Ett tack som väcker tankar

Krönikor.
Illustration: Pixabay.com Tankar, idéer, idé, tanke
Illustration: Pixabay.com

KÅSERI. ”Ett av de få tillfällen som ordet tack fortfarande, märkligt nog, anses befogat är vid middagsbordet”, skriver Katrine Hamori.

Det lilla ordet tack har samma stam som ordet tänka. Alltså torde den som kan tänka även kunna tacka. Det lilla enstaviga ordet verkar idag vara på tillbakagång, även om naturligtvis själva tänkandet inte är det. Vi kan nog vara tacksamma över att det där underdåniga tackandet har upphört. Förr var det ett fasligt tackande i tid och otid.

– Jaha tack. Var det bra så, fru Karlsson?
– Ja, tack.
– Det blev tjugosju kronor, tack.
– 
Varsågod.
– 
Tackar, tackar. Och här är tre kronor i växel.
–  Tack, tack och adjö.

Så kunde det låta då man handlade över disk. Kan man överhuvudtaget ”handla över disk” idag? Det vanliga är väl att man letar bland hyllorna, hittar den rätta, letar bland tjugo olika märken med ungefär samma innehåll med helt olika förpackningar och pris, väljer tandkrämstub beroende på tidigare erfarenhet av just tandkrämstuber, dagsform och budget. Man tar sin tub och går till kassan och lägger den på bandet, efter att troligtvis stått tyst i kön i väntan på ens tur, kassapersonalen (nej, inte läge att skoja till det med sär skrivning här) slår in summan. Man slänger fram sitt kort, blip!, tar tuben och går utan att ett ord bytts.

Vad hade man kunnat tänkas säga där vid kassan om man var lagd åt det mer pratsamma hållet?

– Jag valde just den här tandkrämen för den har jag köpt tidigare. Och jag tycker den luktar så fräscht. Visserligen tål jag inte mintsmaken, men designen är ju så snygg. Ibland väljer jag schampo och krämer bara för att förpackningen är så snygg. Ja, ja, den här tandkrämen kostar ju några kronor mer än den gröna. Men nu tog jag  . . .

– NÄSTA!

Då när tackandet var som ymnigast förekommande i Sverige sa min gode vän Jean-Guy från Paris som hälsade på mig att han tyckte det lät ”som ett maskingevär – tak, tak, tak,tak ” och det kunde han ju ha rätt i.

Det underdåniga bugandet med mössan i hand och tackandet för den magra lönen, hör till historien. Precis som ordet vandel, hör det till en tid då överheten ansåg sig ta rätten att tala om för folk hur de ska uppträda och bete sig. Och precis som om det skulle finnas någon sorts recept på vad som är god litteratur. En litteraturkanon har ju föreslagits på fullaste allvar. Intressantare vore nog en maträttskanon. Där skulle rätter framställda av inhemska storheter som lax från Mörrumsån, sikrom från Kalix och potatis från Bjärehalvön kunna ingå. För visst är de goda.

Svenska barn har blivit lärda att säga tack, om nu måltiden intas gemensamt. Tackförmaten! kommer det slentrianmässigt medan barnet hastigt försvinner från matbordet. När jag nyligen besökte nämnde Jean-Guy och hans familj i Paris, blev jag bjuden att äta med dem. Jag tänker inte gå närmare in på vad som serverades, maträtterna är idag nog ganska likartade och har mer med ekonomisk standard än med geografisk plats att göra. Det som däremot var märkbart annorlunda var att barnen deltog i diskussionen och ingen reste sig upp och lämnade bordet innan alla ätit klart. Och inget barn sa merci.

Kvittret - En podd om Twitter

En podd om Twitter med @baby_fratelli och @bitsocker i samarbete med Opulens.
Lyssna

Jean-Guy tittade förvånat på mig när jag frågade varför barnen inte tackade för maten. Det är väl klart vi ska ge våra barn mat. Varför skulle de tacka för det? Det är ju vi som satt dem till världen. De visar att de uppskattar maten genom att äta upp den.

Som så mycket annat i vår kultur kommer detta med att tacka för maten från USA, där ber man ofta bordsbön innan och tackar gud för maten efteråt. Det är inte så vanligt här. Ännu. Så dyr som maten blivit kanske man ska tacka någon högre makt att man över huvud taget har råd att sätta mat på bordet.

I USA har man också vanan att i skolorna hälsa fanan och svära trohetseden innan skoldagen börjar. Medan The Star-Spangled Banner hissas, sätter barnen handen mot hjärtat och säger i kör; I swear allegiance to the flag of United States  . . .

Jag blev, då jag vikarierade som lärare i en skola utanför New York, ombedd att leda morgonsamlingen och då alltså svära trohetsed till flaggan. Det tackade jag för. Och sa samtidigt att jag måste avstå. Det mottogs med häpna utrop och bestörtning.

Ibland kan ett tack ha precis den effekt som ordets ursprung syftar till – att få oss att tänka.

KATRINE HAMORI
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr