Mellan tragedi och fars

Krönikor/Samhälle
Från Svenska Akademiens 100-årsfest i rikssalen på Stockholms slott den 5 april 1886. Bild: Victor Andrén

FLY & FÄKTA. Verkligheten överträffar dikten, heter det ju. Frågan är vad som gäller nu när Svenska Akademien faller sönder, både exploderar och imploderar inför öppen ridå.

Svenska Akademien faller sönder i en kulturmedial såpopera med extra allt – sex, svek, intriger, infama påhopp och en upprörd folklig manifestation på torget framför dess högkvarter. Därtill en kung som träder in och ska ställa saker till rätta alltmedan Akademien håller hemliga möten på annan ort för att freda sig från folket där utanför Börshuset.

Vilken litteratur kan egentligen överträffa detta? Och hur benämner vi denna litteratur? Det sägs att den klassiska gränsen inom kulturen går mellan komedi och tragedi, mellan tårar och skratt. Mellan svart polo och pastellskjorta, för att uttrycka det lite banalare.

Prenumerera på Opulens nyhetsbrev gratis!

 

 

För mycket skratt övergår lätt i buskis eller burleskeri, texten eller framträdandet blir ett spektakel som känns klibbigt påträngande och inte platsar i de fina salongerna. Med en överdos svårmod löper man sällan samma risk. Faran blir i stället att läsaren eller tittaren ägnar sig åt något annat. Kliver ut i vårsolen, tar en fika och tänker på annat.

Men åter till frågan: Vad för sorts litterär genre passar det som händer i och runt Gamla stan just nu? För något ironiskt eller rent farsartat vilar det ju över en samling finkulturella försvarare som beter sig allt annat än fint, som öser förolämpningar över varandra, som svamlar och undviker att tala om sitt eget ansvar i en härva som skadat både människor och institutionens anseende. Snillet och smaken – var är ni? Kom gärna tillbaka.

Kanske absurdismen passar bäst i nuläget. Det känns onekligen som om vi alla sitter och väntar på någon sorts Godot, någon som lappar och lagar, håller i handen och tröstar. Berättar en godnattsaga och så vaknar vi till en ny dag. Samtidigt bör nog Samuel Beckett ställas över den här ovärdiga sörjan. Hans dramer förtjänar bättre sammanhang, skickligare aktörer.

Några har talat om sandlådenivå, om barnslighet och brist på mognad, medan andra har kontrat med att barns beteende inte ska kopplas ihop med de vuxnas sämsta sidor. Att ett litet barn klappar till ett annat med en spade i sandlådan saknar den kalkylering och cynism som präglar akademikrisen. So don’t mess with our kids!

Mitt i allt blir det svårt att blunda för tragiken, att den så kallade Kulturprofilen under decennier har kunnat begå övergrepp efter övergrepp i skydd av en finkulturell patriarkal tystnadskultur och parallellt fått rikliga ekonomiska bidrag till sin klubb.

Oavsett hur vi ser på saken – om vi mest skrattar eller gråter inombords – kommer krisen inom Akademien inte att blåsa över, hur mycket ledamöterna än kurar och hur många hemliga möten som än hålls på annan plats.

Vad handlar det då i grunden om? En del menar att det är patriarkatet som både flyr och fäktar när det börjar tappa sin heliga mark. Inom denna berättelse blir kulturmannens övergrepp och den spruckna tystnadskulturen kring dem ett tidens tecken. Ett tecken på att grisarna inte längre tillåts böka runt i sina privilegier oemotsagda.

För tydligt är att det länge funnits en uråldrig gräns inom kulturen. Gränsen mellan snopp och snippa, mellan högt och det lågt, mellan det storslagna och det vardagliga. De som bevakat denna gräns har sedan urminnes tider varit Kulturmännen, som verkat i förkrossande flertal inom akademier och institutioner, inom alla församlingar där man beslutar om vilka som ska släppas in i värmen, vilka som ska anses vara viktiga, vilka som ska få ta del av stipendier och andra favörer. Och i detta kulturmännens rike har maktmissbruk kunnat pågå ganska skyddat fram till nu.

Samtidigt blöder ett annat sår där snittytan är makt och modernitet. Med andra ord att priviligierade aktörer och sfärer gärna vill framstå som öppna, demokratiska och moderna för att vinna legitimitet, samtidigt som de gärna inskränker insyn och transparens i praktiken.

Hyckleri, helt enkelt. Hyckleri blandat med elitism och självhärligande. Om vi jämför Svenska Akademien med den finansiella eliten, så ser vi att den förra gärna gömmer sina privilegier bakom en samling fördemokratiska stadgar medan den senare gärna använder banksekretessen på Caymanöarna och liknande ställen som spärr mot insyn. Samtidigt vill båda grupper gärna verka i en anda av allmännytta, heder och rationalitet, inte egennytta, jäv och irrationalitet. Man vill så gärna framstå som de vuxnaste i rummet, sådana som förvaltar Stora Värden med Stort Förnuft. Inte sådana som låter dunkla drifter härja runt.

När nu den digitaliserade moderniteten flåsar dessa grupper i nacken – med läckor och allt intensivare bevakning – gäller det att både fly och fäkta samtidigt, vilket ger upphov till den svårbestämda typ av urspårat och absurt mänskligt beteende som framkallar kindnyp och frågor av typen: Är det här dikt eller verklighet? Var kommer det här sluta? Måste jag ens vända blad i den här boken eller kan jag inte bara kasta bort den och börja på en annan?

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen