HÅLLBARHET. Konservatism och miljöengagemang går hand i hand och har gemensamma rötter. Miljöfrågorna är för viktiga för att reduceras till slagträn för generell politisk radikalism.
Det vilar något ironiskt över att begreppet konservatism tycks vara ett skällsord i samma kretsar som håller begreppet hållbarhet som högsta goda och ledstjärna. Hållbarhet är nämligen målet i det som konservatismens gudfader Edmund Burke kallade för “böjelsen att bevara”.
Idag förknippas ofta miljöengagemang med radikala politiska rörelser, med en förkärlek för drastiska metoder och förespråkande av en total omläggning av såväl det politiska som ekonomiska systemet, i miljöns och klimatets namn. Denna sammanblandning är ett arv från 1970-talet då överlappningen mellan dåtidens vänsterrörelse och miljörörelsen var stor.
Går man längre tillbaka i tiden, till det moderna miljöengagemangets barndom i början av det förra seklet finner man ofta engagemanget på den andra politiska kanten. Det var konservativa som först varnade för det som riskerade att gå förlorat i industrialiseringens, framåtskridandets och den ekonomiska tillväxtens spår.
Naturskyddsföreningen, Svenska Turistföreningen och Friluftsfrämjandet växte fram ur denna kärlek till landskapet och ur böjelsen att bevara. Människor har i alla tider uppskattat naturens skönhet, men att den orörda naturen hade ett egenvärde var en föreställning som växte fram under romantiken på 1800-talet, som en reaktion på upplysningens rationalistiska synsätt där naturen i första hand betraktas som en resurs. På samma sätt var det konservativa värnandet av naturen kring förra sekelskiftet en reaktion på den ekonomistiska syn som drivit industrialiseringen.
Det moderna hållbarhetsbegreppet formulerades i FN-rapporten “Vår gemensamma framtid”, mer känd som Brundtlandrapporten efter kommissionens ordförande Gro Harlem Brundtland. Dess definition av hållbarhet låter som en konservativ programförklaring: “En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Edmund Burke menade att civilisationen måste skapas för varaktighet, att samhället tillhör de redan döda och de ännu ofödda lika mycket som de nu levande. Samhället existerar inte enbart för det innevarande ögonblicket och därför måste dess institutioner utformas på ett sätt som tar till vara det arv som lämnats av föregångarna och bevarar det i samma eller helst bättre skick åt de som ska komma. Det gäller inte minst landskapet och naturen.
Att miljöengagemang kommit att förknippas med radikala politiska projekt är beklagligt av flera skäl. Dels för att de lösningar som radikala politiska rörelser förespråkar nästan alltid tenderar att bli auktoritära. Däri ligger exempelvis paradoxen att Miljöpartiet, med sina rötter i den frihetliga hippierörelsen, på politikområde efter politikområde kommit att inta auktoritära och paternalistiska ståndpunkter.
Dels är det beklagligt eftersom sammanblandningen mellan miljöengagemang och auktoritär radikalism kommit att alienera stora grupper av befolkningen från miljöfrågorna. Precis som på andra politikområden finns sällan ett enda, entydigt svar på miljöproblemen. De lösningar som miljörörelsen presenterar är inte självklara. Ett belysande exempel är behandlingen av den brittiske miljöjournalisten och författaren Mark Lynas, som hyllades av den internationella miljörörelsen för sina uppmärksammade böcker om klimatförändringarna. När han landade i slutsatsen att en utbyggnad av kärnkraften var nödvändig för att nå klimatmålen blev han plötsligt persona non grata i stora delar av miljörörelsen.
Energipolitiken är, precis som politiken i övrigt, full av målkonflikter. Frågan om kärnkraften har inte ett självklart svar för den som värnar om miljön. Samma sak gäller vindkraften, som skapat sönderslitande konflikter på många håll i landet. Miljövänner finns på båda sidor om demarkationslinjen.
Böjelsen att bevara innebär inte ett halsstarrigt motstånd mot allt framåtskridande.
Böjelsen att bevara omfattar inte bara ett värnande av landskapet och den orörda naturen, utan också av de miljöer där människor lever och trivs. De stadsmiljöer som drivits fram av den politiska radikalismen har visat sig vara ohållbara, såväl miljömässigt som ekonomiskt och socialt. Ett hållbart stadsbyggande är att bygga städer som står sig i århundraden. Den funktionalistiska idén om ständig förnyelse och byggnader som ska bytas ut efter några årtionden är den minst hållbara. Kampen för bevarandet av människors livsmiljöer går hand i hand med värnandet av naturen. Därför kunde man under almstriden på 70-talet se konservativa protestera sida vid sida med hippies mot skövlingen av Stockholms innerstad.
Böjelsen att bevara innebär inte ett halsstarrigt motstånd mot allt framåtskridande. Författaren Gilbert Keith Chesterton har skrivit att den som vill behålla en stolpe vit måste ständigt måla om den. Ett konservativt förhållningssätt bejakar ett framåtskridande som tar vara på det som är bra och för det vidare. Burkes definition av en god statsman innefattar “förmågan att förändra, men böjelsen att bevara”. Från ett konservativt perspektiv är teknikutvecklingen av godo när den främjar miljön, men av ondo när den undergräver kommande generationers livsbetingelser.
Sammanblandningen av miljöengagemang och auktoritär radikalism har också gjort att miljöfrågorna kidnappats av våldsförespråkande extremister, som så ofta hävdat att ändamålet helgar medlen att man börjat misstänka att det i själva verket är medlet som är målet. Sådana allierade riskerar att bli miljörörelsens värsta fiender.
Att konservativa, inte minst i USA, distanserat sig från miljöfrågorna är beklagligt och går emot konservatismens själva grundreflex: att bevara och lämna en bättre värld i arv till eftervärlden. Med en konservatism som inte vill värna naturen är det inte mycket bevänt, inte heller med en miljörörelse som inte drivs av böjelsen att bevara.
larsanders.johansson@opulens.se
