“Babak är en av oräkneligt många människor som genom åren utsatts för omotiverat polisvåld. Det visar på ett allvarligt systemfel”, skriver Bilan Osman.
I ett reportage på plattformen Kontext berättar Babak Karimi om hur han en morgon vaknar av att ett par maskerade män med vapen står i hans sovrum. Han tror först att det rör sig om ett rån och blir än mer skräckfylld när han noterar att hans pojkvän som låg bredvid honom några timmar innan, inte längre ligger kvar i sängen.
I reportaget berättar Babak hur han knuffas ner till golvet och utsätts för stötar av ett elchockvapen. Han får motta 15 knytnävslag mot huvudet och blöder. Han är då övertygad om att han ska dö. I ett annat rum bredvid sover hans mamma som vaknar av att männen lyser på henne med en ficklampa. Det är först, långt senare, som Babak, hans pojkvän Dennis och hans mamma Mandana förstår att de maskerade männen är poliser.
Några timmar senare delges Babak misstanke för våldtäkt mot barn, sexuellt övergrepp mot barn, barnpornografibrott. Anledningen? Polisen har hittat bilder, men inte på barn – utan på Babak Karimis 30-åriga pojkvän Dennis.
Att detta skulle vara en anledning till att inte höra någon har inte hindrat åklagare förut.
Kontext reportage är fruktansvärt att ta sig igenom, men det är samtidigt ett lysande exempel på bra journalistik. En man blir misshandlad och förnedrad av polisen, men reportaget synliggör inte enbart en kår som utnyttjar sitt våldsmonopol, men också en hel rättskedja som möjliggör det. Från det att utredningen startar utan Babaks kännedom – tills att det läggs ner, har det funnits en mängd olika instanser som kunde ha stoppat det hela.
Trots det uppenbara våldet han drabbats av blir ingen av poliserna fällda, än mindre förhörda. Åklagaren Lena Kastlund som beslutar att lägga ner förundersökningen om polisens misshandel säger till Kontext att det inte går att fastställa vem som gjort vad, då poliserna var maskerade. Att detta skulle vara en anledning till att inte höra någon har inte hindrat åklagare förut, så varför i detta fall? Och om maskering vid polisingripanden senare kan utgöra hinder vid en eventuell utredning – bör då inte polismyndigheten se över de ingripanden där maskering används utan att det finns några uppenbara skäl till det?
Babak är en av oräkneligt många människor som genom åren utsatts för omotiverat polisvåld. Det visar på ett allvarligt systemfel, dessutom är detta en i raden av flera händelser på sistone som tydliggör varför det är viktigt med en statlig insans som utreder och fäller poliser för händelser likt denna. Det är orimligt att Särskilda utredningar (SU), som är en avdelning inom polisen, får i uppgift att utreda sina kollegor. I synnerhet när det gäller en organisation som har dokumenterade problem genom att exempelvis systematiskt tysta och omöjliggöra internkritik, samt i decennier odlat en destruktiv kåranda som skapat en bekymmersam inställning till självrannsakan.
Konsekvenserna av polisers agerande har jag sett vid flertalet tillfällen. I vintras lyckades polisen i Linköping med konststycket att över en kväll rasera min mammas förtroende. Hon har i många år haft ett gott samarbete med polisen. Som kommunens brobyggare och ordförande i den lokala somaliska kvinnoföreningen har mammas försök till att minska avståndet mellan allmänhet och polis spelat en viktig roll för staden.
I vintras var hon och två ungdomar ute och handlade när ett gäng hamnade i slagsmål. En av dem tar skydd inne i affären och blöder kraftigt. Mamma tar sig till honom och försöker stoppa blödningen när hon ser att polisen spärrar av och börjar ta in andra ungdomar på förhör. En efter en tas de in, alla av dem är svarta. Mamma försöker prata med polisen för att säga att hon vet en av de inblandade och att han kanske kan vara till hjälp, men får till svar att hon ska vara tyst. När polisen dessutom tar in en av killarna hon var med raseras hennes förtroende helt. På en kväll lyckades polisen rasera ett arbete som pågått i över ett decennium.
Anmälningarna mot polisen ökar, samtidigt som majoriteten av dem avskrivs. Och samtidigt som människor misshandlas grovt i sitt eget hem kräver polisen i en debattartikel på Aftonbladet ett slut på den ”bristande respekt” poliser möter. Myndigheten har en allvarlig förtroendekris som inte ens tårdrypande dramaserier på SVT kommer kunna rädda. Ett första bra steg till att reparera det är att säkerställa så att polisers utnyttjande av sitt våldsmonopol också får konsekvenser.
bilan.osman@opulens.se
