Visionernas återkomst

Krönikor
Collage: C Altgård / Opulens.

BRYTPUNKT. ”En kontinuitet har uppstått, corona har bundit samman tidigare futuristiska och så kallat orealistiska idéer med nuet. Därför har framtidsoptimisterna rätt i att vi kommit till en brytpunkt. Men ingenting är ännu hugget i sten”, skriver Lisa Gummesson.

 

De flesta är nog överens om att coronapandemin har satt ljus på många frågor, allt från hälsa till klimat och ekonomi. Helt plötsligt ser vi framåt på ett sätt vi kanske inte gjort tidigare. Politiker, debattörer, experter och intellektuella har börjat tala om det som kommer att komma “efter”. Som om pandemin satt ut en markör för att definiera det som var då och det som kommer att komma sedan. Som om denna händelse skapat ett nytt utrymme för visioner och idéer – en tydligare framtid för människor och jord.

Den franska filosofen Bruno Latour är en av de som menar att vi nu har vår chans att byta riktning och att vi måste göra allt för att undvika att återgå till det som var. Han syftar i första hand på klimatet och kapitalismens förödande effekter på vår jord. Han menar också att corona är det ultimata beviset på att om vi bara vill kan vi mobilisera oss mycket snabbt och stänga av ett ekonomiskt system som man tidigare sagt var omöjligt att omdirigera. Kan man agera så här snabbt mot coronoviruset finns det inte längre några försvar för att inte agera lika snabbt i andra frågor, exempelvis klimatet. Om miljarder människor tillsammans kan tillämpa social distansering, borde vi även kunna agera direkt för andra saker tillsammans genom konkreta handlingar, menar Latour.

Men Latour är inte enbart optimist, han ser även de negativa konsekvenserna av corona. Om krisen plötsligt visat en väg mot mindre global produktion och utsläpp visar den också vägen för populister som Trump och Boris Johnson till Bolsanoro. I krisen passar man på att göra sig av med alla hinder: klimatavtal, mänskliga rättigheter, den sociala tryggheten för de fattigaste.

En annan framtidsvisionär som uttalat sig i mer negativa termer om vad som komma skall är författaren Michel Houellebecq, känd för sin cyniska blick på samtiden som han gärna skildrar i just dystopier. Houellebecq menar att världen kommer vara densamma: ”Jag tror inte en halv sekund på uttalanden som: ”Ingenting kommer att bli som förr”. Tvärtom, allt kommer vara precis likadant, men något sämre.” skriver han i ett brev som lästs upp av kulturprogramledaren Augustin Trapenard i radiokanalen France Inter. Latour pratar om världen och politiken, Houellebecq pratar om människorna. Han menar att döden har blivit fullkomligt abstrakt nu när offer blir staplar i statistiken och när man funderar över åldersgränsen för att det ska vara värt att hålla någon vid liv; 70 år, 80, 90… Livet har inte längre samma värde och det uttrycks på ett totalt skamlöst sätt. Dessutom kommer människor bli allt ensammare, ha allt mindre kontakt med varandra. Det är en tendens som coronakrisen förstärkt och som kommer hålla i sig, menar Houellebecq.

Coronapandemin som händelse är motstridig. Man har inte alla svar. Vi befinner oss i ett slags sanitärt experiment där ingen helt säkert kan veta vem som agerar rätt även om åsikterna om det är många och starka. Det är ett komplext och svårfångat tillstånd. Och kanske är det rentav därför som så många börjar prata om vad som ska hända efter coronapandemin, bortom själva händelsen. Framtiden har vi fortfarande potentiell makt över. Där kan vi vara berättare i en oskriven historia, vilket är enklare än att greppa det komplexa nuet. Men problemet är att det förmodligen inte finns något ”efter”, inget brytdatum, ingen ny värld som ligger redo som ett oskrivet blad för våra bästa visioner. Vad som finns är bara ett pågående ”nu”: en världsomvälvande händelse som synliggjort lite av det osynliga och som vi måste göra det bästa vi kan av.

