Kulturborgerligheten är inte utrotningshotad, den är utrotad

KULTURSYN. Claes-Magnus Hugoh svarar här Jesper Nordström som uttryckte tvivel på förekomsten av en bildad borgerlighet. Svaret från Hugoh lyder: Den har funnits, men  är numera utrotad.

Existerar kulturborgerligheten? Rubrikens fråga ställs och besvaras i Opulens av Jesper Nordström. Enligt Nordström är det ytterst tvivelaktigt, om kulturborgerligheten någonsin existerat. Om den existerat är den i varje fall utrotningshotad menar Nordström. Jag skulle med bestämdhet hävda, att den faktiskt existerat, men jag skulle vilja skärpa hans andra påstående: den är inte utrotningshotad, den är utrotad. Naturligtvis återstår ännu fåtaliga exemplar av denna art. Jag vet inte vilka statistiska krav som ställs för att en art skall anses utrotad men jag finner det troligt att enstaka kvarvarande exemplar inte räcker för att hävda, att en art ännu existerar.

Att kulturborgerligheten har existerat synes dock säkert. Nordström menar att ordet kultur av borgerskapet inte sällan använts i en förtunnad mening, ungefär synonymt med ”vett och etikett”. Det kan väl stämma men i så fall är väl det ett symptom på att denna samhällsklass så småningom förlorade greppet om en central del av livet, vilket medförde, att skenet — vett och etikett — blev viktigare än verkligheten — kulturen. Att närmare definiera kulturbegreppet är här mycket svårt. Låt mig preliminärt bestämma dess innebörd någonstans i närheten av vad Bourdieu kallat ”habitus” : ett gemensamt system av smak, värderingar, handlingsdispositioner med mera som i någon mån är medvetet och genomreflekterat. Man kunde också hävda, att kulturen kommer till uttryck i vissa symboliserande aktiviteter, skapande av litterära och andra konstverk liksom alla medvetna reflexionsaktiviteter, i vilka vetenskapen intar en central ställning. Även läsning av litteratur, betraktande av konst, lyssnande till musik, läsning av vetenskapliga texter etcetera. skulle naturligtvis vara en del av ett sådant vidsträckt kulturbegrepp. Vi befinner oss alltså i vad man kunde kalla centrum i värdenas rike.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Historiskt har det varit en central angelägenhet för varje samhällsklass med hegemonianspråk att bemäktiga sig kulturen. Att borgerligheten som varit den dominerande klassen i den utvecklade världen sedan upplysningen också kopplat ett fast grepp om kulturen är sålunda självklart. Vi bör dock besinna, att ordet borgerlighet är mångtydigt. När Jesper Nordström exemplifierar, talar han om de nuvarande borgerliga partierna , vilket är en trängre definition än den historiskt-sociologiska som jag här berört. I den sociologiska meningen är självklart stora delar av socialdemokratins och vänsterns anhängare en del av borgerligheten.

Spektrat av politiska väderingar och åsikter torde vara vidsträckt inom alla partier. Nordström har dock en viss poäng då han talar om ”reptilhjärnan” i samband med de borgerliga partierna. Han avser då sannolikt de egendomliga turer, som försiggått under den gångna hösten efter valet. Det har på många håll inom borgerligheten synts viktigare att slå vakt om blockpolitiken än att ge landet en regering. När ett högerpopulistiskt parti dök upp, verkade detta som en katalysator, som ibland drev fram ett språkbruk fjärran från den civiliserade borgerlighet som man kunde förvänta sig att möta i ett land som Sverige. Det lät som om det var viktigare än något annat att distansera sig från socialdemokratin och inte ha något med Stefan Löfven att göra. Av vissa företrädare för högerblocket framställdes den snälle och milde Stefan Löfven i apokalyptiska tongångar som den store Satan.

Men åter: fanns kulturborgerligheten? Det finns ett uttryck, som man numera sällan hör: ”den bildade allmänheten”. Många hävdar, att begreppet aldrig haft någon denotation. Med risk för att bli beskylld för anekdotisk evidens vill jag påstå att även vid den tid , då jag själv tog studentexamen, förvisso länge sedan, ansågs det önskvärt om än inte självklart, att en person med studentexamen borde läsa skönlitteratur. Det fanns naturligtvis många som inte gjorde det, men det ansågs absolut inte som något att skryta med, snarare som något som för den enskilde var förenat med viss skam och därför behövde urskuldas. De flesta vet nog att detta inte är fallet idag. Oavsett om man ser detta som ett framsteg ( att hyckleriet avtagit) eller inte, vittnar det ändå om en mentalitetsförändring.

Detta var en tid, då allt bredare skikt av det svenska samhället fått chansen till formell utbildning som så länge varit efterlängtad. Den formella utbildningen är numera tillgänglig för stora grupper men det är inte självklart, att bildningen är lika eftersträvad. Det är en historiskt ny situation. Vi får inte glömma att inte bara de i social mening borgerliga skikten utan i kanske ännu högre grad arbetarklassen, landsbygdsbefolkningen, etcetera, varit besjälade av en bildningsentusiasm som vi idag bara kan drömma om. Man må besinna den ur alleuropeisk synpunkt djupt originella företeelse som 30-talets proletära autodidakta författare utgör.

Man skulle vilja bejaka den utveckling som gett alltfler människor tillträde till formell utbildning och samtidigt frysa det historiska ögonblick, då en stor del av svenska folket besjälades av bildningsentusiasm. Vore det möjligt? Förmodligen inte. Vi vet alla, att det är omöjligt att ställa sig utanför tiden och till ögonblicket rikta uppmaningen: ”verweile doch, Du bist so schön”.

Man kan i detta sammanhang inte undgå att nämna den djupt destruktiva roll som den dåliga skola som både arbetarrörelsen och de borgerliga partierna medverkat till: elefanten i bildningsrummet! Om den har mycket skrivits. Är det den som orsakat den nuvarande bildningskrisen? Möjligen men frågan är ytterst komplicerad. Borgerligheten har uppenbarligen spelat ut sin roll som ledande kulturbärande klass, men har den fått någon efterträdare?

Låt oss backa bandet: i det förrevolutionära Ryssland, där det bildningsbärande skiktet, i vilket borgerligheten var svag men ändå spelade en viktig roll, såg sin roll som ledare för att förändra det bedrövliga samhällstillståndet till något människovärdigt, i kraft av det kunskapskapital man förfogade över, kom humanistisk bildning att starkt marginaliseras till förmån för en rent instrumentell idealbildning, i vilken enbart rent instrumentella värden erkändes. En satiriskt gestaltad figur som företräder detta finner man till exempel i Bazarov i Turgenjevs Fäder och söner. Många av sena tiders utbildade men obildade söner och döttrar av proletariatet finner sig i stället irrande i det värdemässiga ingenmansland, där de enda vägvisarna synes vara de borgarbarn som valt att spotta på de ideal som de en gång socialiserades in i för att i stället hävda att allting är lika bra, det vill säga nihilismens ståndpunkt.