Logga ut!

Media
Collage: C Altgård / Opulens.

MEDIEKRITIK. ”När jag tänker på det ser jag vänner som brukade gilla varandra bråka på sociala medier om alltifrån allvarliga saker som de inte borde ta där, till triviala saker som inte borde vara något att bråka om överhuvudtaget.” Nathan Hamelberg om rummets och sammanhangets betydelse för tillit.

 

Häromdagen lyssnade jag på Louis Armstrongs ”What a Wonderful World”, jag har hört den ett oändligt antal gånger och alltid blivit varm inombords av den enkla men vackra texten – som en hyllning till livet, men nu var det något som skavde, något som inte stämde.

The colors of the rainbow
So pretty in the sky
Are also on the faces
Of people going by
I see friends shaking hands
Saying ”How do you do?”
They’re really saying
”I love you”

sjunger Armstrong i en vers, men det är väldigt ofta svårt att se den bilden omkring mig. När jag tänker på det ser jag vänner som brukade gilla varandra bråka på sociala medier om alltifrån allvarliga saker som de inte borde ta där, till triviala saker som inte borde vara något att bråka om överhuvudtaget. Det sägs att internet är ungt, men jag vet inte om det är en hållbar förklaring. Sociala medier har i alla händelser bara funnits i ett drygt decennium, så att sättet att interagera skulle vara någon barnsjukdom som kommer gå över börjar kännas som en optimistisk förhoppning.

Jag beskriver vad jag ser när jag ser vänner diskutera, men jag är så klart en del av det själv. Jag kan anstränga mig för att vara pedagogisk, diplomatisk, för att inte ta åt mig, att skilja på sak och person i diskussioner men fan om jag klarar det. Helt säkert är att så många samtal dränerar en på energi, är fruktlösa och utsikterna för någon typ av förändring, ömsesidigt lärande eller nya insikter ibland, för att inte säga oftast, är utsiktslösa. Och då är jag ändå någon som ser mig själv som nyfiket lagd och som någon som i någon mening tror på något så flummigt som samtalets kraft.

De senaste åren har jag jobbat med samtal med ungdomar, mest med unga killar, för att kunna sätta ord på förväntningar, grupptryck, ideal, hot, rädslor och våld. Och är det någon pollett som trillat ner under den tiden så är det rummets och sammanhangets betydelse för tillit.

Facebook, Twitter och Instagram är forum för exakt allting och dess motsats på samma gång (vilket gör det lämpat för ingenting). Läxförhör, gräl vid middagsbordet, diplomatiska förhandlingar, släktfejder, catwalk, klassfoton, mingel, skvaller, fikarum, ”locker room talk”, hotfull stämning, fallosmätning, bifogade CV:n, påverkansoperationer, förtäckta kontaktannonser, provokationskonst, voyeurism och exhibitionism. Allting inramat i en allt tätare väv av köpta annonser som läser av allt om dig för att bekräfta en som konsument.

Men det är inte en plats man blickar ut över för att sedan utbrista ”What a Wonderful World”.

I Tolkiens trilogi om härskarringen korrumperas både den mäktige men en gång gode trollkarlen Saruman och Denethor, rikshovmästare av riket Gondor, av att de i hemlighet haft tillgång till palantirer, magiska kristallkulor som gör att de kan se ut över hela kontinenten Midgård. Den onde Sauron knäcker dem genom att servera dem vad de ska se; de ser inte lögner, men selektiva delar av verkligheten, utvalda för att bekräfta bilden av deras största farhågor. Jag tänker att sociala medier är vår världs palantirer. Visst, fantasy och sci-fi är alltid klumpigt i relation till hur komplex verkligheten ter sig, men ändå.

Vi borde inte titta så mycket i palantirerna för att se världen. Jag är kass på det här själv, så en början får bli att avinstallera apparna i luren så att min blick inte distraheras från världen så som den är omkring mig bara för att försvinna in i en pessimistisk kristallkula där få inlyssnande samtal kan föras.

NATHAN HAMELBERG

Nathan Hamelberg är skribent med förflutet som krönikör på Arbetaren, Fria Tidningar och ETC såväl som essäist på Ottar, Kom Ut!, Tecknaren, Fronesis och Ord & Bild. Till vardags verksam med våldsförebyggande arbete i Stockholm.

Det senaste från Media