Navalnyjs demokratiska ambitioner är tvivelaktiga

Krönikor

 

Alexej Navalnyj. Montage (akvarell): Opulens. (Originalfoto: Wikipedia)

TVÅ TANKAR. ”Det är viktigt att förstå det som händer i Ryssland och med Navalnyj utan att acceptera den nationalistiska och främlingsfientliga agendan i Navalnyjs rörelse”, skriver Vladan Lausevic.

Aleksej Navalnyj som anses vara Rysslands främste oppositionspolitiker har under nästan 15 år ständigt kritiserat landets de facto diktator Vladimir Putin och korrumperade institutioner. Flera försök från den ryska statens sida att tysta ned Navalnyj, inklusive mordförsök, har genomförts och misslyckats. Samtidigt som Navalnyj har stöd från Europeiska Unionen och andra demokratiska aktörer är det också viktigt att kritisera och förkasta många av hans högerextrema ställningstaganden.

Det finns tre saker rörande Navalnyj som jag minns från perioden som student i ryska vid Stockholms Universitet. Hans uttalanden i stil med att de flesta brott i Ryssland begås av centralasiater, hans deltaganden i “Ryska marschen” med fascistiska slagord och Tsarrysslands flagga, samtidigt som han nämndes i flera amerikanska och europeiska medier som en demokrat och frihetskämpe. Plus denna intervju med honom från 2011 genomförd av Rysslandskännaren Kalle Kniivilä där Navalnyj med stolthet säger att han är rysk nationalist.

Nyligen greps Navalnyj i Moskva och sattes i 30 dagars arrest på godtyckliga grunder efter sin resa från Berlin där han vårdats från förgiftning som enligt flera källor genomfördes av den ryska säkerhetstjänsten FSB. Det är viktigt att förstå det som händer i Ryssland och med Navalnyj utan att acceptera den nationalistiska och främlingsfientliga agendan i Navalnyjs rörelse.

Ryssland är formellt en federation men i praktiken utan federalism som kräver respekt för principer som maktdelning, demokrati och konstitutionalism, liksom vissa friheter och rättigheter. Inte heller är Ryssland en fungerande demokrati med tanke på rådande censur, repressiva lagar och avsaknad av ett etablerat civilsamhälle.

Opulens Global

Du har väl inte missat Opulens Global?

I globala mätningar brukar Ryssland anses vara bland de mest korrumperade, odemokratiska och institutionellt sett dysfunktionella samhällena. Det exemplifieras inte minst genom de senaste stora protesterna i Sibirien som i staden Khabarovsk där nästan inga federala/nationella TV-kanaler har bevakat händelserna när tusentals demonstranter protesterade mot makten i Moskva och Putins styre.

Historiskt sett är Ryssland ett land där centralisering, diktatur och starka ledare präglat samhällsutvecklingen. Man kan säga att övergången från det imperialistiska Tsarryssland till det kommunistiska Sovjetunionen handlade bland annat om att partiet ersatte kyrkan, kommunismen den ortodoxa kristendomen och generalsekreteraren i kommunistpartiet ersatte tsaren. Det är först under de senaste 20 åren som vissa, inte minst de yngre, fått vissa kunskaper och insikter vad demokrati är.

Att vara demokrat i Ryssland är ofta svårt och även farligt, inte minst eftersom “putinismen” handlar om att befästa statens makt genom att skapa egna skuggor och bulvaner. Organisationer som formellt är ideella och oberoende men i praktiken kontrolleras av regimen. Det inkluderar allt från “Kremlskapade” politiska partier och civila samhällsorganisationer till lagar om “utländska agenter” för att förhindra stöd och finansiering från andra delar av världen till olika inhemska organisationer.

En annan utmaning för Rysslands framtid ligger i antidemokratiska strömningar hos stora delar av befolkningen, särskilt hos de äldre generationerna uppvuxna i Sovjetunionen. Den mördade journalisten Anna Politkovskaja skrev under 2000-talet bland annat om att det paradoxalt nog finns fler organiserade nynazister i Ryssland än i något annat land i världen. Hennes förklaring att det kunde vara så i ett land där antifascismen uppmärksammats varje år, som ett minne av andra världskriget och segern mot Nazityskland, var bland annat att många ryska nazister var unga killar med föräldrar som arbetade i polisen och militären där man hyllar sånt som starka ledare, likformighet, slutenhet osv.

Det är ett problem att USA och EU liksom många journalister, politiker och utrikespolitiska experter stödjer Navalnyj.

När Navalnyj började sin politiska bana under slutet av 2000-talet så lyckades han framför allt hitta stöd hos unga män som ofta hade trasiga bakgrunder och auktoritära föräldrar. Utifrån detta kan man även förklara hur Navalnyj agerat för att vinna stöd och utmana Putins styre. Navalnyjs rörelse består av grupper och personer som förvisso är anti-Putin men som inte är för demokrati och det öppna samhället. Tvärtom, hos många nationalister, högerextremister och andra högerradikala i Ryssland skulle man egentligen vilja ersätta Putin men en annan “stark ledare” med syfte att göra ”Russia Great Again”.

Det förklarar bland annat varför Navalnyj inte har gillat att Twitter nyligen stängde av den nyligen avgången amerikanske presidenten Donald Trump. För Navalnyjs rörelse är Trump en hjälte som bekämpat illegal invandring, minoriteter och feminism. Till exempel har Rysslandskännaren Leonid Rogozin skrivit om hur Navalnyj förenar alla från rena nynazister till brutalistiska libertarianer som vill avskaffa både staten och homosexuella.

Det är ett problem att USA och EU liksom många journalister, politiker och utrikespolitiska experter stödjer Navalnyj utan att vara tillräckligt öppna med vilka problem och risker som finns, även om det förstås är viktigt att försvara Navalnyj mot Putinregimen. Ett framtida alternativ till Putins Ryssland kan faktiskt bli värre.

Vladan Lausevic
VLADAN LAUSEVIC

Vladan Lausevic är stockholmare och aktiv som skribent, liberal debattör och aktivist med intresse för såväl mjuka som hårda politiska frågor. I bagaget har en examen i historia och Europastudier. Vladans motto: “Jag har ingen identitet, jag har bara identiteter”.

Det senaste från Krönikor