Knegarnas fik – porten ut i verkligheten

Krönikor.
Montage: C Altgård / Opulens.

ANDRA BERÄTTELSER. ”Kommer lagerarbetaren med 30 år i yrket och söndervärkta axlar till tals? Eller lastbilschauffören med diskbråck efter många tusen mil vid ratten?” Lars Thulin menar att det idag står klent till med litterära skildringar av arbetarklassens miljöer och lyfter fram de matställen som fortfarande finns kvar för skiftarbetare och yrkeschaufförer.

Som ung hade jag ett favoritkafé. Fiket i korsningen Hägerstensvägen-Manhemsgatan i Aspudden i Stockholm. Det öppnade 05.30 och stängde 14.00. På morgonen gällde frukost: havregrynsgröt, kokt ägg, råghalva med tjock skiva leverpastej och inlagd gurka. Och så mycket kaffe som magen och blåsan tålde. Allt serverat av moderliga kvinnor, bastanta och lite kärva som bara sådana damer kan vara. Maten landade snabbt på bordet, serverat på benvitt porslin. Det var nylagat, det var gott. Det var billigt.

Här började jobbdagen för dem som inte orkade fixa frukost själv. Och avslutades för dem som jobbat natt.

Fiket är ersatt av en vietnamesisk restaurang, inget fel med den. Men den bevisar tidens gång och gentrifieringen av Stockholms närförorter. Nu lagas områdets frukostar i dyrt renoverade kök där blanka espressomaskiner fräsande spottar fram det livgivande kaffet. Och det som hälls i drycken kommer från havre eller soja. Inte kossor.

Det är inte bara mitt fik som dött. Andra med samma affärsidé har gått i graven. Vem fixar nu motsvarande frukostar? Förmodligen nattöppna mackar och hamburgerhak.

Därinne sover förarna efter nattliga färder mot Stockholm.

När jag som pensionär far runt i närområdet besöker jag ofta en annan servering med samma känsla. Årsta Kök på Brunnbyvägen i Årsta Partihallar. Detta handelsområde, några stenkast sydväst om innerstaden, kallas Stockholms skafferi. Här trängs livsmedelsgrossister med firmor som säljer kött, fisk, frukt och grönt samt blommor till återförsäljare och storkök i huvudstaden. Längs gatorna står släpen. Texten på skåpen berättar om ursprung i hela Sverige samt länder i norra Europa. I dragbilarnas hytter är gardiner ofta fördragna. Därinne sover förarna efter nattliga färder mot Stockholm. I partihallarna börjar arbetsdagen för många före klockan fem på morgonen. Kanske med att en svinkall måndagsmorgon lasta ur en holländsk långtradare fylld med snittblommor och krukväxter.

Här finns också lunchkrogen Årsta Kök. Utanför står rader av felparkerade och dubbelparkerade bilar. Stockholms Stad skulle rejält förbättra sin ekonomi om lapplisorna vågade sig hit. Vilket de nog inte gör. Här inne är det tätt med huvtröjor, overaller med företagsloggor och kepsar, både framåt- och bakåtvända. Svenskan inte alltid perfekt. Maten enkel, vällagad och god: skeppargryta på torsk, tomat och fänkål, dragonstekt kycklingfilé med klyftpotatis och bea.

Stämningen här inne är densamma som ute på gatan. Effektiv, invand, trygg. Samt här även en vänlig och lågmäld respekt, både från personal och gäster.

Varför gillar jag dessa ställen? För mig är de porten in i en verklighet, kanske verkligare än den jag lever i och har försörjt mig av nästan hela mitt liv. Vilket inte betyder att min är onödig. Brittiske premiärministern Winston Churchill lär under andra världskriget fått frågan varför budgeten i detta läge satsade så mycket på kultur. Han ska ha svarat: ”Om vi inte har någon kultur, vad är det då för land vi ska försvara?”

Tänkbara ord. Fast återigen, min yrkesbana och säkert den för de flesta av Opulens läsare handlar om inte omedelbar överlevnad eller mättnad.

Men de flesta av dem som fikade i gryningen på Hägerstensvägen och de som mumsar tidig lunch i Årsta Partihallar har de jobben. I de livsviktiga branscherna. För mig blir besöken där ett sätt att nollställa min egen verklighet, min gärning och min betydelse.

Spela dagens ordspel!

Dagens ordspel - Ny kluring varje dygn!
Spela

Det märkliga är att vi med intellektuella yrken ofta sysslar med att beskriva, bedöma och analysera verkligheten. För att hjälpa andra att förstå den. Men hur många av oss har förutsättningslöst och med respekt synat grunden i verkligheten? Tagit oss tid att titta och lyssna? Kanske är det inte tillräckligt många. I synnerhet inte professionella tyckare i media och politiker och tjänstemän i beslutande ställning.

Arbetarlitteraturen under förra århundrandet gjorde det och skildrade på ett enkelt och begripligt sätt den verkligheten. På 70-talet kom wallraffande med den tyska journalisten och författaren Günther Wallraff, som tog sig in i dessa miljöer och beskrev dem. Hans reportage skakade ett samhälle som egentligen inte ville veta av det han upplevt.

Finns det arvtagare i Sverige idag? Ja och nej. Mitt intryck att de som är arbetarförfattare idag är unga personer som sliter i vårdyrken eller industrijobb. Men de är gäster i verkligheten. De tar enkla jobb, som de flesta av oss gjort i vår ungdom. När vi pluggade eller helt allmänt försökte att för stunden klara uppehället. Men de är där tillfälligt, de är på väg, de ha siktet inställt på något annat. Och kommer säkert dit. De är intellektuella turister och ser tillvaron med sådana glasögon.

Men kommer lagerarbetaren med 30 år i yrket och söndervärkta axlar till tals? Eller lastbilschauffören med diskbråck efter många tusen mil vid ratten?

Vill man kika in i den verkligheten ska dessa matställen besökas. Så skriver jag detta för att nedvärdera min egen typ av yrke? Verkligen inte. Men kanske för att uppvärdera andra delar av vår ekonomi.

LARS THULIN
lars.thulin@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr