
OJÄMLIKT. Många covidpatienter dog därför att de fick morfin i stället för syrgas och näringsdropp. De sjuka äldre ställdes inte inför valet att få en livräddande behandling, utan ordinerades palliativ vård. Utan att ens få en individuell bedömning. Detta skedde i Sverige våren 2020.
Hanteringen av de sjuka strider inte bara mot läkaretiken om att rädda liv, utan också mot hälso- och sjukvårdslagen: ”Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.”
Under pandemins inledning dominerade rädslan över att sjukhusen skulle bli överbelastade av svårt lungsjuka personer och direktiv gick därför ut om att äldre inte skulle skickas dit. Påbud ovanifrån fick uppenbarligen vårdpersonal att gå emot allt de hittills lärt sig, vilket är en smärtsam påminnelse om människans tendens att följa grupper och order.
Visst fanns det läkare och andra som protesterade, men de ansågs närmast vara illojala avvikare. Att lyssna på de ”rationella” rekommendationerna från myndigheterna ansågs mer balanserat.
Agerandet säger måhända också något om svenskarnas syn på äldre. I många andra kulturer och samhällen visar yngre vördnad och omsorg om personer som är till åren komna. Deras erfarenheter och insatser respekteras. Yngre familjemedlemmar kan rent av ta hand om äldre släktingar i sina hem. I Sverige anses det suspekt, eftersom normen är att de självklart ska bo på särskilda boenden. Inte hemma hos sina barn och barnbarn. För då blir de yngre mindre produktiva.
Bättre då att de äldre träffar 16 olika omsorgsanställda under en tvåveckorsperiod, vilket har varit genomsnittet under senare år. Den asymtomatiska smittan kom till de äldres hem som ett brev på posten, trots besöksförbudet. Men inte ens i dag rekommenderar myndigheterna munskydd i vård och omsorg i kontakter med riskgrupper. Socialstyrelsen föreslår enbart ordentlig handtvagning i sina nya riktlinjer när besöksförbudet hävs på äldreboendena den 1 oktober.
Varför är inte ramaskriet högre? Nära 6 000 personer har mist livet i Sverige, vilket gör vårt land till ett av de hårdast drabbade länderna i världen om man ser till befolkningsmängd. Företrädesvis är det äldre som strukit med, men även överviktiga personer och män är överrepresenterade bland de svårt sjuka.
I USA har covid-19 nu skördat hela 200 000 liv, vilket betyder att dödstalet per capita är ungefär detsamma som i Sverige. Olga Khazan undrar i The Atlantic vart empatin tog vägen: Varför upprör inte alla avlidna svarta och äldre mer? För att finna svar tittar hon på psykologiska undersökningar som utförts före pandemin. Försökspersoner sätts i olika valsituationer där människors liv har ställts mot varandra. De flesta tenderar att inte prioritera färgade, feta män och äldre. Riskgrupperna för covid-19 alltså.
Denna partiskhet bör var och en vara uppmärksam på, särskilt om man är frisk, ung, smal och känner sig odödlig. Att göra uppoffringen att inte gå på stor fest just nu handlar om att visa omtanke om andras liv och hälsa. Särskilt de äldres.
Pandemin har riktat strålkastarljuset på att äldreomsorgen i Sverige inte höll måttet. Det är bra om den nu kan stärkas upp med bättre villkor för personal, mer skyddsmateriel och syrgas på boendena. Men det behövs även en allvarlig diskussion om etik: Äldres liv får inte nonchaleras och spillas på detta vis igen.

sofia.nerbrand@opulens.se



