Macron är maktelitens hemgjorda populist

Debatt/Samhälle
DEBATT. Bidrag skickas till:  (Foto: Arno Mikkor)

POPULISM. ”I Sverige kan vi i stora medier som Dagens Nyheter och SVT följa Europas guldgosse, som Aktuellt kallade honom i veckan. En sådan enastående glansig bild skulle väcka skratt hos många franska väljare. ” Julien Hach menar att Emmanuel Macron blivit president på samma premisser som Donald Trump men tvärtemot den senare undkommit kritik. 

För precis sex månader sedan blev Emmanuel Macron Frankrikes nye president. Mittenkandidatens valseger sågs som en både sällsam och enligt de flesta bedömare mycket välkommen valutgång. Att den unge nykomlingen, som ställde upp i valet som avgående minister i den mest impopulära regeringen den femte republiken någonsin haft, till slut lyckades kamma hem presidentvalet var en händelse utan motstycke i fransk politik. Och en glad överraskning för alla liberaler. Här i Sverige hyllades det franska valresultatet. Man tolkade det som att de franska väljarna hade lagt sina röster på ”det öppna samhällets” kandidat i stället för på högerpopulisten Marine Le Pen. Fransmännen hade visat tilltro till moderniteten och avfärdat den härjande högerpopulismen, sa man.

Men bortom mediedramatiken om kampen mellan ”det slutna Frankrike” och ”det öppna Frankrike” gömmer sig en dunklare verklighet. Presidentvalkampanjen 2017 kan beskrivas som en trollfabrik där mediernas ensidighet samt skumma politiska manövrer systematiskt påverkade valutvecklingen till Macrons fördel. Aldrig tidigare i fransk politik har mediekomplotter och manipulationer avgjort en valprocess på ett så märkbart sätt. Detta har påpekats av många franska intellektuella profiler. Macrons valseger bör alltså inte betraktas som ett genuint demokratiskt genombrott utan som en välplanerad operation iscensatt av oligarkin för att behålla sin makt. Filosofen Michel Onfray påpekar klokt att många väljare upplever att de egentligen har fråntagits valet. Sex månader senare ser vi nu de stora skadorna denna skandalösa kapning av valet resulterade i: misstron mot presidenten har redan slagit rekord och den traditionella politiska ordningen har blivit farligt instabil.

Som argument för sin kandidatur hade Macron framhållit att han var en ”outsider” som skulle rädda Frankrike från de två etablerade partierna som hade turats om vid makten i flera decennier och som enligt honom bar skulden till Frankrikes ”misslyckande”. President Hollandes gullegris och minister kunde räkna med de franska mediernas slapphet för sin storytelling genom vilken han framstod som ny och annorlunda. Den före detta högt uppsatta statstjänstemannen och investmentbankiren som under hela sin karriär hållit sig i maktens kulisser beskrevs till och med av vissa kommentatorer som ”antietablissemang”. Han representerade en form av subversiv folklighet.

Man missade helt att rapportera om en viktig aspekt i Macrons kandidatur: att ”mittenkandidatens” valretorik inte saknade likhet med Donald Trumps eller Andrej Babiss; utomstående förmögna personer som riktade pekfingret mot ”eliten”. Till skillnad från de sistnämnda ansågs Macrons populistiska drag som ofarlig och till och med nyttig. Han var ju ingen svinaktig narr som snackade om att bygga murar utan en tjusig frisk fläkt, en reformator som sade sig vilja ”befria” Frankrike från höger- och- vänster-skalans paralyserande dogmatism och samla alla pragmatiska framtidsoptimister för att tillsammans blicka ”framåt” (”En marche”). Ja, han lockade med sin energi, sin charm och sin framtidstro – en framtid som i själva verket tedde sig ganska lik det som tidigare åstadkommits i Frankrikes grannländer i och med den så kallade ”tredje vägen” representerad av Blair, Schroeder och Zapatero.

Med mediernas välsignelse fick Macron obehindrat propagera sin luriga marknadsföringssaga i åtskilliga artiklar i pressen och i TV- reportage: en alldeles lagom tunn soppa kryddad med identitetspolitik och billig antifascism kombinerad med en förtjusande berättelse om ideologiska motsättningarnas irrelevans. Detta passade utmärkt för alla väletablerade kolumnister och nyhetspampar som, precis som under kampanjen inför folkomröstningen  2005, uppenbarligen hade kommit överens om vilken utgång valet skulle få. En utgång som
gick under beteckningar som ”förändring” och ”revolution”, men som i själva verket innebar Frankrikes fortsatta underkastelse gentemot den nyliberala härskande ideologin. En ”förändring” som inte skulle förändra någonting.

Macron är maktelitens hemgjorda populist och hans framgång ter sig snarlik en statskupp där pansarvagnarnas eldkraft ersattes med mediernas propagandamaskineri. Det är medierna som banade vägen för denna elitbyråkrat som saknade förankring i det franska partisystemet och som tre år före valet fortfarande var helt okänd för de franska väljarna. Det är medierna som skapade en valintrig som bestod av en binär konfrontation mellan det så kallade ”slutna Frankrike” (Le Pen) och det ”öppna Frankrike”. I denna folkomröstning om ”öppenhet” är det också medierna som främjade Macron på samma sätt som en stor livsmedelskedja gör reklam för sin ”närodlade” produkt. Det är medierna som har ägnat sig åt att sabotera favoriten François Fillons kampanj samtidigt som de skonade Le Pen som i den massmediala valspektaklen hade tilldelats skurkrollen och som i finalen faktiskt verkade till Macrons fördel. Operationen har inte bara skadat fransk demokrati. Den har också lämnat det franska politiska landskapet i spillror.

I Sverige kan vi i stora medier som Dagens Nyheter och SVT följa Europas guldgosse, som Aktuellt kallade honom i veckan. Han beundras för sin charm, sin energi, sina storstilade planer för EU och jämförs med Obama och Napoléon. En sådan enastående glansig bild skulle väcka skratt hos många franska väljare och få dem att undra vilka intressen som ligger bakom här eller om det bara handlar om ren dumhet.

JULIEN HACH

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Debatt

Gå till Toppen