TA MATCHEN. Även goda människor har rätt till att bröla, vräka, hojta och ha sig. Det får inte i alla lägen hållas emot oss, den stora skammen ligger snarare i att stå i kulisserna och fila på våra repliker istället för att ge oss in i matchen, skriver Linda Bönström.
Inte får man väl enligt social kutym vänligen be någon att hålla käften, ord likt en spegelbild av yttrarens otillräckliga argumentationsförmåga och intäkt för dennes bristande intelligens. Och jag höll med om det en gång i tiden.
En gång fanns det för mig ett stort värde i att hålla mig själv högt, att aldrig gå ner till meningsmotståndarens nivå om hen tog till nedriga kommentarer. Att hålla en god stil är trots allt fortfarande en beundransvärd handling. Det är bara det att jag inte längre kan undgå, med eller utan vilja, att falla dit emellanåt. För jag är trött på att inte kalla saker för vad de — och dem som gör sig skyldiga till dem — är, att tassa omkring för mitt eget ryktes skull, att hela tiden akta mina uttryck och ordval för att själv inte bli utpekad som en hatare. Men nog är jag det numera, en hatare.
Nej! Vi ska inte och jag tänker aldrig använda det som sårar en persons oföränderliga faktum: någons ursprung, sexualitet, utseende etcetera. Men vi kan banne mig ge oss på de valbara inställningarna i livet: någons åsikt och handling. Om dörren öppnas och okvädinsord lägger sig som ett tjockt klister i den offentliga debatten så får vi inte tveka att sätta foten emellan och fråga vad som fattas människan.
När Göteborgs-Postens politiska redaktör Alice Teodorescu kallar förintelseöverlevare för bulvaner för den politiska vänstern och omyndigförklarar dessa människor som har mer värdighet än vad Teodorescu skulle kunna uppbåda under hela sin livstid, tänker jag mig att svaret på vad som fattas Teodorescu är mycket. Jag tänker mig också ord som man inte säger. Och verkligen inte skriver. Men oops och oj, så beklämmande det blir! Men måste inte förespråkare och beskyddare av demokratin också tillåta vardagsspråket, köksbordssnacket, informella tankegångar — skitprat och personangrepp? Ska Teodorescu få skydd av vår rädsla att tala efter vår känsla, ska akademiska titlar och psuedo-snusförnuftiga skribenter med fast anställning och livsleda få vara de enda rösterna som räknas? För att det låter fint när de talar?
[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]
Jag vill inte frossa i hat, men när Ann Heberlein, numera kommunpolitiker, får tvåtusentrehundratolv personröster i valet 2018 känner jag inget behov att uttrycka det snyggt: tvåtusentrehundratolv personer har uppenbarligen tappat både sans och moral. Heberlein skrev nyligen på Ledarsidorna.se om hur hemsk hennes vardag är: ”Några smakprov från veckan som gått: Jag har blivit kallad nynazist, gammelnazist, rasist, islamofob samt främlingsfientlig.” Gott nog tänker jag, det finns människor som törs vara icke-redaktionella, vanligt förnuftigt folk som fått nog. Att bli kallad så borde få en människa att begrunda hur man själv kan misstolkas så å det grövsta — om man nu verkligen tycker att sådana epitetet är oförtjänta. Heberlein skippar det, inget hon gör får lov att få en motreaktion, ingenting får kritiseras. Spydighet och nonchalans är den bruna färgens vardagsspråk, öppet och skamlöst.
Vi måste hålla huvudet högt, behålla vår individuella värdighet och kollektiva förmåga att föra samhället framåt. Men i kampen mot dem som ingenting begriper om medkänsla, ansvar och moral måste kanske några av oss även gå lågt. Några av oss måste finnas där hatet göds, längst ner i stacken är det inte trevligt. Men vad har vi för val? Om det ska till att bekännas färg kan vi inte backa från att kalla saker för vad de är.
Även goda människor har rätt till att bröla, vräka, hojta och ha sig. Det får inte i alla lägen hållas emot oss, den stora skammen ligger snarare i att stå i kulisserna och fila på våra repliker istället för att ge oss in i matchen. Kanske är det så att vi som sänker oss till nedrigheten idag av historien i morgon kommer att förlåtas då vi åtminstone stod grindvakt och spottade på den bruna massan.
linda.bonstrom@opulens.se
