Gussy: ”Ingen fancy text”

Krönikor.
Gussy Löwenhielm skriver bland annat om Lynard Skynard och det här albumet: ”Nuthin’ Fancy”.

ROCK. Gussy Löwenhielm reflekterar över att det denna vår är det 47 år sedan hans favoritskiva med ett visst sydstatsrockband släpptes. Men skriver också om vikten av att ha självdistans. Så det här är ingen märkvärdig krönika, menar han.

Det finns en oskriven regel bland ännu inte etablerade ståuppkomiker att så fort de klivit upp på scenen och fattat mikrofonen ”göra ned” sig själva. Alltså ta upp någon av sina brister och göra ett skämt av det. Går det som man har tänkt sig är detta ett perfekt sätt att vinna publikens hjärtan. Man visar på självdistans och att man kan skratta åt sig själv. Då kan även publiken bjudas in att skratta och känna sig bekväma med detta. Jag gjorde det senast igår. Berättade att jag är självkritisk men att jag inte är särskilt bra på det. Det funkade. De köpte det. Svalde betet. För självkritiken öppnar dörren till självdistansen och sen kan man åka.

Självkritiken är en enormt fin plattform att stå på eftersom du kan fortsätta ta upp brister och låta publiken skratta åt dem. Men detta måste levereras med pondus. Du kan till exempel inte gå upp och säga att du är nervös och sen inte ha ett skämt på det. Då faller konceptet utanför ramarna och då finns det ju inget att skratta åt. Bristerna måste levereras med en exakt precision så att man kan övertyga om att bristerna är på riktigt men att du har distans till dem. För att upprätthålla illusionen om att du är dålig på något så måste du vara jävligt bra.

En snackis när ”Sällskapsresan II – Snowroller” kom ut 1985 var att Lasse Åberg var en väldigt bra skidåkare. Endast en riktigt bra skidåkare kan låtsas vara en riktigt dålig skidåkare. Samtidigt kan man också säga att endast en person med riktigt bra självförtroende kan spela en helylletönt som i vuxen ålder fortfarande bor hos mamma och leker med tåg. Lasse Åberg lever efter ståuppdevisen. Att visa på självdistans. Att skapa en karaktär man känner för. Och det funkar ju. Han är ju den där antihjälten vi håller på. Det är en välbeprövad metod som funkar på så många plan. Bara man har självsäkerheten nånstans där inne.

Jag spelar trummor i vår smala rocktrio Clark Nova. Vi har hållit på i 23 år med att försöka etablera en plattform med vår aviga musik. Det kanske vi aldrig kommer lyckas med. Men vi har fortfarande väldigt roligt med att helt ohämmat leka fritt och skapa kompromisslös musik som vi själva känner saknas och som vi vill höra. Det började med en jamsession som varade i drygt 3 timmar i mars för 23 år sedan.

Vi rörde oss i gränslandet mellan instrumentalrock, jazzfunk och filmmusik. Därefter smalade vi till oss och blev aggressivare i vårt uttryck. Utan att för den delen vara det. Vi tog fasta på energi med ett hårt anslag. Jag blev också uppmanad av mina bandkollegor att släppa tempot och spela friare. Något som var svårt till en början men som gick lättare och lättare ju bättre jag blev. Nu kan vi röra oss fritt i vår musik och det är ibland svårt att veta om vi spelar i eller utan tempo. Inte för att det gör vår musik mer kommersiellt gångbar men det hjälper oss att göra vad vi vill.

Vid slutet av ”Sweet Home Alabama” var jag hemma. Inte i Alabama då. Utan i mitt föräldrahem.

I åttonde klass fann jag ett nytt favoritband, Lynyrd Skynyrd från Jacksonville, Florida som spelade sydstatsrock. Utan att jag för den delen tog ställning till detta rent politiskt. Jag brydde mig inte om vad den konfedererade flaggan ”stars and bars” stod för. För mig var den endast en symbol för bra musik med ännu bättre gitarrsolon. Jag kände inte till begrepp som ”NRA”-rock och skulle inte ha förstått kopplingen mellan Charlton Hestons National Rifle Association och den bluesrockmättade gitarrmusiken om jag hade hört om den. Jag visste att sångaren Ronnie Van Zant gjorde en provokation gentemot Neil Young men att han samtidigt närde en respekt för den kanadensiska singer-songwritern. Men inget kunde hindra mig från det jag kände när jag hörde Lynyrd Skynyrd. Det var kärlek vid första öronkastet. Jag köpte livealbumet ”One More From The Road” i november 1987. Och det var synonymt med eufori.

