KÄLLKRITIK. Snarare än att vara slött skeptiska bör journalister ha en kritisk inställning som leder till att ta fram fakta i ett mål, menar Nathan Hamelberg.
I förra veckan skrev författaren Lena Andersson en av sina återkommande krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. I just det här fallet påminde kritiken av journalistiken om politiker och partier som agerar som om de vore opposition när de faktiskt regerar. Det Andersson talade om som journalistikens uppdrag var ”skepsis”.
Det är svårt att inte se en glidning i synen på vad journalistikens uppdrag är. Från att förhålla sig kritiskt, undersökande och specifikt källkritiskt till att ha som uppdrag att vara skeptisk. I samtiden har även betydelsen av skeptisk börjat glida: så som det används ställs det i motsatsförhållande till ett omvänt förmodat naivt, godtroget förhållningssätt som andra antas inta.
Läs någon som ifrågasätter det dominerande perspektivet på klimatförändringar, på vaccin eller på pandemier och inte sällan används såväl ”skeptisk” som ”kritisk” som samlande eufemism som låter påskina att de med motsatt hållning inte är skeptiska eller kritiska och godtroget svalt officiella sanningar utan omsvep.
När då vissa journalister och skribenter framställer andra journalister – eller journalistiken som helhet, och vägrar se sig själva som del av den – som duperade, så bygger det inte minst på ett missförstånd kring vad skepsis är. Att förhålla sig skeptisk till något är ju något övergående; om man är kritiskt sinnad upphör man vid någon punkt att bara förhålla sig skeptiskt till ett fenomen, en uppgift eller en utsaga, utan prövar den. Prövar man det man är skeptisk till landar man väl rimligtvis antingen i att vederlägga eller hålla med om det.
Skepsis är överlag inte något tillstånd man med någon trovärdighet kan vara i på obestämd tid, det blir då snarare ursäkt för att inte kritiskt granska något. Om det inte rör sig om ideologier, eftersom deras anspråk är så enorma och närmast metafysiska. Utsagor i stil med ”den grova kriminaliteten har minskat i Sverige sedan 1990-talet”, ”mänsklig aktivitet under 1900-talet har bidragit till klimatförändringar och global temperaturhöjning” eller ”svenska skolan har fallit i PISA-mätningarna sedan de började göras” är påståenden som är möjliga att undersöka empiriskt. Att bara säga ”jag är skeptisk” är att stanna upp inför uppgiften att göra just det och bara välja att säga ”jag håller inte med”.
Sättet ”skeptisk” ofta används på föreslår en motsats som är monolitisk i sanningsanspråk, och därigenom blir den som etiketterar sig som skeptisk förkämpe för alla som känner sig överkörda av officiella sanningar. En korg för alla sinsemellan motsägelsefulla åsikter. I korgen ”skeptiker” ryms både ”Löfven och Tegnell är mördare som inte infört drakoniska restriktioner” och ”Coronapandemin är en bluff”. Det är konträrt, men inte nödvändigtvis kritiskt. Det finns en meme som driver med hållningen. På en vägg står det ”Question everything” klottrat, under det står det ”Why?” klottrat. Det vill säga, de som gömmer sig bakom skepsis tar sällan steget vidare att vara kritisk även till de föreslaget skeptiska hållningarna.
Den här sammanblandningen av ”kritisk” och ”skeptisk” är manna från himlen för den som utifrån förment antiauktoritär hållning vill vara motvalls.
Synonymer till skeptisk är till exempel ”misstrogen”, ”tvivlande” eller ”misstänksam”. Om man är misstänksam måste det nödvändigtvis leda till att objektet för ens misstänksamhet undersöks kritiskt för att bringa klarhet. Att vara kritisk betyder att noggrant pröva grunderna för ett påstående. Om journalistiken ständigt skulle gå runt och vara _skeptisk_ kommer den aldrig någon vart. Att ha skepsis som mål eller uppdrag för journalistiken blir som att leva i nittiotalskomedin ”Groundhog Day” med Bill Murray och Andie MacDowell; att vakna upp varje dag och börja om från scratch hela tiden, och just aldrig pröva något utan bara stanna vid punkten där något undersöks, utan skeptiskt muttra ”det här borde undersökas”.
Den här sammanblandningen av ”kritisk” och ”skeptisk” är manna från himlen för den som utifrån förment antiauktoritär hållning vill vara motvalls. Vad man än känner, att trängselskatt är dåligt, att diskriminering på arbetsmarknaden inte är ett problem eller att vad det vara månde går att stötta med floskler om bristande skepsis, när det snarare är så att kritisk inställning borde leda journalister att ta fram fakta i ett mål, åskådliggöra kunskapsläget – såväl det dominerande synsätt som obesvarade invändningar.
Anderssons krönika illustrerade faran med att bara stanna vid att vara skeptisk – som en sorts självbild – och inte förmå att övergå till att vara kritisk. Tesen om att vi upplever klimatförändringar orsakade av mänsklig aktivitet avfärdades med hänvisning till att det uppmätta värmerekordet på Antarktis är en bluff, då högre temperatur uppmätts på Antarktis för snart ett sekel sedan enligt Anderssons källa.
nathan.hamelberg@opulens.se
