Pride och den svenska skolan

Samhälle
Bild: Pixabay.com. Digital modifiering: Opulens.

FIKTION. När etnologen Stefan Lindhagen forskade om demokrati och den fria tanken kom han över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av en viss Karin Johansson. Brevet ifråga författades den 6 september 2017 och var adresserat till Sveriges dåvarande demokratiminister Beatrice Sten. Karin erhöll aldrig något svar från ministern. Melker Garay tar sig an brevet.

 

 

 

Till demokratiminister Sten

Jag skriver till Er med anledning av något som rimligtvis borde bekymra Er. Jag är – för att gå rakt på sak – orolig för att svenska skolan har blivit en plats där Pride tillskansat sig en politisk plattform från vilken denna rörelse kan propagera för sina övertygelser. Här vill jag dock först betona att jag är en stor anhängare av Prides värdegrund, det vill säga att man ska vara stolt som människa oavsett vilket kön, vilken etnicitet eller sexuell läggning man har. Det jag vänder mig emot är att det inte längre tycks finnas utrymme för diskussion om själva Pride. Min son blev av sin lärare tillrättavisad när han ställde frågan:

Finns det några brister med Pride?

Istället för att uppmuntra unga människor att ta en allvarlig diskussion om fördelar och eventuella nackdelar med Pride så valde läraren att tysta ner min son. Möjligen är läraren i fråga inte representativ för den svenska skolan men onekligen är det ett symptom på något.

När jag häromdagen gick förbi min sons skola noterade jag till min förvåning Prideflaggor och banderoller med rörelsens alla färger. Och än mer förvånad blev jag när min sin son berättade att flertalet lärare på gymnasieskolan bar knappar med Prides logga. Sedan fick jag reda på att man uppmuntrade alla elever att delta i den årliga Pridefestivalen.

Vad har egentligen hänt? Jag trodde i min enfald att skolan var en plats för kunskap och lärande, inte en plats där man för ut politiska budskap. För är det inte frågan om politik när man agiterar – som vilket politiskt parti som helst – för frågor som i ett internationellt perspektiv är djupt kontroversiella. Ja, i många delar av värden tar man avstånd från vad Pride står för, vilket naturligtvis är beklämmande men icke desto mindre är det uppenbarligen så att Prides värdegrund inte accepteras överallt. Och här måste jag återigen påminna ministern om att jag själv delar den grund som Pride vilar på – jag kan inte nog betona det. Är det något som jag försvarar så det just den grunden. Jag påminner Er om det då jag är så ängslig för att Ni slentrianmässigt ska placera mig i ett fack. Att jag är en som tänker fel. Alldeles riktigt är det politiskt inkorrekt – det vill säga tabu – att ens ifrågasätta allt det som har med Pride att göra. Men detta borde ju inte hindra att man ska få dryfta frågan om vilka brister den rörelsen kan ha. Vi lever väl i en demokrati? Men vad är det för demokrati som råder när en lärare tystar ner en elev som ställer frågan:

Finns det några brister med Pride?

Är det inte skolans uppgift att värna om demokrati. Det borde ju vara A och O att uppmuntra elever till ett kritiskt tänkande; ett tänkande som är nödvändigt för att motarbeta all form av enkelriktning och all form av diskriminering av åsikter. Om detta har jag och min son talat men han vill egentligen inte göra en stor sak av det hela. Men jag själv i egenskap av jurist tycker att det är beklämmande att en i grunden politisk rörelse kan få så stort inflytande i den svenska gymnasieskolan.

Sedan undrar jag om inte skolan borde uppmuntra Pride till att fundera över om det inte finns en risk att rörelsen är på väg att skapa en atmosfär i samhället där man ser ner på de som har mod att ifrågasätta de normer som rörelsen vill etablera. Och visst är det paradoxalt? Inte skulle det se bra ut om de förtryckta – de som man inte visar någon tolerans för, de som inte är inkluderade i normen – börjar att förtrycka och respektlöst särbehandla alla de som avviker.

Hur som helst tycks det finnas inom Pride en viss självkritik då det till exempel finns personer som medger öppet att det finns brister med visst tankegods som florerar i den egna rörelsen. Här kan nämnas det bekymmersamma med att Pride har inslag som bejakar sådant som smärta, dominans och underkastelse. Det finns säkert fler saker som borde uppmärksammas beträffande vad rörelsen står för men jag väljer här att sätta punkt. Jag skulle dock vilja ställa en fråga till ministern:

Anser Ni själv att det finns några brister med Pride?

Vänliga hälsningar

Karin Johansson

MELKER GARAY

 

Melker Garay är författare och bildkonstnär. Han äger och driver med sina kollegor Opulens. Han är född i Chile, kom till Sverige som fyraåring och bor idag i Norrköping. Hans skönlitteratur kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Mer om författaren Melker Garay: www.garay.se

Det senaste från Samhälle

Gå till Toppen