Populism ingen lösning i en orolig värld

Krönikor/Samhälle

GLOBALISERINGEN. Populismen är ett gift. Eller? Ska inte politiker lyssna och ge folket vad de vill ha? Stå för en slags ”god” populism. Är inte detta särskilt viktigt i en tid då politiken anses impotent, till skillnad från förr när politiken förväntades kunna leverera det mesta.

Detta sätt att resonera har viss legitimitet. Medborgare har rätt att kräva så bra förutsättningar som möjligt i den stat de lever i och folkvalda företrädare som fattar beslut om hur skattepengar ska användas och lagar ska stiftas bör naturligtvis lyssna på sina väljare. Samtidigt finns det saker som är rätt och fel, oavsett hur många som lägger sin röst på det. Då tänker jag på demokratin som sådan, eller att varje människa har ett eget oinskränkt värde. Dessa värden kan man inte rösta bort.

Det finns också principer och resonemang som en politiker kan förfäkta även om de har en majoritet emot sig. Det kallas för övertygelse, tills motsatsen är bevisad. Eller att man gör en annan prioritering.

Populismen är til syvende og sidst ingen trevlig företeelse. Den kan vara publikfriande, men varken ge de resultat som människor önskar sig eller skapa samhörighet och harmoni i ett samhälle. Snarare ökade motsättningar eftersom populism inte alltid bygger på fakta utan på löften som bygger på en verklighet som människor önskar vore sann. Populister bör därför synas oftare – klarar de av att förverkliga vad de lovar.

Populism kan också fungera som en identitetspolitik för majoriteten. Att den skapar ett vi – och ett dom. Tankefigurer om gruppers betydelse har också blivit mer vanliga i den offentliga debatten. På ett sätt är det inte konstigt. Men ökad globalisering och mer migration har rörligheten och mångfalden ökat på många platser. Några uppskattar det storligen och hittar likar internationellt och på nätet. Andra ser det hotfulla i att man inte känner samhörighet med lika många på den plats man lever. Journalisten David Goodhart betecknar dessa grupper som anywheres och somewheres. De som känner sig hemma lite varstans och ser världen som sitt vardagsrum uppskattar genuint utvecklingen men kanske inte alltid begriper och tar hänsyn till att andra inte upplever det så. De som å andra sidan väljer att bo nära mamma kan till och med måhända förakta den globala eliten. De har helt enkelt olika livsstilar, möjligheter och värderingar och i stället för respekt för varandras olikheter har det skapats djupa politiska konflikter i många västländer.

Och då spelar det mindre roll att den ekonomiska ojämlikheten är historiskt låg i världen – för i många länder har de ekonomiska skillnaderna faktiskt ökat och blivit mer synliga. Känslan av att både ekonomiska och kulturella skillnader har alltså ökat.

Detta har i sin tur förstärkts av att många europeiska länder har en historia som nationalstater med hyfsat homogena befolkningar, ett språk och en stor välfärdsstat. Migrationen, urbaniseringen och digitaliseringen blir för dem en utmaning. Tribaliseringen verkar öka istället för tolerans. Tilliten mellan människor minskar när befolkningen blir allt mer heterogen.

Även välfärdsstaten som vi känner den utmanas av de nya villkoren. Forskningen visar nämligen, förenklat, att kvinnor, riskaverta och homogena grupper vill ha mer ekonomisk omfördelning och starkare välfärdsstater än män som kan röra sig på den globala arbetsmarknaden. Med andra ord: Ökar man mångfalden så kommer viljan att ha en stor socialstat att minska i befolkningen. Varför? Människor visar mindre altruism när det kommer till människor som är olika oss själva. Det sociala kontraktet och socialförsäkringarna blir också mindre relevanta när de som får stöd inte liknar en själv. Eliternas exit blir ett logiskt svar, liksom att nationalistiska och populistiska partier vinner många anhängare för dem som stannar kvar.

Är då svaret att vi ska stänga gränserna och göra alla dem som nu bor i Sverige till ”riktiga svenskar” med svenska värderingar och en homogen kultur och verklighet för att försvara vår på många sätt framgångsrika välfärdsstat. Verkligen inte. Inget vore väl värre än denna renodlade nationalism.

Snarare ligger lösningen i att människor i alla grupper respekterar att andra inte vill leva som dem. Att vi är olika. Några vill göra internationell akademisk karriär, ha barnen på flerspråkiga skolor och hysa kosmopolitiska värderingar. Andra blir lyckliga av att bo i det grannskap där de växte upp och ägna mycket tid på hobbies, familj och vänner. Respekt för olikheter, är receptet mina vänner. Inte förakt, ångest eller rent motstånd.

Och på det politiska planet måste reformer ske för att alla ska kunna förverkliga sina livsdrömmar. Klassresan måste kunna ske även i framtiden, men de institutioner som ger människor så bra verktyg som möjligt för detta måste se annorlunda ut.

SOFIA NERBRAND

 

 

 

 

 

 

 

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

Sofia Nerbrand är ordförande i tankesmedjan Bertil Ohlininstitutet och skriver regelbundet för en rad tidningar genom Liberala Nyhetsbyrån. Hon har tidigare varit chefredaktör för samhällsmagasinet Neo, som hon också grundade, redaktör på Axess samt ledarskribent i Sydsvenskan och DN.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen