I kulturpolitiken finns en inneboende självmotsägelse

Krönikor.
Paradox, motsägelse, motsägelsefullt,
Illustration: Pixabay.com

KONSTNÄRLIG FRIHET. ”Det kanske är hög tid att vitalisera det torra byråkratiska lingot. Att ta hjälp av litteraturen och poesin och skapa ett nytt kulturpolitiskt språk där okända tankar och tänkta känslor är mer av en norm än ett undantag”, skriver Haris Agic.

Det är svårt att prata om kulturens betydelse och konstnärlig frihet utan att prata om kulturpolitik. Dels för att en signifikant del av den konst som finns i samhället finansieras med skattebetalarnas pengar men dels också för att kulturens kraft är alldeles för stor för att den ska vara ointressant för politiken. Historiskt sett har konstens kraft länge använts till olika kollektiva ändamål.

För 40 000 år sedan, på istiden, målades det flitigt i grottorna – dels för att ge uttryck för sådant som var av vikt men också för att genom gestaltning förebåda exempelvis god jaktlycka. Under renässansen ansågs målningar ha en stark effekt på betraktarnas hälsa och känslomässiga balans som i förlängningen kunde få människor att bete sig på rätt sätt. Med andra ord instrumentaliserades konsten som moralisk styrning med bättre folkhälsa som effekt. Marseljäsen ingöt mod i de franska trupperna. Maoriernas hakadans ingöt skräck och fasa i fienderna. De historiska exemplen är många.

Idag används konst och kultur alltmer i vård och omsorg på grund av numera kliniskt bevisade goda effekter på hälsa och välmående. Utöver kultur och hälsa vittnar många exempel om kulturens betydelse för samhället i stort, från generellt välmående till demokrati och inkludering. Kulturens kraft samlar människor och hjälper dem kommunicera tvärs över sociala och etniska barriärer samt klass- och genus-betingade klyftor. Kulturen möjliggör meningsfulla aktiviteter med ökad känsla av gemenskap, möjlighet till reflektion och med sin frigörande och stärkande kraft hjälper den människor bygga upp sin handlingskraft. Satsningar som Live Aid, Musikhjälpen, Glada Hudik, Läsa för integration och Ortens bästa poet är några sådana exempel.

Men kulturens tillämpbarhet är en vattendelare. Kritikerna varnar för att instrumentalisering av konsten är ett direkt hot mot dess frihet. Principen om armlängds avstånd introduceras som ett försök för myndigheterna att verka för de kulturpolitiska målen utan att lägga sig i när det kommer till det konstnärliga innehållet. Att styra utan att styra, för att uttrycka det enkelt. Men principen saknar fasta definitioner och är svår att förstå och tillämpa.

Köp Poeter mot krig!

Stöd Ukrainas folk - Köp Poeter mot krig! 68 kr
Läs mer

Samtidigt visar de tre kulturpolitiska målen – självständighets-, delaktighets- och samhällsmålet – på en inneboende turbulens. Ena stunden kan de komplettera och ömsesidigt vara varandras förutsättningar. Men i den andra stunden kan de också kollidera med varandra. I värsta fall kan ett enskilt mål bära på en inneboende motsatsförhållande.

Självständighetsmålet säger exempelvis att kulturen ska vara dynamisk, utmanande och obunden. Samtidigt ska den ”spegla och ifrågasätta rådande maktförhållanden och invanda föreställningar” (Tid för kultur, kulturpolitisk proposition 2009). Men hur kan vi vara säkra på att den inte används för att vidmakthålla och främja rådande maktstrukturer och invanda föreställningar? Vilka normer, invanda föreställningar och maktordningar är det som behöver ifrågasättas? Här är det svårt att hitta en gemensam grund.

Vidare, delaktighetsmålet säger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Och ändå så verkar det vara ganska svårt då kulturvärlden är tämligen uppdelad med en tydlig hierarki som kännetecknas av utpräglad kultursnobbism. Kulturens allra finaste rum är långt ifrån lika tillgängliga för alla.

Slutligen, samhällsmålet, säger att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska främja samhällets utveckling. Det handlar om kulturens potential att vara en ”positiv kraft” i samhället – för hälsa för näringslivet, för inkludering och hållbar utveckling. Men för att kunna nyttja kulturens potential och förändringskraft fordras viss styrning av kulturen. Så hur får vi till det utan att kompromissa med kulturens frihet?

Konstens kraft finns just i dess oberäknelighet, i det där svårtämjda, oidentifierbara och besynnerliga.

Här blir det tydligt att dessa mål riskerar att kollidera med varandra. Men måste de vara på kollisionskurs? Kan konsten användas som verktyg mot ohälsa och för en starkare demokrati och inkludering och samtidigt förbli fri? Måste styrning av konsten nödvändigtvis ses som ett hot mot dess frihet? Fokus på dessa frågor innebär inte urholkning av den konstnärliga friheten utan snarare möjliggör en nödvändig nyansering.

Kulturuttryckens pendelrörelser kan svänga våldsamt från harmlös rar underhållning som gärna smeker oss medhårs via världsåskådningar och värderingar som skapar mening till tärande frågeställningar som vänder sig mot allt vi tror på – och pendelns samtliga lägen kan slå an både goda och onda toner på våra känsloklaver. Människans existentiella dimensioner är både logiska och ologiska och så är också den vidunderliga väv av mening där dessa dimensioner kommer till uttryck – det vi kallar för kultur. Så är det och så måste det få vara.

Konstens kraft finns just i dess oberäknelighet, i det där svårtämjda, oidentifierbara, besynnerliga som inte låter sig fångas, mätas och ramas in. Det är kanske just därför det är så svårt att formulera en kulturpolitik utan motsättningar. För kultur är magi. Och det måste vi hitta ett språk för.

Det kanske är hög tid att vitalisera det torra byråkratiska lingot. Att ta hjälp av litteraturen och poesin och skapa ett nytt kulturpolitiskt språk där okända tankar och tänkta känslor är mer av en norm än ett undantag. Där en enda daggdroppe kan spegla hela kosmos. Först då har vi en chans att formulera kulturpolitiska mål som gör magin rättvisa och möjliggör för denna urkraft att samtidigt vara fri och att brukas för att komma människan och samhället till gagn.

HARIS AGIC
info@opulens.se

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

0 0kr