Den franska historikern Stéphane Audoin-Rouzeau understryker just detta i radiokanalen France Culture när han gör en liknelse mellan pandemin och första världskriget. Dels eftersom krigsretoriken har varit tydlig i Frankrike under pandemin (presidenten har flera gånger sagt att man är i krig mot viruset), dels för att stater och statschefers roll förstärks nu, liksom under krig. Men Audoin-Rouzeau understryker framför allt en likhet i krigets och pandemins söndrande och oförutsägbara kraft. Vem hade vid första världskrigets början kunnat förutse att det skulle vara i flera år? Vem hade kunnat förutse skeendena? Vem hade i kunnat förutse konsekvenserna?

När sjuksköterskor, städare och kassörskor och andra ”osynliga” arbeten plötsligt ses som de viktigaste är utgångsläget ett annat för att förhandla om deras status och löner.

Nej, vi kan inte se slutet på tunneln än. Och förutsättningarna för det som ska komma är inte helt definierade, även om de snarare är dystra än hoppfulla. Runtomkring oss ser vi hundratusentals döda, stora statsskulder, hungersnöd, hot mot barns rättigheter, ett ökat våld mot kvinnor. Å andra sidan borde inte det kaosartade nuet hindra oss från att tänka framåt. Visioner och drömmar är kanske till och med nödvändiga för tidens framåtskridande. Men visioner utan direkt förankring i nuet uppfattas sällan som konstruktiva. Visionära politiker vinner sällan val. Ett bra exempel är valet i Frankrike 2017 då socialistpartiets kandidat Benoit Hamon bytte riktning, från socialdemokrati till socialekologi, och lovade medborgarlön och en radikal klimatpolitik. Han körde därmed partiet i botten. Trots stöd från forskare som Thomas Piketty och Chantal Mouffe sa man att hans projekt var orealistiskt och världsfrånvänt. Samma sak gäller kanske för de litterära dystopierna. Houellebecqs Underkastelsen blir populär just för att den pratar om en dyster framtid där den islamistiska extremismen gått så långt att den tagit makten i Frankrike. Boken – som kom ut ungefär samtidigt som attacken mot Charlie Hebdo 2015 – tilltalar läsaren på grund av förankringen i nuet.

Tidens gång kräver en kontinuitet. Som fenomenologins grundare Edmund Husserl uttryckte det: tiden är inte en följd av separata nu-punkter. De måste haka i varandra genom ett slags resonans jämförbart med hur ljud och melodier klingar. Kanske är det just därför som vissa tidigare världsfrånvända uppfattningar nu klingar bättre.

Benoit Hamon menade att det till stor del var tekniken som skulle ta ifrån oss jobben. Nu blev det istället ett virus, men medborgarlön blir likväl en tydlig lösning när massarbetslösheten är ett faktum. Samma sak gäller för klimatfrågan. När vi på riktigt ser hur utsläppen minskar, i och med att produktionen minskar, blir det enklare att prata om personliga koldioxidutsläppskort som nationalekonomen Thomas Piketty länge föreslagit. När gränser plötsligt stängs blir det mer realistiskt att ifrågasätta frihandeln och kanske byta ut den mot en rättvis och grön handel som bland andra Nicolas Hulot, Frankrikes förra miljöminister förespråkar. När sjuksköterskor, städare och kassörskor och andra ”osynliga” arbeten plötsligt ses som de viktigaste är utgångsläget ett annat för att förhandla om deras status och löner. Och så vidare.

Omvälvande händelser är alltid icke-deterministiska. I Kina har utsläppen ökat dramatiskt efter att man öppnat upp efter isoleringen och nivåerna ligger enligt Sveriges Radio högre än vid samma tid förra året. Snart är vi kanske tillbaka i det gamla, men något sämre, som Houellebecq sa. Ja, vem vet?

LISA GUMMESSON

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Vår iskalla värld

OMÄNSKLIGHET. ”Varje kropp en historia, inte menad att förstås utifrån regelverk eller