då fanns varken radio eller tv.

Känns det som att du valt själv? Har du styrt själv eller anpassat dig till vad som dykt upp?
— Det har alltid handlat om slumpen. Och att jag fick barn så tidigt. När vi flyttade till Blekinge o barnen var lite större ville jag utbilda mig till laboratorieassistent eller något liknande. Men fick i stället ett barn till. Sedan hade jag fem barn och ett hus att sköta. Och jag sydde mina kläder själv. Barnens också.

Hur var stämningen på arbetsplatserna?
— Mobbning fanns inte vad jag kan minnas. Stämningen var som jag minns oftast kamratlig.

Hur såg relationen till arbetsgivaren ut?
— På syfabriken var ju alla anställda och det var lika lön för alla. Facket kom ju in då på den tiden och styrde upp lönerna. Men man hade respekt för arbetsgivaren, det gällde att sköta sig. De kunde dra av på lönen om man inte skötte sig. Behövde arbetsgivaren att man jobbade extra var man skyldig att göra det. Men facket gjorde att allt sådant blev bättre. Det blev hela tiden bättre och bättre.

Hur såg relationen till facket ut och vad betydde facket för dig som anställd?
— Man var inte tvungen att vara med men det var en solidarisk anslutning. Det mest betydelsefulla var att de förhandlade upp lönerna men också att de förhandlade fram semester, i början bara några dagar sedan fler och fler.

Vad har socialdemokratin betytt för din situation som arbetare?
— De hjälpte vanliga människor att få rättigheter och ta för sig. Palme talade mycket om vilka rättigheter arbetarna hade. Numera tycker jag mest att de pratar om makt och pengar. Men socialdemokraterna då förändrade hela samhället.

Hur var livet som hemmafru?
— Jag var nöjd med det men jobbade så fort jag hade chans. Jag hade ofta kvällsjobb för att tjäna lite extra och för att komma ut. Det fanns inga daghem och det var helt otänkbart att papporna skulle vara hemma. Vi hemmafruar fikade hos varandra varje dag men oftast hade man mycket att göra hemma och hann sitta ganska lite. Man passade varandras barn och hjälpte varandra när man kunde. Ibland gick jag och grannfrun in till stan på kvällen och tittade i skyltfönster.

Minns att vi ofta var med på pappas jobb under sommaren och bodde i husvagn i närheten av det jobb de gjorde. Hur upplevde du det?
— Det var trevlig avkoppling att vara i naturen. men det var jobbigt, jag tvättade till sex personer i plasthinkar och fick gå varje dag flera km för att köpa mjölk. Det fanns inget kylskåp i husvagnen.

Om du nu efteråt tänker på om det är något du tyckte skulle kunna fungerat annorlunda, i samband med arbetet, vad skulle det vara?
— Hade jag gått kontoristkursen och flyttat till Stockholm som jag tänkt, och då ville jag också byta förnamn till mitt andranamn Margareta och efternamn till Ovesson efter morfars förnamn. Då kanske livet sett annorlunda ut. Kanske hade jag då fått bättre självförtroende? Men det vet man inte.

Vilka är dina olika arbetslivserfarenheter?
— Efter Maby-Mya började jag på Fogstedts kappfabrik och sydde kappor på löpande band. Därefter gick jag över till Helge Hansons kappfabrik. Efter andra barnet fötts hade jag hemarbete. Då sydde jag krypbyxor till barn och gjorde lampskärmar och en del annat. Jag tog betor ibland för att få extrapengar till något som behövdes just då. Sedan jobbade jag på televerket på somrarna och Lilla-Birgit passade er. Därefter började jag jobba på en strumpfabrik på kvällarna. När du var 5-6 år började jag i Leikels speceriaffär. Då kunde man lämna barnen på något som hette barnparkering. Vi flyttade till Blekinge från Malmö den 3 mars 1967. Egon åkte på jobb i Iggesund i maj och femte barnet föddes 17 augusti. Han kom hem en dag i juli och sedan i slutet av augusti. Tiden däremellan var jag själv i nya huset med barnen.

— Jag började jobba på café sommaren efter. Sedan åkte jag och en grannfru med våra barn till tivoli där vi sålde biljetter till karusellerna. Och vi åkte runt till marknader för att baka våfflor. En rad olika småjobb passerade. Det blev mycket trappstädning, lottförsäljning på torget och en tid som städare kvällstid på Lagerblads boktryckeri. Därefter började jag jobba i köket på Norje motell och sedan köpte vi Norje Boke barservering med dans- och golfbanor som vi drev under sommartid. Där arbetade hela familjen. Därefter jobbade jag i affär. Först i en väskaffär och sedan i en skoaffär i över 10 år. När skoaffären la ner började jag jobba i vården. Senare började jag på Samhall där jag först vävde mattor och sedan hade hand om en tvättinrättning. Sedan blev det pension. Som pensionär jobbade jag som tentavakt tills jag var 72 år.

— Jag har lägsta pensionen men nu när huset, som jag delar med min sambo Fredrik, är betalat har jag låga utgifter och klarar mig hyggligt.

MARIA JOHANSSON

 

Följ oss eller gilla artikeln:
Prenumerera gratis
Twitter
Instagram
RSS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen