TYSTNADSKULTUR. “Mycket av det som borde komma ut till medborgarna och makthavarna, som alltså fattar beslut om finansiering av polisen på skeva grunder, gör det helt enkelt aldrig”, skriver Lisa Bjurwald.
Februaris Kalla Fakta-avsnitt om Polismyndighetens maffiametoder mot visselblåsare, granskningarna av Polisens allehanda övertramp i sociala medier och nu min och Kerstin Dejemyrs reportagebok Gärningsmannen är polis, om sextrakasserier och tystnadskultur på samma myndighet, har satt polisen i hetluften. Av den aktuella debatten att döma kan man förledas att tro att såväl mediernas polisbevakning som responsen från polisledningen är tillräcklig. Tyvärr är det motsatta sant.
Den djupt rotade tystnadskulturen inom polismyndigheten går hand i hand med en repressaliekultur, där det fåtal visselblåsare och kritiker som faktiskt vågar höja rösten straffas, och förövare – eller de som uppvisar inkompetens på annat vis – får sitta kvar. Detta försvårar i sig insyn och granskningar, och då tillkommer ännu en hindrande faktor: Polismyndighetens omfattande pr-apparat. Den ledande polisforskaren Stefan Holgersson beskriver i vår bok (och i sin egen forskning) hur bilden av myndigheten putsas och kontrolleras av horder av kommunikatörer, samtidigt som man aktivt mörklägger och undanhåller negativa uppgifter från medierna.
Mycket av det som borde komma ut till medborgarna och makthavarna, som alltså fattar beslut om finansiering av polisen på skeva grunder, gör det helt enkelt aldrig. Vi journalister kommer inte åt informationen, och politikerna är hänvisade till – och tror oftast på – myndighetens egen, manipulerade bild. Att det rör sig om ett demokratiproblem är tydligt. I en skriftlig fråga i riksdagen för någon vecka sedan, “Sexism och tystnadskultur inom polisen” (2020/21:1706), frågar Ann-Charlotte Hammar Johnsson (M) vad ansvarig minister Mikael Damberg planerar att göra åt frågan. Svaret från Damberg är både naivt och, som den senaste tidens granskningar visar, inkorrekt: “Polismyndigheten har en tydlig värdegrund där diskriminering inte accepteras och som därför bland annat lyfter hur detta ska motverkas. Det finns rutiner på plats för att utreda och vidta åtgärder mot diskriminering och sexuella trakasserier.”
Så, varför inte bara sätta polisledningen i SVT Agenda eller liknande och låta det journalistiska ansvarsutkrävandet starta? Här stöter vi på ytterligare en försvårande faktor, utöver pr-styret, tystnadskulturen och straffandet av visselblåsare: polisledningen är hal som en ål och självsäker i sin vana att komma undan. Rikspolischefen Anders Thornberg har inte vågat medverka i Gärningsmannen är polis och svara på exempelvis varför hundratals anmälningar om sexualbrott mot svenska polismän läggs ned på löpande band, så till den grad att man kan tala om att straffrihet råder. Han har också vägrat att svara på Kalla Faktas upprepade frågor om varför myndigheten låter förövare fortsätta och straffar de som larmar om missförhållanden.
Och varför skulle en myndighetschef som är ointresserad av att exempelvis följa diskrimineringslagen och skydda sina kvinnliga anställda frivilligt låta sig grillas, när myndigheten så framgångsrikt kontrollerar sin egen image? När de dessutom kan luta sig tillbaka och se hur allmänhetens förtroende ökar och just nu ligger på de högsta nivåerna sedan Brå:s Nationella trygghetsundersökning inleddes?
Efter att ha granskat polisen under ett års tid anser jag att det krävs ett externt tillsatt reformarbete för att få bukt med det skadliga arbetsklimatet på Polismyndigheten, sätta punkt för straffriheten för polismän som begår sexualbrott både internt och mot civila kvinnor, och för att öka transparensen och möjliggöra journalistisk och politisk insyn.
lisa.bjurwald@opulens.se
