Landet Lagom har blivit Paradoxernas Plats

Krönikor/Samhälle
Paradoxernas Plats. Foto: Ian Tormo / Unsplash.com

UNDERSKATTAT. Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig, skriver Erik Cardelús.

 

 

Sedan länge har det talats om GAL-TAN-skalan. Att den traditionella höger-vänster-skalan håller på att ge vika för en konfliktlinje dragen mellan det libertära/libertarianska och det reaktionära. Mellan grönt, alternativt och liberalt versus traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt.

Men hur väl stämmer det med läget i landet? Ganska väl, åtminstone om man konstaterar att vi efter flera månaders turbulent ovisshet fått en mittenregering där grönt, liberalt och ljusrött gått ihop. En koalition som spärrat ut de konservativa krafterna och den högernationalism som sannolikt hade kommit med på köpet.

Samtidigt syns en annan paradoxal tendens — att just de partier som tydligast förkroppsligar denna politiska riktning går sämst just nu. För på sistone har Gudrun Schyman, Gustav Fridolin och Jan Björklund meddelat sin avgång. Alla företräder de partier som tappat stort under den senaste tiden. Feministiskt initiativ gjorde ett katastrofval och nådde inte ens upp till en procent av väljarna. Miljöpartiet och Liberalerna hamnar långt under fyraprocentsspärren i de senaste opinionsmätningarna.

Fortsätt

 

Fast på ett sätt är det logiskt att de tre partiledarna avgår. För i ett krisande parti sitter alltid partiledare löst. Men är det verkligen så enkelt?

Betraktar man istället vårt land och dess förmenta egenart, framträder fler paradoxer. För det sägs ju att Sverige är speciellt inriktat på värderingar som jämställdhet, individualism, miljövänlighet och modernitet. Just sådana värderingar som profilerar Feministiskt initiativ, Miljöpartiet och Liberalerna.

Här finns en del att ösa ur, exempelvis Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs omtalade bok om Är svensken människa?, publicerad för ett drygt decennium sedan. Här påstås att essensen i att vara svensk är strävan efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande. Jaget är långt viktigare än familjen, klasstillhörigheten eller religionen. Liknande tankegångar förekom också i Fredrik Lindströms tv-serie Världens modernaste land.

Vid sidan om detta finns antropologen Hofstedes välkända kulturdimensionsteori där olika länders befolkning placeras inom ett antal skalor. Enligt dessa skalor utmärker sig Sveriges befolkning för sina individualistiska, sekulära och moderna värderingar. Hög tillit, låg grad av maktdistans, en vilja till förnyelse och jämställdhet.

Så vad betyder det här? Kanske att dessa värderingar är så pass cementerade att dess profilpartier har tappat sin Unique Selling Point? Eller befinner vi oss på en återresa, i ett bakslag och i en baksmälla? En resa där tes, antites och syntes är hållplatser, om vi nu prompt ska blanda in Hegel.

Ett annat sätt att fånga rörelserna i tiden finns i den brittiska journalisten David Goodharts omtalade uppdelning mellan anywheres och somewheres. Anywheres, eller varsomhelstare på svenska, är personer som bejakar globaliseringen och trivs i olika miljöer och bland olika kulturella företeelser. Ofta är de högutbildade, urbana och beresta också. Kanske kan vi också kalla dem öppenhetare eller världskramare. Eller södermalmare och overklighetens folk, för att låna röst från belackarna.

Somewheres — nånstansare — är i gengäld personer som känner sig starkt bundna till en plats och dess typiska värderingar och beteenden. Här tecknas ofta bilden av arga arbetarmän som släntrar fram på en bruksort eller i ett rostbälte, trots att jobb, kvinnor och övriga möjligheter sedan länge flytt sin kos, ofta i riktning mot de större universitetsstäderna. Kvar är bitterheten, men också känslan av hemhörighet och samhörighet.

Kanske har vi underskattat betydelsen av starka och stabila tillhörigheter, något som skulle förklara de stora framgångarna för nationalistiska, auktoritära och populistiska partier och rörelser i världen. Speciellt gäller detta när klyftor, segregation och oro sprider sig. När skillnaden mellan vinnare och förlorare ristas allt hårdare.

Annars sägs ofta att politiken blivit mer medialiserad och personbunden. Politiker måste kunna tränga ut ur rutan och tala direkt till sina väljare. Fixa retoriken, inte bara vara inlästa på partilinjen och siffrorna. Kunna leverera ett snabbt och snärtigt budskap som fastnar på journalisternas block och i väljarnas medvetande.

Utifrån detta kan det tyckas konstigt att just Schyman, Fridolin och Björklund lämnar sina poster nu, tre politiker som länge varit erkänt skickliga på att framträda i media.

Så GAL-TAN-skalan i all ära, men mest av allt verkar läget i landet vara präglat av förvirring och förbittring. Ett Landet Lagom som blivit en Paradoxernas Plats.

ERIK CARDELÚS

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Gå till Toppen