Vi måste tala mindre om psykisk ohälsa

Krönikor.
Montage: Opulens. (Silhuettbild – Pixabay.com)

SJÄLVMORDSPROBLEMATIK. Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser.

”Vi måste tala om psykisk ohälsa bland unga. Den ökar våldsamt”. Det är slagord som ständigt vevas i media av debattörer och redaktörer. Det känns som om inträdesbiljetten till en tevesoffa är att vittna om psykisk ohälsa – sin egen eller någon närståendes. Och programledarna ska då nicka inkännande, lägga huvudet på sned och försäkra att det är såååå viktigt att tala mer om psykisk ohälsa

Jag sticker ut huvudet och hävdar motsatsen – vi måste nog prata MINDRE om psykisk ohälsa bland unga. Om inte annat måste vi byta namn på tillståndet. För idag används begreppet på ett urvattnat, devalverat, slarvigt och därmed farligt vis. Det gagnar ingen.

Verklig psykisk sjukdom finns i tre huvudsakliga former: psykoser som schizofreni, förlamande ångest samt djupa kliniska depressioner där livslust och initiativförmåga utraderats. Inget tyder på att dessa diagnoser ökat våldsamt de senaste åren.

Sedan finns en glidande skala med psykiska besvär av varierande svårighetsgrad. Vanliga är lättare ångest, utbrändhet, nedstämdhet. Men är allt som kallas psykisk ohälsa något som kräver insatser av en överansträngd psykvård? Är det ens ohälsa? Eller tecken på att vi i minskande grad accepterar att livet ofta är ansträngande, orättvist, kränkande? Men då och då också underbart. Min mormor var fylld av visdomsord. Hon sade att livet handlade om att få ärr. Den som inte hade ärr hade inte levt fullt ut.

Problemet är nog att många unga till följd av en bild av livet förmedlad i media, anser sig ha rätt till en tillvaro som för de flesta är ouppnåelig. Alla kan inte bli lyckade influencers eller artister. Alla kan inte leta upp sin livspartner i ett lekprogram i teve och få evig kärlek. Eller bli miljonär på aktier.

Jag har vänner som arbetar i psykvården. De vittnar om besök, ibland på akutmottagningar, av unga som brutit med sin hjärtevän, som tvingats avliva sin hund, som avskyr sina föräldrar, som inte pallar med skolan. Därför mår de dåligt. De tror då att de drabbats av psykisk ohälsa. Den som alla pratar om, men alla måste tala ännu mer om. Nu har den unga personen i fråga enligt självdiagnos drabbats av psykisk ohälsa. Och har därför har rätt att kräva hjälp. Därför sitter de i väntrummet.

Måhända har de istället drabbats av psykisk hälsa. De har i ett första skede reagerat sunt på det jobbiga i livet. Följden av en omvälvande händelse som träffar själen är ofta förvirring, nedstämdhet och tappad tilltro till sig själv. Det repareras ofta bäst av tiden och av samtal med erfarna – ett äldre syskon, en förälder, en lärare, en klok mormor, en präst om man är lagd åt det hållet. Men mindre ofta av en läkare inriktad på psykoser, maniska tillstånd och förlamande depressioner. En läkare som akut inte har tid till samtal utan bara hinner använda receptblocket.

Vägen tillbaka ut i ljuset går sällan via djupdykningar på nätet där drabbade tillsammans likasinnade blandar en mustig cocktail bestående av förtvivlan, pseudokunskaper om psykiska sjukdomar samt självömkan.

En farlig konsekvens av att kändisar ”måste tala om psykisk ohälsa” är att de ofta säger att de ”tänkte ta sitt liv”. Om det sägs lyfter programledare eller rubriksättare genast upp det. Att någon övervägt självmord är ett så kallat klickmonster.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt?

Statistiken säger att cirka 1 500 personer per år tar sina liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken. 1 500 per år är fyra om dagen. Ett självmord var sjätte timme. Antalet mer eller mindre seriösa försök är mångdubbelt fler. Skrämmande siffror.

Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar – att hoppa från perrongen eller bron är ett beslut som kan tas och genomföras blixtsnabbt men aldrig ångras. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser. De som cyniskt sprider detta för att ta plats i rampljuset tar på sig stort ansvar. Det gäller både redaktörer och kändisar.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt? Att det bara är att ta sig i kragen? Nej, absolut inte. För det första, den som är psykiskt sjuk på riktigt har ingen krage att ta sig i. Det är förmodligen en av definitionerna på psykisk sjukdom. För det andra, jag har dessvärre personliga erfarenheter av en djup depression som krävde lång behandling. Därför vet jag att psykvården måste ägna sig åt psykiskt sjuka. De som drabbats av det som kallas livet bör få hjälp på enklare, bättre och närmare håll.

Och hur ser då en sådan hjälp ut? Jag tror att vi alla, främst vi vuxna som fått en del ärr under vår levnadsbana, måste våga tala mer, öppnare och längre med ungdomar som är förtvivlade och förvirrade för att livet brutalt knackat på hos dem. Men vi ska akta oss väldigt noga för att kalla allt för psykisk ohälsa och hänvisa till experter på detta tillstånd. Låt oss spara det till de tillfällen då det är relevant.

Vidare bör vi inse att verktygen för att hänga med i livets berg- och dalbana inte alltid kan hämtas ur pillerburken. Fast måhända håller inte läkemedelsindustrin och dess aktieägare med om den uppfattningen.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Sluta ducka och dalta!

”KULTURKRIGET”. ”De närmaste årens politiska svar på problemen kommer förmodligen för lång
0 0kr