”Hey! I want you to welcome some very old friend of ours…Lynyrd Skynyrd”. Så lät det på lördagkvällarna när mina föräldrar och syskon hade lämnat mig ensam med mina bästa kompisar. Jag åt, levde och sov med Skynyrd. När jag gick hem från skolan sjöng jag de två första två sidorna på detta mästerliga dubbelalbum och vid slutet av ”Sweet Home Alabama” var jag hemma. Inte i Alabama då. Utan i mitt föräldrahem. Efter att ha sjungit Steve Gaines gitarrsolo utantill. Det är ett fantastiskt gitarrsolo som gör att liveversionen fullständigt sopar banan med studioversionen. Men det hindrade mig inte från att även köpa studioalbumen. Även om de inte gav samma utdelning i positivt stimulerande hormon som livedubbeln så hade alla något.

Även det tredje albumet som jag gav mig själv i julklapp julen 1989 hade något. Inte rent musikaliskt. Men det var fan coolt att den virtuosa honky tonk-pianisten Billy Powell gjorde ”fuck off”-tecknet i bild. Men rent musikaliskt var jag inte övertygad. Efter debuten, ”Pronounced Leh-nerd Skin-nerd” med ”Poison Whisky”, ”Tuesday´s Gone” och kanske framförallt ”Free Bird” och dess uppföljare med mästerverk som ”Working for MCA”, ”Needle and the Spoon”, ”Swamp Music” och då klassikern ”Sweet Home Alabama” så var tredje skivan något annat. Något helt annat faktiskt. Inte alls samma hitkavalkad och energiinjektion. Jag förstod det inte då men den var precis vad den utgav sig för att vara: ”Nuthin´ Fancy”. Det är en homogen skiva utan glättiga produktioner som man skulle kunna ha tänkt sig efter succén med hiten ”Sweet Home Alabama”. Men det är här pondusen kommer in i bilden. För hur följer man upp en supermegahit som ”Sweet Home Alabama”? Jo, man behåller självförtroendet, gör något helt annat och använder sig av självdistans. Det är naket och det är äkta och påminner lite om Marty Byrdes utflykter i TV-serien Ozark. En framgångsrik revisor i Chicago får en mexikansk drogkartell på halsen och tvingas flytta till Ozarks i amerikanska midwest. Marty Byrde är lågmäld, samarbetsvillig och behärskad. Men bakom denna fasad döljer sig en mycket stressad person men som är mer än lösningsorienterad. Målmedveten.

Och så känns skivan ”Nuthin´Fancy”. Man utger sig för att inte vilja något speciellt med skivan när den ändå hålls ihop av ett överhängande koncept där det äkta och nakna förespråkas. Precis som jag själv som föddes i samma land under inspelningen av skivan. Naken. Äkta. Men inte så märkvärdig. Än. Nu så här 47 år senare är det min favoritskiva med Skynyrd.

Gymnastikläraren Leonard Skinner, upphovet till rockbandet Lynard Skynards namnval.

Jag älskar öppningen med ”Saturday Night Special”. Det är nåt härligt opolerat och snyggt med textraden ”Ain´t good for nothing”. Jag kan inte sätta fingret på det. Sen fortsätter skivan med underbara wurlitzer-baserade ”Cheatin´Woman” och uptempo-hillbillylåten ”Railroad Song”. Och sen en av de absoluta höjdpunkterna. Låten ”Made in the Shade”. En hyllning till södern och den musik Ronnie själv växte upp med. Basen spelas på tuba (eller en synth som ska låta som en tuba), dessutom får vi vår dos av folklore med mandolin och munspel. Det känns autentiskt. Från första början där Ronnie beskriver det vi ska få höra och man hör en hostning i bakgrunden. Förmodligen fake. Men den vaggar in oss i stämningen. Den är så träffsäker att man köper allt. Och låten knyter ihop hela skivan fint med Ronnies blue yodel i slutet.

Och denna vår är det 47 år sedan skivan släpptes. Och nyligen fann jag en bild. Där gymnastikläraren Leonard Skinner (som bandet döpte sig efter på grund av hans kritiska förhållningssätt till långt hår) håller upp skivan. Ännu ett tecken på självdistans och kanske att han har mjuknat i sitt förhållningssätt till bandmedlemmarna. Tänk vad fint det är när man bjussar på sig själv och även lyckas med paketeringen. Med bravur. Jag hade bara hoppats att den här texten varit lite märkvärdigare.

GUSSY LÖWENHIELM
info@opulens.se

 

Opulens är ett dagligt nätmagasin som vill stärka kulturjournalistikens opinionsbildande roll. Kulturartiklar samsas därför med opinionsmaterial – allt med en samhällsmedveten blick där så väl klimatförändringarna och hoten mot yttrandefriheten som de sociala orättvisorna betraktas som självklara utgångspunkter.

Det senaste från Krönikor

Leve cyklismen!

TEKNIKHISTORIA. Idag inträffar den internationella cykeldagen, ett skäl att ägna en extra
0 0kr