FEMINISM. Transhotet är ett hjärnspöke oavsett om det kommer från radikalfeminister eller högerradikala, skriver Myra Åhbeck Öhrman som reagerar på en krönika av Cissi Wallin.
“Vi är dotterdöttrar till de häxor ni inte lyckades bränna” har varit ett av de mest populära feministiska slagorden senare år. Kopplingen till historien är tydlig. Kvinnor som sticker ut hakan har i alla tider fått omfamna att utmålas som besvärliga, psykiskt sjuka eller – värst av allt i en värld där flickor fostras till diplomater – “bitches”.
Det finns nog inget bättre exempel på det feministiska omfamnandet i svensk debatt just nu, än Cissi Wallin.
Det var som att hon satte tonen i startgroparna för den svenska metoo-rörelsen, då hon axlade den publika bördan som ena parten av den högst offentliga kändisoutning som på något sätt fick symbolisera hela rörelsen. Vilt vevande och med långfingrarna i luften tog hon sig an rollen som Sveriges Argaste Kvinna.
Sedan dess har hon bråkat med tidigare arbetsgivare, kritiker, män som grupp, kvinnojourer, sin egen organisations styrelse och många, många fler. I korthet skulle man kunna säga att hon tillbringat de senaste tre åren med att bränna broar med allt från arbetsgivare till personliga vänner.
Är ens make god för en kvarts miljard kan man kosta på sig att vara besvärlig, även i Jante-Sverige.
Det unnar jag henne, för all del. Är ens make god för en kvarts miljard kan man kosta på sig att vara besvärlig, även i Jante-Sverige.
I sagor finns både onda och goda häxor. Här i verkligheten, är sanningen ofta mer komplex. Ondska saknar det mytiska skimret av svart magi, och är oftast något så världsligt som ignorans eller egoism kombinerat med övertygelse. Vad som tolkas som godhet kan vara ryggradslöshet eller konflikträdsla.
Antihjältarna är samtidens hjältar, och ingen vill egentligen vara en god häxa. Allra minst Cissi Wallin.
Därför vill jag göra det jävligt tydligt att det här inte är en fråga om gott eller ont. Det är inte kritik som kan avfärdas med att du är rebellen som trampat makten och patriarkatet på tårna och därför ska tystas.
I sin senaste krönika för Expressen skriver Cissi om hur feminismen inte behöver omfamna alla. Det är ingen ny tanke. Diskussionen om förtryckta gruppers rätt till ilska är lika gammal som medborgarrättsrörelserna, och ständigt relevant.
Vad som är lika viktigt som att hävda sin rätt till ilska, borde vara diskussionen om var ilskan ska riktas. Cissi har implementerat en sprinklermetod där den duggar tätt över de flesta, undantaget sådana som kravlöst stöttar henne.
Blötast av alla blir så klart männen, men de är inte ensamma. I sin text skriver Cissi om hur man måste få klanka ner på tjejer som bryr sig om sitt utseende, och att feminismen inte borde tvingas inkludera transpersoner.
“Även transfrågan har mer och mer börjat definiera kvinnokamp. Transpersoners rättigheter är självklart jätteviktiga, de som alla andra utsatta grupper ska slippa hat och förtryck. Men personer som levt som män i 30-40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna”, skriver hon.
Dude.
DUDE.
Först och främst är transhotet ett hjärnspöke oavsett om det kommer från radikalfeminister eller högerradikala. Transfrågan “definierar kvinnokamp”? Sveriges Kvinnolobby har konsekvent kritiserats för sin inställning till transpersoner. Så sent som förra året nekades en transkvinna plats i deras styrelse för att hennes juridiska kön ännu inte hunnit ändrats.
Det är bara två exempel, men två fler än krönikan bidrog med. Håller det kort, för här är det jag tycker är viktigast att ha sagt:
Cissi, jag tänker ge dig en välvillig tolkning vad gäller intelligens och bildning. Således tror jag att du vet att gruppen transpersoner inte bara består av personer som levt sitt liv med manliga privilegier. Du bör också veta hur viktiga orden du väljer är när det kommer till att beskriva dem.
Att välja att bara lyfta transkvinnor som levt större delen av sitt liv som män, och dessutom beskriva dem som personer som “börjat kalla sig kvinnor” kan därför inte vara något annat än empatilös vårdslöshet eller utstuderat hundvisslande.
Transkvinnor är kvinnor. De delar vissa upplevelser med dig och saknar andra, men så är fallet med bokstavligt talat alla kvinnor. Ditt (ut)nyttjande av svartjobbande barnflickor säger mig till exempel att en rätt stor del arbetande småbarnsmammor skulle ha oerhört svårt att relatera till vissa av dina upplevelser. Jag som barnfri har svårt att relatera till andra kvinnors berättelser om dålig förlossningsvård men kan stötta dem ändå. Det är så det ska vara.
Om feminismen ska vara annat än en klubb för inbördes beundran där de privilegierade driver sina egna hjärtefrågor, behöver den breddas och utvecklas med samtidens problem och människor. Du skriver det själv. “Feminism är inte en faddergala för alla världens utsatta, inte heller en tombola där man kan kasta ner vad som helst, bara det känns viktigt eller bra för en själv”.
Har du funderat på om det inte är det är precis det du gör?
Har du funderat på var linjen går mellan att vara en antihjälte, en komplex Daenerys, Maleficent eller Lisbeth Salander, och att vara en antagonist med ego som drivkraft, utan gråskalor att sympatisera med?
Om inte är det kanske dags snart.
myra.ahbeck.ohrman@opulens.se
